Kollegor är bäst mot etisk stress

Etisk stress kan leda till utmattning, sjukskrivning, cynism och personalflykt, men är i sig inte farligt. Det är en sund reaktion på en svår situation och något som det behöver talas mer om. Det menar sjuksköterskan Martina Gustavsson som i februari la fram sin avhandling om etisk stress hos vårdpersonal under hälsokriser.

– Det är bra att man reagerar. Det går inte att eliminera etiskt svåra situationer när man arbetar med människor.

Enligt Martina Gustavsson kan etisk stress hos vårdpersonal uppstå i situationer när resurserna är för få och behoven stora, när de organisatoriska

Martina Gustavsson Foto: Privat

besluten inte rimmar med de som känns moraliskt riktiga och personalen upplever att de gör sitt bästa men att det ändå inte blir bra. Om det saknas stöd och tid för återhämtning och reflektion kan stressen skada.

– Det blev tydligt under till exempel Ebola-utbrottet i Västafrika 2014 till 2016 när många fick fatta etiskt svåra beslut dagligen i kombination med hårt arbete. Vissa blev utarbetade och sjukskrivna efter det, säger Martina Gustavsson.

Martina Gustavsson ville studera hur etisk stress hanteras, när det uppstår och vad som kan göras för att minska de negativa konsekvenserna. Hon valde kris- och katastrofsituationer, som hon själv har erfarenhet av genom arbete för bland annat Läkare utan gränser. Hon menar att de etiska frågorna ofta är synliga och tydliga i krissituationer.

– Allting ställs på sin spets. Man kanske bara har en ambulans men fem patienter och måste besluta. Det är extremsituationer där personalen ibland tvingas välja vem som får leva och vem som får dö.

Hon samlade svar från gruppdiskussioner med svensk vårdpersonal om deras erfarenheter från arbete utomlands i katastrofområden. Pandemin gav också en möjlighet att få svar från svensk vårdpersonal i Sverige. Enkäter skickades ut mellan den första och andra Covid-vågen.

Bland de som arbetat i katastrofområden var det vanligt att ha upplevt etisk stress. Det sågs också som oundvikligt och något som de själva lärde sig att hantera eftersom det ofta saknas stöd för det i krissituationer, förklarar Martina Gustavsson.

– Vårdpersonalen uppger att det har varit tunga erfarenheter att hantera och bearbeta. Men det har också lett till professionell och personlig mognad även om det också kostat dem en sorts naivitet.  

Av de drygt 16 000 svarande svenska hälso- och sjukvårdarna hade tre fjärdedelar upplevt etisk stress under pandemin. Bland de som jobbade närmast patienterna var det ännu fler. Bristen på resurser, som för lite skyddsutrustning uppgavs som den främsta orsaken. Besöksrestriktionerna bidrog också.

–       Det gjorde att anhöriga inte kunde vara med i slutskedet. Vårdpersonalen blev tvungen att säga nej och kunde på det sättet inte vara där för anhöriga heller, säger Martina Gustavsson.

Andra orsaker till etisk stress uppgavs vara organisatoriska beslut som man inte sympatiserade med men måste arbeta efter, att vården inte kom alla till del, olika pandemirestriktioner och känslan av otillräcklighet i vårdarbetet. Nyanställda och kvinnor rapporterade något mer etisk stress än män. Varför har inte studerats. Inte heller vilka konsekvenserna blev för patienterna och verksamheten. Martina Gustavsson anser dock att det går att dra slutsatser.

– Det är extra viktigt att stötta de nya i sin yrkesroll i dag när det är personalbrist, så att de stannar kvar. Annars riskerar vi att få både mer arbetsrelaterad stress och etisk stress på grund av för lite personal och tid. Det kan i sin tur gör att det blir svårare att hantera etiskt svåra situationer. Det blir en ond spiral och kan på sikt påverka patienterna.

Resultat från gruppdiskussionerna visar också att desto oftare och svårare situationer som vårdpersonalen ställs inför desto större är riskerna att den etiska stressen får negativa konsekvenser. Det behövs tid för reflektion för att hantera den etiska stressen och hög arbetsbelastning som inte ger tid för återhämtning är ytterligare en riskfaktor. Det behövs också kunskap om att etisk stress finns och att olika personer reagerar på olika sätt – en del blir arga, en del blir ledsna eller tillbakadragna. Precis som vid annan typ av stress, förklarar Martina Gustavsson.

– För vissa kan det hjälpa att sätta ord på de här känslorna som stannar kvar. Det kan också vara viktigt att förstå att man inte är ensam om att känna som man gör. Inte alla vet vad det här är.

Det stöd som arbetsgivaren erbjöd ansågs viktigt men det bästa stödet uppgavs vara samtal med kollegor. Det är också Martina Gustavssons egen erfarenhet från arbete i hälsokriser utomlands. Det är helt enkelt lättare att berätta för någon som faktiskt förstår och som finns nära om det är stressigt på arbetsplatsen.

–  Vi frågade inte om varför men från tidigare studier och utifrån egen praktisk erfarenhet så kanske personalen drar sig för att ringa en extern psykolog eftersom de inte menar att de har psykiska problem. De upplever att något är etiskt svårt men inte att de har psykiska problem.

Martina Gustavsson tillägger:

– Personalen kan förstås också få stöd och hjälp av sin chef men då behöver personen var närvarande och se och förstå hur det är.

Sjukvården behöver inse att etisk stress hänger ihop med yrket, menar Martina Gustavsson. En del går att göra något åt, som när vårdpersonalen lyssnades på och anhöriga till döende covidpatienter fick skyddsutrustning och kunde ta farväl. Det lättade bördan på vårdpersonalens axlar. En del kommer alltid att finnas.

–       Det är naturligt i människonära yrken, säger hon och påpekar att en del arbetsplatser har vad som kallas för etiska diskussionsgrupper och etiska ronder.

Skiljer sig den etiska stressen som uppstår i katastrofsituationer från den etiska stressen i den vanliga vårdsituationen?

– Det är samma typ av stress, men den kan på ett sätt bli mer tärande i den reguljära vården. I en katastrofsituation är det ofta tydligt att det varken finns tid eller resurser. Det är en extrem situation och alla vet att man i vissa lägen behöver prioritera eller sänka kvaliteten. I den reguljära är det inte lika tydligt även om resurserna kan vara begränsade. Det är inte uttalat att nu blir det tufft för er. Personalen måste ändå trolla med knäna.

Martina Gustavsson menar att en slutsats som kan dras av avhandlingen är att de som organiserar och bestämmer i vården behöver vara tydliga med när resurserna inte räcker. Finns den informationen blir det tydligt för vårdpersonalen att svåra prioriteringar och beslut måste fattas och att det då kanske inte går att ge lika god vård till alla behövande. Det blir också tydligt att det inte är vårdpersonalen som inte räcker till utan att det är resurser som saknas.

– Det måste finnas en kommunikationslänk mellan ledningen och vårdpersonalen. Ledningen måste lyssna och ta personalens rop på hjälp på allvar. Det behöver inte vara så komplicerat.