Alla vinner på att vi är rädda

För tio år sedan gjorde han upp med det ironiska 90-talet och sin uppväxt. Till våren kommer en ny enmansshow där han ska skämta om rädsla. Du&jobbet har träffat Henrik Schyffert, som berättar om vad han själv fruktar.

Två dagar efter att Donald Trump blivit vald till USAs president. I Stockholm halkar människor omkring på de oplogade trottoarerna som snöstormen lämnat efter sig – spanande efter istappar som hotfullt hänger från takrännorna.

Det finns anledningar att vara rädd. Ämnet har fångat Henrik Schyffert som nu sitter nedsjunken i en svart skinnfåtölj hemma i den stora våningen i Vasastan. Han berättar om sitt arbete med den nya ståuppföreställningen, en vältränad 48-åring som pratar fort och engagerat om hur han på krogar och klubbar testar om skämten håller.

”Var inte rädda!” har premiär i februari 2017, tio år efter den hyllade ”90´s – ett försvarstal”. Varför rädsla? Jo, för att det är ett av våra största samtidsproblem, enligt Henrik Schyffert.

– Alla vinner på att vi är rädda. Kvällstidningar på att skrämma oss med löpsedlar om slukhål – som ingen nånsin sett – och bakteriehärdar på tangentbordet. Babyland för att vi är nervösa att barnen ska slå sig, så vi måste skydda dem med trappgrindar och hörnskydd på borden. Sats på att vi oroar oss för att vi är otränade och har hängiga rumpor. De enda som inte vinner är vi själva.

Nu med Trump vid makten känns det extra aktuellt, konstaterar han.

– Det är likadant som med SD och alla andra populistpartier. De vinner på att hitta på saker: typ det kommer tiotusen muslimer hit och våldtar oss, trots att det inte kommer att ske.

Henrik Schyffert har varit en av de största profilerna i svensk standup de senaste 15 åren. Två gånger prisad som årets manliga komiker, senast 2016. Han började skriva på sin nya monolog redan för ett år sedan, men inte just på detta tema.

– I min förra föreställning gjorde jag upp med mig själv och jag hade svårt att toppa den. Så nu bestämde jag mig för att bara skriva om vad jag tycker och tänker. Jag märkte att rädsla fanns som en underström i allt.

Och när han väl började tänka på ämnet, såg han tecken på rädslor överallt.

– Jag var på Postens huvudkontor och skulle träffa en kille om ett jobb. Då sitter det fyra vakter därutanför. Det är legkontroll och bli hämtad vid grind, passerkort och skriva in sig i loggbok. Där innanför sitter tvåhundra konsulter. Vad tror de jag ska sno? Det finns inte ett frimärke att stjäla. Men det är förstås ett sätt att visa att verksamheten är viktig. Statushöjande.

Han tillägger:

– Dessutom finns rädslan för att missa något. Som alla företag som ska finnas på sociala medier och skaffar Instagramkonto på uppmaning av nån konsult som lyckats banka in det hos en mellanchef. Följ Pepsodent.se – vem vill följa ett tandkrämsföretag? Eller gilla Nordea på Facebook. Vem gör det?

Det var inte bättre förr, tycker han.

– Folk var skraja på nittiotalet också. Vi hade en ränta på femhundra procent helt plötsligt. Vi hade flyktingar från forna Jugoslavien. Tio år före var det Brezjnev och Reagan. Man var livrädd för kärnvapenkrig. Det kommer inte att bli någon systemkollaps. Tittar man bakåt har det gått ganska bra. Vi är ett av de rikaste länderna i världen och vi löser problem som dyker upp.

Han är flitig på sociala medier, har blivit påhoppad, hatad och hotad.

– Hotelser får alla vi som sticker ut hakan. Det finns några hot som varit riktigt jobbiga och då blir det obehagligt. Jag polisanmäler och tänker att det får dö bort. Men jag är ju lovligt byte: en vit medelklassman, stark, högt uppe på piedestal, som tar en massa plats. Nättrollen har ju fattat att man inte kan banka på flyktingbarn, för det är för vidrigt till och med för dem.

