1. ”Man visste aldrig när det skulle blåsa upp”

En chefredaktör kan ytterst hamna i fängelse p g a det som publiceras i tidningen, men vardagen som Björn Öijer beskriver är förstås lugnare än så. Jobbet på det som först hette Sif-tidningen, sedan Kollega, har handlat om allt från publicistiska beslut och textläsning till lönesamtal, budgetarbete, uppsägningar, läsarkontakt och navigerande i den egna organisationen.
Men stiltje har knappast rått.
Han är lång och lättpratad, talar med viss intensitet och avbryter sig ofta med ett stort skratt.
Två saker framträder när Björn Öijer tittar tillbaka: Det ena är sammanslagningen av två redaktioner till det som blev Kollega. Det andra handlar om att ibland stå ut i oväder, det som kan dra ihop sig när man försvarar en tidnings självständighet i den egna organisationen.
– Jag är nöjd både med sammanslagningen och med hur jag stått upp för tidningen, men det har ofta känts trist att behöva föra den kampen. Vi har vetat att läsarna är nöjda – det visade våra undersökningar – men det hade ju känts roligare om kollegorna på det egna kansliet oftare visat att de såg tidningen som en kompis…

Björn Öijer har alltså jobbat i en stundtals kritisk omgivning, ett inte ovanligt läge i en tid där trenden blivit informationsblad som förbundsledningar kan styra, snarare än självständiga redaktioner.
– Ledningen var ofta rädd för att tidningen skulle vara kritisk, men jag tycker inte att vi gjorde så stora nedslag. Men visst har de också visat mig uppskattning.
Vad lär man sig då när det blåser?
Björn Öijer säger att han med åren blev bättre på att hantera såväl retliga reaktioner på förbundet, som misslynta läsare i luren.
– När jag var ny blev jag lätt frustrerad, jag var väl både orolig och arg. Med tiden lärde jag mig att lyssna noga på kritik, vare sig jag ansåg den berättigad eller inte. När människor märker det går det lättare att prata. Ofta slutade samtalen vänskapligt.
Mestadels var chefredaktörsskapet lugnt och trevligt. Och han har känt sig stolt över innehållet.
– Men man visste aldrig när det skulle blåsa upp. Och jag har haft för mycket att göra, jag har släpat hem förbundscirkulär mm att läsa varje helg. Först nu har jag tid att läsa skönlitteratur och fått lust att skriva själv. Jag menar då annat än opinionsbildande artiklar.

Sammanslagningen av Sif-tidningen och Lön & Jobb till
nya tidningen Kollega blev följden när facken Sif och HTF skulle bli ett. En bra idé tycker Björn Öijer, men det finns saker att undvika i sådana lägen.
– Under den långa tid som föregick sammanslagningen så visste vi två chefredaktörer inte vem av oss som skulle leda den nya redaktionen. Ändå skulle vi förbereda allt och smälta samman två jobbkulturer. Vi hade båda sökt jobbet, men fick vänta på besked. Förbunden ville inte ta i den heta potatisen. Det ledde bl a till den något parodiska situationen att vi inte kunde planera var chefredaktören skulle sitta.
Så småningom fick Björn Öijer jobbet.
– Som den större tidningen blev det en utmaning att hålla igen, och sedan som chef att få slut på pratet ”vi och dom”. Det blev nödvändigt att börja om och glömma att vi redan hade gjort allt, att ta emot alla idéer som om de vore nya.

Vilken typ av chef skymtar då i backspegeln? En intuitiv, uppriktig och delvis motvillig chef.
Björn Öijer drar fram ett papper där en rad egenskaper räknats upp under rubriken ”Mitt ledarskap”. Där står bla magkänsla och strategisk förmåga.
– Min starka sida är att jag är bra på att läsa av folk. Jag minns vid en anställningsintervju att jag redan när jag såg personen kliva ur hissen tänkte: ”Hon är den rätta för oss.”  Människor utstrålar mer än de tror: värme, intresse.
Och strategin?
– Jag tycker att jag med tiden blev allt bättre på att lotsa redaktionen förbi blindskären och avgöra vilka strider som var värda att ta. Jag är också bra på att organisera människor, det har nog att göra med min bakgrund inom vänsterrörelsen, där fick man lära sig sådant.
Som svag sida nämner han förmågan att vara visionär.
– Att förmedla entusiasm för nya idéer är inte lätt. Jag minns en gång när jag verkligen brann för något och talade varmt för saken. Det slutade med reaktionen: ”Det låter som om du själv skulle vilja skriva artikeln.”

I början var det inte självklart för Björn Öijer att vara chef.
– Jag var mer intresserad av att skriva själv än att utveckla medarbetarna. Jag gjorde också misstaget att tro att jag var en av alla andra.
Att det inte var så insåg han när han efter tio år tog en time-out och var reporter en period.
– ”Välkommen i gänget, Björn”, fick jag höra. Jag som trodde jag varit det hela tiden…
När han återgick, beslöt han sig för att ta rollen mer på allvar och gick olika utbildningar.
Medarbetarna har betytt mycket. Han funderar över hur han och gruppen avgränsat sig mot övriga på arbetsplatsen och nämner det vänliga tal som kanslichefen höll när han avtackades.
– Jag fick höra att redaktionen varit som Björns familj, att vi haft ett eget revir. Hade det varit så? Jag måste ge honom rätt, ett exempel som slår mig är att jag brukade underteckna med ”Björnligan” om vi skickade en hälsning från redaktionen. Det ligger kanske något patroniserande i detta, men också en stark känsla.
Finns det något att säga om din arbetsplats, som du inte vågade yttra medan du var där?
– Jag har sagt det jag vill säga medan jag var på plats. Jag har fått höra att jag är för uppriktig, men gillar ärlighet. Jag har både berömt folk och sagt ifrån när resultatet inte varit något vidare.
Det man då ska tänka på är att tydlighet inte nog kan övervärderas. Vid känsliga samtal, be folk repetera vad som är sagt, låt inte någon gå om det finns risk för missförstånd, råder han.
– Jag minns ett samtal om lön, när jag sa ungefär: ”Det blev inte mer än så här för du kunde ha gjort mycket mer”. På omvägar fick jag höra att mitt budskap varit: ”Du har presterat sämst av alla.”  Vi redde ut det först några månader senare.
Det fick Björn Öijer att sluta med obligatoriskt motiverande av lönenivåer.

En sak han rekommenderar är att betona rätten att misslyckas.
– Jag har velat att människor ska experimentera och ta ut svängarna.
Vad kunde du ha gjort annorlunda i arbetslivet?
– Jag tycker att jag har tagit även onödiga och dumma strider hela mitt liv. Jag kan ångra saker jag sagt, ända från skoltiden, även sånt jag skrivit som varit för svepande. Till exempel klämt åt någon med ord som att en insats ”inte är värd folks uppskattning”.
– Men arbetslivet har varit bra, det har inte gått en dag utan att vi garvat!