PTSD av jobbet drabbar olika hårt

Enligt Världshälsoorganisationen WHO kommer cirka 70 procent av alla människor någon gång under livet att drabbas av en händelse som skulle kunna göra att man utvecklar PTSD, men bara knappt 6 procent gör det. Socialt stöd är viktigt och arbetsplatsen anses kunna spela en stor roll. En forskningsgenomgång publicerad i den medicinska tidskriften BMJ Open 2021 visade att i yrkesgrupper med hög risk för att utsättas för trauman hjälpte ordentliga förberedelser och, om något hänt, stöd både socialt och i arbetsgruppen.

För att få diagnosen PTSD ska flera kriterier och symptom uppfyllas. Händelsen ska innebära att någon dör eller utsätts för livsfara, allvarlig skada eller sexuellt våld. På en arbetsplats kan det handla om att själv ha hotats eller skadats svårt, att ha sett kollegor dött eller att ha tagit hand om personer som skadats svårt. Studier visar att soldater, poliser och blåljuspersonal tillhör yrkesgrupper med hög risk.

Nyare studier lägger också till journalister, personal i sjukvården och inom kollektivtrafiken. Socialsekreterare och behandlare som träffar människor som utsatts för trauman och som hör om dem dagligen anses också riskera att drabbas av så kallad sekundär traumatisering, vilket anses öka risken för att utveckla PTSD.

Studier visar också att PTSD leder till stora samhällsekonomiska kostnader i form av vård och uteblivna arbetade timmar. För den enskilde handlar det bland annat om ökad risk för sjukskrivning och arbetslöshet, eller att man lämnar arbetsmarknaden helt. Även risken för självmord ökar.

Men olika yrkesgrupper påverkas olika i sitt arbetsliv. Det visar en ny dansk studie publicerad i januari i år.
– Det mest intressanta med den här studien är ändå att utsikterna för att delta i arbetslivet framöver var så dåliga. Det förvånade mig, säger Mads Lillethorup Persson, psykolog och doktorand vid Århus universitet i Danmark.

Mads Lillethorup Persson. Foto: Marjun Danielsen/AU PHOTO

I studien, som är en del av Mads Lillethorup Perssons avhandlingsarbete, har han följt närmare 1 200 arbetstagare som fått diagnosen PTSD någon gång mellan 2000 och 2015. Han har sett hur mycket de arbetade fem år innan de fick sin diagnos och hur mycket de arbetade tre år efter. Med studien ville han bland annat ta reda på hur kontakten med arbetslivet såg ut i olika yrkesgrupper efter att de hade fått diagnosen arbetsrelaterad PTSD efter ett trauma. Enligt honom är det ingen annan som har gjort det.
– Vi ser att efter tre år med diagnosen är 58 procent borta åtminstone en fjärdedel av året och 43 procent har lämnat arbetsmarknaden helt och fått motsvarande sjukersättning. Det är verkligen sorgligt för det är svårt att få sjukersättning i Danmark.

Bland de diagnostiserade fanns en lägre andel ambulanspersonal än han hade väntat och fler fångvaktare än han trott.
– Vi vet att ambulanspersonal utsätts för betydligt mer traumatiska händelser än andra. Vi vet också att ju fler traumatiska händelser desto högre risk för PTSD. Därför trodde vi att det skulle vara mer ambulanspersonal bland dem med diagnosen, men det var det inte.

Vad beror det på?
– Ja, det är den stora frågan. Men jag tänker att det kan bero på att ambulanspersonal är utbildade för att arbeta med trauman och förberedda för svåra händelser och därför klarar sig bättre.

Han förklarar:
– När ambulanspersonalen sätter på sig uniformen och rycker ut och det händer något hemskt så är det ändå väntat. För fångvaktare, som däremot är överrepresenterade, kanske det är annorlunda. Kanske utsätts de för mer våld antingen genom att de själva drabbas eller att de ser kollegor eller intagna utsättas. Våld kanske är värre. Men vi vet inte.

Mads Lillethorup Persson förklarar att de däremot vet att diagnosen beror på något som är arbetsplatsrelaterat men inte vad och inte hur allvarlig händelsen var. Skulle de veta det kanske mer kunde förklaras.

Andra yrkesgrupper som fått diagnosen var exempelvis speciallärare, personal på olika former av institutionsboenden, sjuksköterskor, lärare och lärarassistenter, poliser och vårdpersonal. Men även anläggnings- och maskinoperatörer och montörer i tillverkningsindustrin.

