2. – Våga utmana gruppen

Elisabeth Norberg utstrålar arbetsglädje och lugn och tar sig tid. Svaren är inte de väntade. Som det här med hur man ska se på utmärkta resultat, bara gröna prickar i arbetsmiljöenkäter.
– Är det för trevligt kan man undra hur mycket som egentligen blir gjort. Och i längden blir det kanske inte trevligt alls. Jag uppmanar mina avdelningschefer att vid genomgången med sina grupper ställa lite frågor, utmana lite: Är verkligen allting så jättebra?
För någonstans måste ju chefer fallera, säger hon. Brinner man för förbättringar kan man inte räkna med allas gillande.
– Så klart ska det inte lysa rött, men 25 procent gula prickar är ett friskhetstecken.
Elisabeth Norberg har haft olika chefspositioner under nästan hela sitt arbetsliv och säger att hon brinner för ledarskap. Det roliga är när chefens stöttning leder till att människor får energi och utvecklas.

Hon har gått den långa vägen. Första jobbet var att sortera post på Folksam som 19-åring. Snart tog hon klivet över till kundtjänst och försäljning.
– Det dröjde inte länge förr­än jag var chef över den avdelningen. Så småningom blev jag chef över fritidsombuden, de som sålde försäkringar på sin fritid. Då gällde det att kunna inspirera, de var ju inte beroende av jobbet utan kunde sluta om något inte passade.
Elisabeth Norberg har ett ord för hur man ska vara som chef, man ska FJÄSKa.
F står för feedback, J för hjälpa, Ä för äventyr, S för stimulera och K för krav.
– Alla människor behöver bli sedda, hörda och bekräftade och få stöd om det trasslar till sig. Tricket är att veta när man ska stötta och när man ska släppa dem lösa…Jobbet måste också vara utvecklande, lite av ett äventyr. Och det ska vara tydligt vad som gäller – om något inte fungerar, ta tag i det tidigt.
Vi pratar en del om detta, det svåraste av chefsdilemman; att något inte funkar. Elisabeth Norberg har åtmin­stone tre strategier – förutom en i grunden positiv männi­skosyn.

Det finns t ex lägen när det är rätt att blunda.
– De allra flesta vill göra en insats, den som till exempel tar en väl lång lunch tar säkert igen det en annan gång. Jag var betydligt mer kontrollerande när jag var ung, men det håller inte att kolla småsaker.
Tillit är alltså en utgångspunkt. Men hur vet man vad man bör reagera på?
– När man studsar till och tänker: Vad stod det där för? Känns det i magen att något inte stämmer – då är det läge.
Våga ta svåra samtal i tid, är hennes råd.
– Du måste ha på fötterna innan du kallar in någon för att säga att t ex arbetsinsatsen inte är tillräcklig. Jag skulle aldrig sätta mig i ett sådant samtal om jag inte var säker. Är du osäker får du i stället ställa frågor som: ”Jag har fått höra det här och det här, vilken är din synpunkt?”
Mod och hjärta är vad man ska ha med sig i sådana samtal, förklarar hon.
– Självklart vill man lösa en besvärlig situation på jobbet, men det handlar också om att försöka hjälpa en människa till något bättre. Det är inte snällt att låta någon fortsätta på ett sätt som inte fungerar.

I det första svåra samtal hon tog initiativ till blev personen mycket upprörd.
– Hon ringde mig upprepade gånger privat och sa att jag hade förstört hennes liv. Det var oerhört jobbigt. Men drygt ett år senare gav hon mig personligen blommor, tackade och sa att byta bana hade varit det bästa som hänt henne. Det är en händelse jag har haft med mig.
För som hon säger, det är så lyckligt att det finns en plats för så gott som alla människor, där de kan komma till sin rätt. Som chef är man skyldig att stötta och hjälpa personen att hitta rätt i arbetslivet. Även om det i första läget kan vara både svårt att prata om och ta in så blir det bra på sikt.
Det finns andra sätt än personliga samtal. Om någon inte gör vad som är överenskommet – typ ofta kommer sent – kan man ha ett samtal i gruppen om vilka regler som behövs för allas trevnad.
– Man kan säga: ”Vi är varandras arbetsmiljö, vad tycker ni är viktigt för att den ska vara bra?” Då får man ju synpunkterna, utan att behöva prata så mycket själv. Det kan vara bättre att börja så, än att rusa iväg och peka ut individer. Utgå först från att det är info eller stöttning som brustit.

