När elva spelare ska bli ett lag

Jose Mourinho

Av detta ska du skapa lagkänsla. Då börjar du få ett hum om fotbollstränarens roll. I begynnelsen fanns inte fotbollstränaren. Nej, det fanns faktiskt en tid då fotboll spelades utan en Svennis eller en Stuart eller en Lars ömsom sittandes, ömsom ståendes vid avbytarbänken, ibland skrikande, ibland gestikulerande, ibland bara bistert stirrande.

I fotbollens barndom på 1800-talet, och en bit in på 1900-talet klarade sig fotbollslagen själva. Spelarna lade upp taktiken, och genomförde den efter bästa förmåga. Det fanns klubbdirektörer som hade synpunkter, som kontrakterade spelare och som för det mesta bestämde laguppställningarna. Det fanns män som ledde den då ganska minimalistiska träningen. Men när domaren blåste för avspark var de elva spelarna lämnade åt sig själva.

Den moderna tränarrollens genombrott brukar förknippas med engelsmannen Herbert Chapman. Efter att ha lett Huddersfield till tre raka ligatitlar gick han 1925 till ett Arsenal han skulle komma att förvandla från krisklubb till 1930-talets dominanter i engelsk fotboll. I Arsenal genomförde han en revolution som stavades absolut kontroll. Det var tränaren, dvs Herbert Chapman, som skulle ta ut laget, bestämma taktik och coacha laget under matchen. Klubbdirektörer och spelare sidsteppades. Spelare som inte klarade av att ta order sparkades ur laget. Men han nöjde sig inte med att ta kontroll. Han var mannen bakom flera taktiska förändringar av spelet, vilka skulle leda till Arsenals framgångar. Den viktigaste var förändringen av laguppställningen. Den centrale mittfältaren, centerhalves, drogs tillbaka och fick en mer defensiv roll, liksom kedjans innrar som fick nyckelroller som spelfördelare i anfallet.

Spelsystemet kom att kallas för WM (där W visar anfallsuppställningen och M försvaret). Till historien hör, ska sägas, att förslaget att flytta ner centerhalven i försvaret ursprungligen lär ha kommit från en av spelarna. Chapman var skeptisk, men lät sig övertalas. Det fanns några andra som Chapman i mellankrigstidens fotboll – en Vittorio Pozzi i Italien, en Hugo Meisl i Österrike – men det dröjde till ett bra tag efter andra världskriget innan fotbollscoacherna blev dem vi känner idag.

Sedan 1960-talet har deras roll stärkts till den grad att de numera tävlar med de aktiva om stjärnstatusen. Idag tas deras rätt att välja ut lagen, avgöra taktiken, ändra taktiken under match och genomföra spelarbyten för självklar. Men liksom det i företagsvärlden finns ett otal olika ledningsfilosofier så finns det flera sätt att coacha ett fotbollslag. Det finns tränare som är uppfyllda av sin egen vision och det finns tränare som mer aktivt involverar spelarna i besluten om vilken taktik som ska användas. Det finns en Luis Felipe Scolari, som spelarna nog gör bäst i att inte ifrågasätta, och det finns en Tommy Söderberg, som inte ville byta ut vissa spelare av oro för hur de då skulle må. Båda ledarstilarna har för övrigt visat sig vara framgångsrika. Men ibland överdrivs nog skillnaderna mellan de olika tränartyperna.

Oavsett framtoning och kynne måste en tränare kunna lösa några grundläggande fotbollsekvationer. Tänk dig ett företag med 25 anställda där bara 11 får arbeta. Tänk dig vidare att alla 25 är extremt karriärinriktade och att deras lojaliteter i bästa fall kan betraktas som splittrade. Tänk dig slutligen att många av de anställda är ganska självcentrerade unga personer med begränsade perspektiv. Av detta ska det bli ett kollektiv som kämpar tillsammans… Det krävs harmoni i spelartruppen. Tävlingsinstinkten måste kanaliseras till uppoffring för laget. Den som ställs utanför måste känna att det finns en framtid. Det säger sig självt att tränaren måste ha en bra social förmåga, en talang för att ta människor. Ändå utgör tränarkåren ett sannskyldigt spektra av olika människotyper. Vad har den koleriske Peter Antoine gemensamt med filbunken Lars Lagerbäck? Vem kan tro att Sven-Göran Eriksson är född på samma planet som Jose Mourinho? Det finns trots allt något som förenar dem, något som är ganska självklart om vi sneglar förbi medias personfokusering. De vet mer om fotboll, mycket mer, än de flesta av oss.

De har alla tänkt och levt fotboll i en herrans massa år, och utan den kompetensen skulle de kunna vara sociala genier och ändå inte klara av att bygga ett bra lag. Den spelartrupp de leder består av män eller kvinnor som tycker att det är väldigt roligt att sparka boll. Den tränare som får dem att utvecklas i det de gillar bäst vinner ofta deras respekt. Mycket svårare är det nog inte.