”Det går att organisera migrantarbetare”

Salen blir snabbt full. De drygt hundra stolarna fylls med främst män från de forna Sovjetrepublikerna, några står längs väggarna i lokalen på Folkuniversitetet mitt i Stockholm. Många kommer från Ukraina. Det flesta av dem har eller har haft någon form av byggarbete och de har kommit till söndagens möte med Solidariska byggare för att de behöver hjälp. De är migrantarbetare som inte har fått lön, som saknar ersättning efter att de skadat sig eller blivit lovade arbete som aldrig fanns.
– Så här illa är det, säger Pelle Sunvisson, och ser ut över antalet åhörare som sett sig tvungna att ta en paus från den första vårsolen. Själv är han på plats för att berätta vad som egentligen gäller på den svenska arbetsmarknaden.

Pelle Sunvisson är förhandlare, utbildare och tolk på Solidariska byggare i Stockholm – en verksamhet inom fackföreningen SAC Syndikalisterna. På flytande ryska berättar han om den svenska modellen, om olika fackföreningar, om Försäkringskassan, a-kassan och om Solidariska byggare. Stämningen är allvarlig men god.

Utanför salen ringlar två köer. En för att bli medlem och en för att boka möte med någon på Solidariska byggare.
– Vi förhandlare får listor med namn på arbetsköpare (syndikalisternas ord för arbetsgivare, reds anm). Vi kontaktar dem och kallar till mbl-förhandlingar enligt paragraf tio. Det förklarar Pelle Sunvisson när vi träffas några dagar senare, på Solidariska byggares kontor på Sveavägen centralt i Stockholm.

Blockader vid byggarbetsplatser har fungerat väl för att få in obetalda löner under högkonjunkturen. Då var bolag rädda om sitt rykte men nu är läget annorlunda. Pelle Sunvisson menar att arbetsrätten är det mest effektiva verktyget för att tillvarata migrantarbetares rättigheter. Solidariska byggare är också den part som stämmer flest bolag till Arbetsdomstolen. Hittills har byggarna vunnit alla mål utom ett.
– De flesta av våra vinster är så kallade tredskodomar, det vill säga att domstolen dömer trots att motparten inte har dykt upp. Det har att göra med att det här är arbetsköpare som inte har för avsikt att bedriva seriös verksamhet utan använder målvakter och olika upplägg för att exploatera migrantarbetare. När de dras inför domstol kommer de inte. Att vi stämmer dem är ändå jätteviktigt, för det betyder att de inte ostraffat kan fortsätta med sin verksamhet och våra medlemmar kan få ersättning.

Solidariska byggare drar i genomsnitt in 1–1,5 miljoner kronor varje månad till sina medlemmar, enligt Pelle Sunvisson.
– När vi summerade förra året var det 17 miljoner. Det är mycket pengar, framför allt för dem det berör.

Verksamheten startade 2021 efter att syndikalisterna i Stockholm under en längre tid försökt att organisera migrantarbetare. De visste redan att migrantarbetare i byggbranschen många gånger arbetade under usla villkor och fick in ärenden som visade att det blivit ännu sämre. Pelle Sunvisson hörde att det behövdes en rysktalande tolk till syndikalisternas öppet hus-kvällar och erbjöd sig att tolka. Han ville själv komma i kontakt med migrantarbetare i Sverige för arbetet med en ny bok.
– Jag hade skrivit om dem som valde att stanna kvar under arma förhållanden i östra Ukraina och i den moldaviska utbrytarrepubliken Transnistrien. Nu ville jag veta vad som hände med dem som valt att komma hit.

Pelle Sunvisson är född och uppvuxen i Brandbergen söder om Stockholm. Han läste ryska på gymnasiet och utbildade sig till svensklärare, jobbade på högstadiet i flera år, blev klar med det och satsade på författandet. Han säger att han tillhör de författare som menar att det går att berätta om andra människors liv. Men det ska göras med respekt och omsorg.

Du har själv testat livet som papperslös. Du har plockat bär i Västerbotten och arbetat som ukrainsk byggnadsarbetare här i Stockholm under sex månader. Varför?
– Ett svar är nyfikenhet. Att försöka förstå vad som egentligen händer på en plats som på något sätt är ens egen. Som alla som arbetar med skapande har man också ett kall eller en drivkraft. Jag vill att det här ska vara ärligt och riktigt. Det är ju en känslig sak att ta på sig att vara någon annans röst.

Pelle Sunvisson levde och arbetade mitt under pandemin som den unge papperslöse Ruslan. Han skottade snö från tak med slitna säkerhetsselar utan säkerhetsgenomgångar, han renoverade och målade lägenheter och hus utan kunskap om hur och utan vetskap om eventuella risker med materialet, han arbetade i trädgårdar och flyttstädade på en statlig myndighet.
– Jag hade inget ID 06 (särskild id-handling inom bygg och anläggning, reds anm), visade aldrig några papper, hade ett påhittat förnamn och pratade bara ryska. Men det gick ändå utmärkt att arbeta på Tullverket. Det kändes som en fullständig röta i samhället.

När han hittade jobb arbetade han omkring 60 timmar i veckan, ofta mer. Han lärde sig att lönen inte alltid betalades ut och att det var bättre att begära lön ofta, för då kunde han hota med att inte fortsätta arbetet. Han lärde sig också att det fanns en cynisk logik – arbetsvillkoren berodde helt på arbetarens migrationsstatus. Ju osäkrare status, desto lägre lön och sämre villkor.
– Jag tror inte att det är så många som vet hur illa det är, konstaterar Pelle Sunvisson uppgivet.

Han blev själv förvånad över hur många migrantarbetarna var och hur många olika typer av arbeten och sätt att organisera verksamheterna som fanns.