Hon tycker att Handelsbanken har bra rutiner när det gäller planerings- och utvecklingssamtal för personalen. Alla anställda gör en individuell handlingsplan för det kommande året och går igenom den med sin chef. Det gör att diskussioner om att vara på rätt plats eller inte ofta kommer naturligt. För det är viktigt som chef att se till att människor kan utvecklas. Och att komma ihåg att säga till människor att de är bra!
– Vi behöver säga det oftare och berömmer ingen dig, se dig i spegeln och säg det till dig själv.
Viktigt är också att skilja på sak och person.
– Det är lätt att vilja omge sig med likasinnade, man tänker, ”så skönt, en som är som jag”. Men man måste våga ta in folk som tänker annorlunda och vågar stå för egna idéer. Det är förödande om alla håller med chefen. Jag vet att jag själv setts som besvärlig i vissa sammanhang, jag har inte gett mig. En chef sa: ”Elisabeth, jag har lärt mig att när du envisas med en synpunkt så ligger det något i det.”
Vad är du bäst på som chef?
– Min bästa gren är att jag vet vad jag inte kan och att jag valt att omge mig med personer som haft den kompetensen som saknats.
Elisabeth Norberg beskriver sitt arbetsliv som ”väldigt roligt”, hon har haft lyckan att vara på rätt plats.
– Jag har tyckt om att vara chef, jag brinner för verksamheten, för människors utveckling, gillar nya utmaningar. Det var inte självklart att jag skulle känna så, jag är inte jättesocial, snarare en analytiker. Jag har haft nytta av min drivkraft.
Hon berättar om en utmaning hon avstod ifrån.
– Jag var distriktschef på Folksam, en ung kvinna som skulle sälja försäkringar till facket och bara mötte killar. Attityden var farbroderlig, hur skulle jag ”lilla gumman” klara detta? Det var inte min grej, jag sökte mig till Handelsbanken för att komma mer till min rätt. Här har jag trivts väldigt bra.

Hon verkar annars ha varit bra på att hantera mansdominerade sammanhang och vill inte göra någon stor sak av eventuella svårigheter.
– Men kvinnor som säger att det inte finns några förvånar mig lite, ”så blåögda de är”, tänker jag.
Hon berättar bl a om idéer som viftats bort för att sedan dyka upp från någon man.
– Jag får väl hitta på nya, har jag tänkt då. Men allt har blivit mycket bättre med åren.

Det roligaste uppdraget? Det senaste som hon haft i sex år, som chef för Handelsbanken Livs administration.
– Jag har upptäckt hur viktiga de människorna är, hur roligt det är att jobba med ett så härligt och kompetent gäng – och att berätta för andra i företaget om det. Andra chefer har varit här och provat på, det som man tror är den enklaste
arbetsuppgiften, att sortera post och insett att även det kräver försäkringskunskap för att kundernas brev ska hamna rätt. Det är inget jobb man plockar in folk från gatan till. Det är ju ofta så att vi gärna framhåller de som drar in affärerna och då glömmer vi lätt att alla i företaget behövs för att hela affärsprocessen ska fungera.
Ändå tänker hon sluta i vår då hon fyller 61.
– Fast jag vill inte bara vara pensionär, jag vill ha ”intellektuellt motstånd”. Jag skulle kunna tänka mig att bli mentor.