Yrke: människa

Att en sådan inställning nödvändigtvis leder till uppgivenhet och ödestro är inte självklart. I själva verket är det precis tvärtom. Människans samlade erfarenhet visar att en god dos vardagskamp och motgång i livet är en förutsättning för att bli hoppfull och även lycklig. Det är insikten om att vi är mer stryktåliga och kreativa än vi anar och att vi faktiskt oftast klarar av tuffa situationer som väcker lusten i oss att förändra vår omvärld. Kontentan är alltså att lyckan är uppnåelig men aldrig lättköpt.

Det finns otaliga vardagshjältar som kan vittna om detta enkla faktum; medmänniskor som finner lyckan i att klara av sina olika åtaganden och att få vardagen att gå ihop trots små marginaler. Ibland händer det också att vi får insyn i vad en sådan vardagskamp kan innebära för någon annan.

Nyligen läste jag några självbiografiska anteckningar under titeln ”Till svaghetens lov” utgivna av den unge schweiziske författaren Alexandre Jollien. Han tillbringade sjutton år av sitt liv i ett boende tillsammans med andra gravt funktionshindrade ungdomar. I boken, som är utformad som ett samtal med självaste Sokrates, berättar Jollien om livet i boendet och framför allt om gästernas närkamp med den fysiska omgivning där minsta föremål, som till exempel en gaffel, bjuder skoningslöst motstånd.

Det är Jolliens förtjänst att ha insett att den på ytan banala kampen mot tyngdlagen bland de boende i själva verket är en titanisk kamp för människovärdet. Bland de många uppslagen i boken finns följande beskrivning av den ädla strävan som förenar oss människor: ”På boendet insåg vi snabbt att det inte finns några självklarheter i livet. Varje dag måste vi ta itu med vårt dagsverke och lösa de uppgifter vi har för händerna. Vi måste ständigt axla vår situation och kämpa för att hålla oss uppresta. Detta är vårt jobb, vårt kall; det som jag, i brist på bättre alternativ, kallar ’yrket människa.’” Är inte denna strävan också ett svar på frågan om livets mening och mål?