Är det kränkande särbehandling?

FRÅGA:
På vår avdelning är vi endast fyra personer, plus chef. En av mina kollegor, har sedan jag började för fem år sen, haft en tråkig attityd mot mig och har också pratat om sex och om sitt könsorgan vid alla möjliga tillfällen. Jag har tydligt visat min avsmak. Tidigare chef gjorde inget åt det, han gjorde själv ett övertramp när han skämtade om sex vid ett tillfälle. Då kände jag obehag och visste inte var jag hade honom. Vi har tydlig nolltolerans för sådant här. Det blev för mycket av allt så jag pratade med facket som såg allvarligt på detta. De rådde mig att ta detta med hr. Då eskalerar det till världens cirkus. Tyvärr fick jag inte ta det själv med personen. Hr gjorde en stor grej av det och ordnade möte med oss alla i gruppen.

Chefen sa då att ”det har kommit in ett par rapporter om att det förekommer ett oacceptabelt språkbruk här på avdelningen. Men sa inte vem det var. Alla blev ju förvånade, förvirrade, oroliga, vad får man inte säga, vem har anmält?

Senare när jag sönder- stressad går in till nya chefen, som sagt att han skulle finnas där för mig, säger han: du ska inte sätta dig på några höga hästar, du har inte något acceptabelt beteende du heller. Jag känner mig kränkt på många plan av både hr och chefen. Är det kränkning enligt ett arbetsmiljöperspektiv? Behöver hjälp och stöd.

SVAR:
Först och främst. Det du har beskrivit från din arbetsplats låter oerhört jobbigt. Jag förstår att du har känt dig trängd och att du har känt obehag. Du ska inte stå ut med den här typen av beteende. Det är inte ok, bra att det finns nolltolerans på arbetsplatsen, men vi ser också att problem inte försvinner automatiskt för det. De gränslösa, felaktiga beteenden behöver följas upp med tydlighet och någon konsekvens.

När du söker hjälp möts du av flera olika negativa beteenden, bland annat chefens gränslöshet och skuldbeläggande på dig, det måste ha varit jättesvårt att hantera. Risk för återtraumatisering i en situation där du redan är sårbar. Hr tog saken på allvar och ville säkert väl, men du upplevde att det blev fel i och med att du hade velat prata direkt med personen, vilket jag tycker är både modigt och bra tänkt av dig.

Du frågar om det rent arbetsrättsligt skulle ses som kränkning. För att veta det behöver man göra en faktaundersökning, där alla parter får ge sin bild av situationen. Så inget kan bedömas utifrån ett perspektiv. Däremot är det du beskriver något som låter jättejobbigt och något som du inte ska behöva vara inblandad i. Din upplevelse ska tas på fullaste allvar.

Det är viktigt att du får stöd, förslagsvis från företagshälsovården. När du är där och har en person du kan prata om denna situation med, kan du fundera över om du vill ta det vidare och anmäla det som kränkande särbehandling. Fördelen är att det blir en "rättslig process", nackdelen att det kan riva upp sår och leder inte alltid till det resultat man önskar.

/ Patrik Nyström

leg psykolog, med inriktning arbets- och organisationspsykologi.