”Sluta leta efter förövare”

Särbehandling har en rad definitioner i forskningen. Gemensamt kan sägas vara att det handlar om oetisk kommunikation och blockerade möjligheter att göra sin röst hörd. Det råder stark konsensus om att särbehandling är skadligt. Arbetsmiljölagen har också ett tydligt fokus på att söka risker i arbetsmiljön för att förhindra skada och ohälsa.

Anneli Matson Foto: Zaralouise Matson

Men när kränkande särbehandling hanteras idag i Sverige har praxis blivit att göra så kallade kränkningsutredningar som helt fokuserar på individnivå och gör särbehandling till en arbetsrättslig juridisk fråga mellan ”offer och förövare”. Företagshälsovården som är den största aktören när det gäller utredningar utbildar sina utredare i ”rättssäker metodik”. Ett sådant perspektiv på hantering av särbehandling saknar stöd i ny forskning inom arbetsvetenskap. Här följer ett exempel på särbehandling som inte går att klarlägga med denna typ av kränkningsutredningar:

På ett gruppboende finns en brukare som flera gånger slagit personalen. Det har utvecklats ett undvikande bland medarbetarna. De erfarna byter bort dessa pass och ingen vill ”ha” denna brukare. När nyanställda kommer in är alla kollegor väldigt snälla och trevliga och måna om att de ska stanna. Schemaläggaren ger turerna till brukaren till de nya. Ingen ger information om tidigare erfarenheter. När en ny medarbetare tar upp det med chefen får hon en kommentar om att man alltid ska tala väl om de boende och att det finns en tydlig policy kring detta. Kanske behöver hon som ny gå utbildning i lågaffektivt bemötande, slutar mötet med.

I exemplet ovan finns ingen tydlig ”förövare” som kan hållas ansvarig i arbetsrättslig mening. I stället visas det att det finns rutiner - formella och informella - som gör att medarbetare far illa utan att bli tagna på allvar. I de nya riktlinjerna (AFS 2023:2) framgår att undermåliga utredningar av kränkande särbehandling leder till risker i arbetsmiljön och skada för den enskilde. Därför behöver dagens utredningar problematiseras. De bortser helt enkelt från att bedöma risker i arbetsmiljön. Man kan använda begreppet ”funktionell dumhet” för att beskriva denna praxis där omdömet spårar ur.

Dagens praxis går att spåra till den allmänna juridifiering som genomsyrar arbetslivet idag. En förklaring till att det blivit norm är om händelsen skulle gå till åtal, särbehandling är trots allt reglerat som ett arbetsmiljöbrott, blir en dokumentation där det konstaterats att ”ingen kränkning skett” och ett sätt att hålla ryggen fri för arbetsgivaren. Ett led i juridifieringen är att arbetsgivare blir beroende av externa aktörer för hantering av särbehandling, vilket saknar jämförelse när det gäller andra arbetsmiljöfrågor.

Det moderna arbetslivet går mot, att i linje med FN:s klimatmål, skapa drägliga och jämlika arbetsvillkor. Här hänger inte dagens hantering av särbehandling med än. Social hållbarhet handlar om att skapa strukturer och processer som främjar rättvisa, jämlikhet och sammanhållning och främjar god livskvalitet.

Vi måste komma bort från individfokus i utredningar och fokusera på att utreda risker av vad som triggar exkluderingsprocesser i arbetsmiljön. Detta ligger i linje med Arbetsmiljöverkets föreskrifter och går samtidigt i fronten för att skapa ett socialt hållbart arbetsliv.

Anneli Matsson, doktor i socialt arbete vid Göteborgs universitet.