De flesta deltagarna i studien hade inga svårigheter på arbetsmarknaden innan de fick sin diagnos. För hälften av dem sjönk dock deltagande i arbetslivet snabbt därefter. Det är viktig information, menar Mads Lillethorup Persson.
– Det visar att en stor del var helt kapabla innan de råkade ut för traumat och fick sin diagnos.

Närmare en tredjedel klarade sig bra på arbetsmarknaden både före och efter diagnosen. En mindre grupp, strax över 10 procent, hade mer frånvaro än de övriga två grupperna före diagnosen. Deras frånvaro ökar också stadigt sedan de diagnostiserats. Mads Lillethorup Person menar att det är viktigt att följa utvecklingen över tid för att sätta in åtgärder i förebyggande syfte för de yrkesgrupper som behöver det mest.

Tre år efter diagnosen hade fångvaktarna tillsammans med arbetstagarna i kategorin anläggnings- och maskinoperatörer högre risk för sjukskrivning än övriga. Högre risk för att leva på sjukersättning var det bara fångvaktarna som hade. Mads Lillethorup Persson tror att fångvaktarnas svårigheter också kan hänga ihop med att de har svårare att byta arbetsuppgifter eller karriär och därför i högre grad fortsätter att påminnas av händelsen och fortsätter att må dåligt.
– Som utbildad fångvaktare kan det kanske vara svårt att hitta andra arbetsplatser utan att det finns samma typ av triggers.

Och kategorin inom industrin?
– Det är faktiskt den grupp som har sämst odds.

Vad tänker du om det?
– Det är en grupp med många olika typer av arbeten där alla har en ganska stor risk för att drabbas av fysiska skador. Vi vet att fysiska skador kan förvärra PTSD. Men vi kan inte se om de är sjukskrivna på grund av PTSD:n eller på grund av någon annan skada.

Mads Lillethorup Persson förväntade sig att yrkesgrupper med välkänd hög risk för att utsättas för trauman som poliser, militärer och blåljuspersonal skulle återfinnas bland dem med störst svårigheter efter diagnosen. Men så var det inte.
– Jag blev lite förvånad. Det var egentligen bara fångvaktarna som var lite som väntat.

Om det beror på att många yrkesgrupper med hög risk förbereds väl och har ett kontinuerligt gott stöd på arbetsplatsen är inte en fråga som besvaras i studien. Men det är en viktig fråga, påpekar Mads Lillethorup Persson.

Kan ett trauma drabba värre om det sker på en arbetsplats där det är oväntat?
– Ja, det tror jag. Det är inte något vi studerat här, men om man inte alls är förberedd eller fått någon träning och råkar ut för en traumatisk händelse, exempelvis om du jobbar i affär och blir rånad, då tror jag att du drabbas mer.

Kristin Farrants är forskare på Karolinska institutet specialiserad på försäkringsmedicin. Även hon har följt personer med PTSD över tid. Hon saknade studier om förekomst och konsekvenser av PTSD i arbetslivet med fokus på handeln och tjänstemän. Både i övriga delar av världen och i Sverige.
– De flesta studier som finns är ju gjorda på arbetare men vi ville se hur det såg ut för gruppen tjänstemän i handeln. Det är en ganska bred kategori av personal. Det kan vara både butikschefer, säljchefer och exempelvis kundservicepersonal.

Kristin Farrants. Foto: Annika Evolahti

År 2024 publicerade hon en artikel om PTSD, arbetsskador, sjukskrivning och sjukersättning hos tjänstemän inom detalj- och partihandeln. Studien visade att under en procent av de knappt 200 000 handelsanställda tjänstemännen hade kommit till specialistvården för behandling av syndromet. Men av dem var andelen som varit sjukskrivna eller hade sjukersättning hög och högre bland kvinnor än bland män. Enligt Kristin Farrants hade 73 procent av kvinnorna varit sjukskrivna eller hade sjukersättning. Det kan jämföras med 8–13 procent i samma yrkesgrupp som inte lider av PTSD. För männen var motsvarande siffror 64 procent jämfört med mellan 3 och 6 procent.
– Det är ju en extremt stor skillnad. Vi ser att PTSD är en väldigt stor riskfaktor.

Vad tänkte du om det?
– Det är tydligt att det här är en allvarlig diagnos som innebär en stor funktionsnedsättning.

Studien visade också att något fler av de som var födda utanför Norden och övriga Europa fick specialistvård för PTSD, men studien svarar inte på varför.
– Det finns en hel del annan forskning som visar att flyktingar kan ha med sig trauman både från sitt hemland och drabbas under resans gång. Men om det är kopplat till våra resultat är spekulation från min sida.

