Vad varje ledare kan lära av Gudfadern
Sedan tidigt 1970-tal har maffia-familjerna invaderat kulturen. Corleones, Sopranos och nu senast Cutlers är inte bara kriminella råskinn, utan även företagsledare. Deras affärsfilosofi är inte helt olik den som lärts ut i mer laglydig management-litteratur.
Publicerad: 2010-10-07
Francis Ford Coppola kan inte ha anat vad han satte igång när han beslöt sig för att göra film av Mario Puzos roman Gudfadern. Året var 1972 och det vi visste om maffian var att den var våldsam och hämtade sin styrka ur hårt ledda organisationer. Nu bjöds vi hem till den, fick delta i familjeliv och i rådslag och i strider och i konspirationer. Det var våldsamt, men det var också en värld där människor värnade om sin familj, blev kära, blev svikna, drabbades av maktens rus och ångest. Det var kort sagt en värld som var ganska lik vår.
Martin Scorsese med flera traskade i Coppolas fotspår och så småningom flyttade New Jersey-familjen Sopranos in i våra vardagsrum.
Den nya -brittiska TV-serien Familjen följer i spåren.
Vår fascination inför genren hänger säkert samman med att den i grunden handlar om en massa allmänmänskliga frågor om makt, kärlek, våld och rädsla. Någon har sagt att om Shakespeare levat idag hade han skrivit manus till Sopranos. Det är nog inte helt fel tänkt.
Gudfadern revolutionerade alltså maffiafilmen på flera sätt. En av de avgörande skillnaderna mot förr var att gränsen mellan kriminalitet och affärer blev allt tunnare. Don Vito och Michael Corleone har en dröm om att de svarta pengarna ska bli vita. De ska bli riktiga -företagare. De är i själ och hjärta entreprenörer. Det är kanske som
Francis Ford Coppola själv sade, att gränsen mellan den värld han skildrade och den ”riktiga” affärsvärlden är hårfin. Låt oss därför se hur några omhuldade managementbegrepp återspeglas.
Värden och visioner. Om det är något som förenar -Corleones, Sopranos, och även Cutlers i Familjen så är det att de vet varför de håller på med affärer.
Värdegrunden är stark och den handlar om att skapa trygghet för den egna familjen och organisationen. Inget kan skaka en gudfader som när familjevärdena krackelerar. Michael Corleone kommer aldrig över den ödesdigra konflikten med brodern -Freddie. Och Tony Soprano blir hemlös i mer än en mening när hans fru kör ut honom ur huset. Man bör nog akta sig för att göra företagets värden alltför personliga.
Förtroende. ”Jag ska ge dig ett erbjudande du inte kan tacka nej till.” Visst finns det ett underliggande hot i -orden. Men också ett löfte. För när en Corleone ger dig ett erbjudande har du en hel del att vinna på att tacka ja. Du kommer att tjäna på uppgörelsen. Det blir en win-win-situation. Maffiabossarna vet att den lurade och utsugne blir opålitlig. Bättre då att skapa en hållbar affärsrelation.
Rekrytering. Inget företag har väl någonsin gjort en bättre rekrytering än när fa-miljen Corleone tar sig an Tom Hagen. Som Don Vitos och senare -Michaels Consigliore är han oumbärlig. Han är en slipad advokat som alltid ser till att reda upp de trassligaste av -situationer. Och han -vågar -säga emot. Annars lider filmens maffiafamiljer av svårartade rekryteringsproblem. Sentimentala hänsyn till familjeband och ungdomslojaliteter orsakar ständiga katastrofer.
Vad exemplet Tom Hagen visar är vikten av att kasta skygglapparna och se till människors kompetens.
Nätverk. Ingen människa är en ö, alla är beroende av kontakter. Det kan vara en korrumperad polis, det kan vara en senator man har hållhakar på.Våra favoritfamiljer på film och TV är idoga nätverksbyggare. Den som gör Tony Soprano en tjänst vet att han får hjälp när det behövs.
Nätverken bygger på lojalitet och heder, och den som väl dragits in i nätet brukar vara försiktig med att dra sig ur. De familjer vi här talar om tror på fasta affärsförbindelser.
Organisation. Familjernas företagskultur är patriarkal. Don Vito och Michael och Tony vet att deras ord är lag och de väntar sig respekt. Men de vet att respekten måste förtjänas. Den patriarkala andan gör samtidigt organisationen sårbar. I brittiska Familjen blir detta närmast övertydligt, när pappa Cutler blir så lycklig över att den obalanserade sonen Dave återvänder att han bortser från vilken fara denne utgör för verksamheten. Vilket andre sonen Joey bittert iakttar. Det är Jesus liknelse om den förlorade sonen i maffiatappning, Och säga vad man vill om Jesus, men någon bra managementkonsult var han inte.
Publicerad: 2010-10-07
Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.