Är du oroad av tonen i sociala medier?

– Det jag är skraj för är de här filterbubblorna. Tanken med internet var att nu kan vi mötas över hela världen, samtala och utbyta idéer. Det har blivit precis tvärtom. Folk som gillar Trump har bara Trump-följare i sina flöden och tittar på Fox News. Jag gör samma sak, följer inga SD-konton, utan mina liberala mediakompisar. Och får min världsbild bekräftad.

Henrik Schyffert är sin egen chef – har inte ens ett kontor – och åtminstone ingen överordnad att vara rädd för i jobbet. Det innebär inte att han inte kan bli skraj för saker i sitt yrke.

– Min största oro är att jag inte ska vara rolig. Man vill få skratt för att bli uppskattad och komma med i gemenskapen. Den största rädslan vi människor har är att vara uteslutna. Att inte få vara med. I allt från kärlek, familj och jobb.

Ståuppkomiker är ett av världens minst eftertraktade jobb. I en undersökning hamnade det på tio-i-topplistan över yrken vi vill undvika. Bara sådant som begravningsentreprenör och väktare på en konsert med tonårsidoler ansågs värre.

– När man berättar vad man jobbar med säger nittio procent att det skulle de aldrig våga göra. Jag läste om vad folk är mest rädda för och tala inför folk kom på första plats. Döden kom tvåa. Så läskigt är det. Att vara så utsatt. Men är det en lyckad kväll får man mycket bekräftelse. För publiken förstår hur svårt det är. Många har ju stått och hållit tal på en femtioårsskiva eller liknande. Det är ju vidrigt.

Nu känner han inte längre samma rädsla inför att gå upp på en scen. Han behärskar yrket. Men oron för hur det nya materialet ska tas emot finns där.

– Skämt måste prövas live. Jag skriver dem på papper, sen går jag upp och testar. Av tio skrivna minuter kanske en fungerar. Då går jag hem igen och skriver om resten. Nästa gång funkar två minuter. Så håller jag på och bygger föreställningen sten för sten.

Publiken bestämmer och har alltid rätt, konstaterar han.

– Om folk inte skrattar är det jag som har fel.

Blir du inte förvånad ibland över att vissa skämt inte går hem?

– Hela tiden. Jag undrar om de är helt dumma i huvudet som inte hajar. Men de skrattar ändå inte och då måste jag göra om.

Kritiker och recensioner är en annan orsak till rädsla för en komiker.

– När man lägger så mycket arbete på en föreställning, vill man att de ska gilla den. Det är ju fint att säga att man inte läser recensioner, men det gör jag. Standup är en relativt ny konstform i Sverige, som få kritiker bevakar. Om det sker är det av någon musikskribent. Frågar man när du var på svensk standup senast, blir svaret: ”Nä, det här är första gången”. En teaterkritiker som inte sett nån pjäs skulle få sparken.

Inför sina kollegor känner han ingen rädsla. Tvärtom finns en verklig gemenskap inom branschen.

– Man är generös mot varandra för alla vet hur det är att stå där och misslyckas. Det är ett mästar-gesäll yrke. Det finns ingen kurs eller skola att gå. Bara upp och kör, det är så du lär dig. Då får man ofta hjälp av någon som varit med länge. Det är inte organiserat på något sätt, men jag har fyra, fem personer som jag hjälper just nu.

Det har funnits lägen inför en publik, där han skräckslaget känt: oj, här skrattade ingen. Det händer fortfarande att han bombar, som det heter i branschen. När inget fungerar under ett gig.

– Häromdagen på Norra Brunn var jag trött och arg. Jag hade ingen lust. Och det sken igenom. Det märker folk direkt, de är som vargar som får vittring på blod. Det spelade ingen roll vad jag sa, jag tappade dem. Och då gör man misstaget att börja prata fortare, höja rösten, söker uppmärksamhet, vilket publiken känner av. Här är det nån som är osäker. Och då skrattar de inte. Man måste signalera trygghet. Det är som att piloter har uniform, trots att de egentligen kan flyga i badbyxor och kräfthatt.