Kristin Farrants studie visar också att tjänstemännen i handeln som led av PTSD var mer sjukskrivna än de som hade en fysisk arbetsskada.
– När vi jämför de med arbetsskador och de med PTSD ett år efter det första vårdbesöket så har kvinnor som skadat sig ungefär 30 dagars sjukskrivning, medan kvinnor med PTSD hade ungefär 160 dagar i genomsnitt. Det är tydligt att de har en stor arbetsförmågenedsättning som det tar tid att hämta sig ifrån.

I studien är diagnosen vanligare bland kvinnor än män. Även tidigare studier har visat att det är vanligare att kvinnor drabbas även om hänsyn tas till typen av trauma.

Kristina Farrants konstaterar att det behövs fler studier särskilt om skillnader mellan könen och måendet efter att ha drabbats av PTSD.

Forskning visar också att personer som utsatts för mobbning på sin arbetsplats ofta får PTSD-symptom, enligt psykologen och forskaren Stefan Blomberg på analysföretaget Whole. Han har forskat om mobbning på arbetsplatser och i närmare femton år arbetat på Arbets- och miljömedicin i Linköping. Där träffade han svårt sjuka patienter med typiska PTSD-symptom som mobbats på arbetsplatsen. Till arbetsmiljömedicinkliniken kom de för att få klarlagt om deras ohälsa berodde på arbetet.
– Jag svarade oftast ja på frågan, säger Stefan Blomberg och tillägger:
– Det är ganska vanligt att mobbning på arbetsplatsen ger upphov till PTSD-symptom.

Stefan Blomberg. Foto: Privat

En tredjedel till hälften av de mobbade får symtomen, enligt Stefan Blomberg. Han är noga med att skilja på symptom och diagnos eftersom det är symptomen som forskarna har observerat.

Han noterar också att trots att de som mobbats förmodligen inte uppfyller de formella kriterierna för att få diagnosen PTSD så kom många till arbetsmiljömedicin med diagnosen. Han hänvisar till att diagnosen kräver att händelsen som utlöst traumat kräver att någon form av dödshot ska ha funnits.
– Vi vet att det är förskräckande många självmordsförsök och självmord kopplade till mobbning på arbetsplatsen. Och att det finns forskning som pekar på att social utstötning tenderar att aktivera en dödsskräck hos oss människor. Så vad som är ett dödshot och inte är inte en enkel fråga.

Stefan Blomberg beskriver patienter med mardrömmar, flashbacks, undvikande beteenden och stark ångest kopplat till situationer och personer som påminner om det som hänt på arbetsplatsen.
– Jag har träffat patienter som inte klarade av att åka förbi sin arbetsplats med bil eller inte kunde se reklam för företaget de arbetade på hemma i tv-soffan utan att få starka panikreaktioner.

Enligt Stefan Blomberg är risken att bli arbetslös fyra till fem gånger så hög bland personer som mobbats på sin arbetsplats jämfört med de som inte utsatts och risken för att lämna arbetslivet helt med sjukersättning är tre gånger så hög.

Även om han inte känner till någon forskning om hur det går att komma tillbaka till sin arbetsplats efter att ha sjukskrivits för olika typer av psykiatriska trauman så bedömer han att mobbade personer med PTSD-symptom har särskilda svårigheter.
– Allting kan vara utrett och de som varit inblandade kanske inte ens finns kvar på arbetsplatsen. Men återgång är ändå svårt och det kan tolkas som ovilja och att personen är krånglig.

Varför tror du att det kan vara svårare för de som mobbats på sin arbetsplats?
– Jag spekulerar nu, men jag tror att det hänger ihop med att i samband med trauman försöker vi skydda oss från fara genom att först undvika just det som hänt. Sen börjar vi undvika liknande situationer. Det här blir extra svårt när det handlar om mobbning som är kopplat till sociala sammanhang och sociala relationer.

Stefan Blomberg berättar att han mött patienter som beskrivit hur de först undvikit de personer som varit inblandade på arbetsplatsen och sedan börjat få problem med att lita på människor i allmänhet.
– De har beskrivit att det har blivit personlighetsförändrade, att de alltid är på sin vakt och att de blir svåra att umgås med. De får ett socialt handikapp. De säger att de blir precis sådana som de blev beskyllda för att vara innan de blev sjuka.

Finns den kunskapen i arbetslivet?
– Nej. Det saknas kunskap om hur utmanande det här är och generellt ser vi att alla underskattar hälsoriskerna med den här typen av exponering. Det gäller även inom företagshälsan och vården. Och inte minst hos patienterna själva.

Men det går ändå att bli frisk, påpekar Stefan Blomberg. Reaktionerna går att träna bort.
– Men då måste man vilja, få stöd och vara motiverad för att orka stå ut med obehaget det innebär.