Han gillar att arbeta med andra och säger att han är lätt att jobba med. Inget bråk och tjafs. Slåss inte för att till varje pris få igenom egna idéer. Har inget emot att backa och ta ett steg tillbaka. Det bästa, säger han, är att vara med folk som är bättre än en själv. Är du den smartaste killen i rummet är du i fel rum.

– En av de största anledningarna till konflikter på arbetet är att man är rädd för att visa sig svag. Då börjar man gorma om saker som är helt irrelevanta, bara för att få kontroll. Folk har bara bestämt sig för att vinna ett krig. ”Vi ska ha vinlotteri på torsdag, nä, jag tycker på fredag.” Och så drar det igång långa mejl-trådar om det där. Ett trick jag har, är att jag ger gärna upp. I långa loppet spelar det ingen roll vilken dag vinlotteriet är.

Henrik Schyffert har aldrig varit anställd. Men han förstår känslan av rädsla inför att bli arbetslös. Ibland har det varit stiltje på jobbfronten.

– Jag läste en bok om lycka där författaren beskrev det som ett stativ med tre ben: du måste ha något att se fram emot, du måste ha någon att älska eller bli älskad av och du måste ha något vettigt att göra. Alla ben måste också vara ungefär lika långa för att det ska funka. Rycker man bort arbetsbenet har man inget att se fram emot och då faller man. Just nu, ta i trä, har jag harmoni mellan alla tre. Under många år hade jag ett alldeles för långt arbetsben och ett för litet familjeben.

Han säger att han är en politiskt korrekt person. Beskriver det som att det handlar om vanligt hyfs. Och det går absolut att vara rolig samtidigt.

– Fördomar är enkelt att få skratt på. Är du pk måste du skämta på ett smartare sätt.

Att bli missförstådd är en komikers lott. Det drabbar också Henrik Schyffert.

– Om jag skämtar om rattfylla och det är någon i publiken som har en anhörig som blivit påkörd av någon som kört rattfull blir den väldigt arg. Då måste man tänka att just det ordet är känsligt för vederbörande. Inte att det var något fel på skämtet, för de övriga fyrahundra i lokalen tyckte det var jätteroligt.

Han tar ett annat exempel:

– Jag hade en metafor i ett skämt: det är som att försöka bota cancer med gurkmeja. Då hörde en person av sig och var jätteförbannad för att jag skojade om cancer. Det gör jag ju inte, det var bara en bild av något som är omöjligt. Jag kan inte stå och tänka: jag får inte säga cancer, jag får inte säga gurkmeja, inte rattfylla – då blir inget kvar. Man kan försöka byta ut orden, men att säga: bota reumatism med gurkmeja – nja, det är inte lika roligt.

Återigen: han backar ibland för att undvika strid.

– Det är väldigt svårt att få folk att byta åsikt. Du sitter sällan på en efterfest och diskuterar jämställdhet, barnuppfostran eller nåt annat känsligt ämne och hör den andra plötsligt säga: ”Nu när du säger så där inser jag att jag haft fel i alla år.”

Har du bytt åsikt?

– Det har jag. Framför allt har jag blivit intresserad av samhället och politik. Det var jag inte förut.

Den nya föreställningen ska vara rolig hela vägen, har du sagt. Inget seriöst parti i mitten?

– Ja, det ska inte bli en ensam spotlight på scenen och så kommer stråkmusik och jag ska prata om något hemskt som har hänt. Det betyder inte att jag inte kan ta upp allvarliga ämnen. Mitt jobb är att göra det så kul som möjligt, men när man åker hem ska man kunna säga: ”Fan, det där som Schyffert sade har jag inte tänkt på.”

I februari är det alltså premiär. Han fortsätter testa materialet fram till dess i olika provföreställningar. Men i kväll är det lugnt.

– Jag ska steka pannkakor till ungarna och kolla på tv.

//HANS LUNDGREN

Foto: Morgan Norman

(Mer info: schyffert.se).