Han delade rum i en lägenhet med tiotalet andra i samma situation, hade ständigt ont om pengar och åt alldeles för många korvsmörgåsar. Han hade tänkt att bo tillsammans med andra under hela tiden men fick tänka om.
– Det blev för påfrestande att inte någonstans kunna slappna av och vara sig själv, dessutom var det corona-tider. Min sambo var gravid så risken för smitta blev för stor.

Var du rädd?
– Ja, det är klart. Man måste ha respekt för arbetsmiljörisker och det är farligt när man inte har utbildning och riktiga skydd. Det här är också folk som vill tjäna pengar på ditt arbete och betala så lite som möjligt. De följer inte lagar eller regler och händer det dig någonting betalar de ingenting för det.

Pelle Sunvisson var också rädd för att bli påkommen och för vad som då kunde hända med hans arbetskamrater. Han berättade därför aldrig vem han egentligen var. Han tänkte också att personer som hanterar hundratusentals kronor i kontanter för löneutbetalningar inte är ofarliga.
– Den som hanterar så mycket kontanter har ett stort våldskapital. Det finns alltid någonting i bakgrunden.

Såg du någon som skadade sig?
– Nej, men det känns som att det bara var tur. Jag vet också att det kan gå illa för jag har träffat många via facket, som har gjort sig illa på grund av brister i arbetsmiljön.

Han påminner om att tre migrantarbetare dog i hissolyckan i Sundbyberg i Stockholm i slutet av förra året. Två av dem var från Ukraina.
– Alexander var i 40-årsåldern och enda barnet. Hans föräldrar räknade med att han skulle hjälpa dem på ålderns höst eftersom pensionerna omöjligt räcker till. Via den svenska statliga arbetsskadeförsäkringen får de nu hjälp med begravningskostnaderna, men inte mer.

Systemet är rimligt utifrån hur välfärdssystemet ser ut i Sverige, men för arbetstagare från andra länder uppstår en lucka, tillägger Pelle Sunvisson.
– Det skär sig när andra arbetar här.

Pelle Sunvisson hade inga planer på att bli fackligt aktiv eller förhandlare i Arbetsdomstolen men världen såg inte längre ut på samma sätt.
– Jag fick upp ögonen för så mycket som jag inte har sett förut och som liksom inte går att få osett.

Hur menar du?
– Jag kan inte längre kliva på bussen utan att se vem som har vilken migrationsstatus och vilka arbetsvillkor. För det finns en massa små ledtrådar som vilken sorts arbetskläder man har och om man har dem på sig eller om de ligger i en påse som personen försöker gömma för att de inte vågar visa att de arbetar. När man går förbi husrenoveringar så irriterar sig andra på att man slänger nytt, men jag ser arbetsvillkoren. Det är så det blir.

Tillsammans med några migrantarbetare och Emil Boss på Stockholms LS startade Pelle Sunvisson Solidariska byggare.
– Det blev uppenbart att behovet var så oändligt mycket större och att det fanns grupper som vi faktiskt kunde nå.

Verksamheten har vuxit snabbt. På tre år har medlemsantalet ökat till 800. Pelle Sunvisson berättar med vänlig, saklig och engagerad stämma hur de från början uppfattades mer som en hjälporganisation men nu är och ses som en facklig organisation som gör skillnad.
– Medlemmar hör av sig och berättar att de skickade ett foto till chefen från ett fackligt möte. Då ville chefen göra upp. Det finns en reglerande faktor bara genom att det finns någonstans att vända sig.

Han beskriver att verksamheten hela tiden utvecklas och att de försöker lära sig hur medlemmarnas rättigheter bäst tillvaratas och hur de bäst ska organiseras.
– Många av de lagar vi använder är oprövade. Men vi har en duktig jurist som har bra koll. Vi prövar oss fram.

Migrantarbetare är inte heller en stabil medlemsskara och det finns ukrainare som givit upp hoppet om den svenska arbetsmarknaden.
– De har erfarenheter från Ryssland och Qatar. Länder där vi tänker att där är det riktigt illa, men de säger att villkoren i Sverige är djävligare.

Han beskriver sitt arbete som roligt och tillfredsställande men tungt.
– Det är så mycket som hänger på det här. En vinst i en förhandling kan spela en avgörande roll i deras liv. Det är oerhört smickrande att åtnjuta ett sådant stort förtroende från människor som inte har förtroende för någon annan. Men det gäller också att leva upp till det.

I början av förra året blev det för tungt. Pelle Sunvisson gick in i väggen. Nu mår han ganska bra och försöker ha bättre balans. Men på frågan hur han tänker kring att han blev facklig förhandlare svarar han att han inte hunnit stanna upp och tänka på det. Han hoppas kunna vara mer pappaledig till sin andra son, som snart är tre månader.

Du har sagt att det finns ett vakuum i den svenska modellen. Hur menar du?
– Modellen bygger på att arbetarnas rättigheter ska tillvaratas av fackliga företrädare, men de andra fackföreningarna har inte öppnat sig för migrantarbetarna som inte heller förstår systemet. Migrantarbetarna hamnar i det där vakuumet. Sen lyfter vi upp dem.

Inte heller regeringen får godkänt. Det nyligen införda högre lönekravet för att få arbetstillstånd är godtyckligt och ologiskt, enligt Pelle Sunvisson, och de myndighetsgemensamma inspektionerna skrämmer arbetstagare som inte har sina papper i ordning.
– Man måste fokusera på arbetstagarnas rättigheter. Annars uppstår en ohelig allians, för arbetarna har så mycket att förlora. Det går inte på något annat sätt. Det går inte, säger Pelle Sunvisson upprört och tillägger:
– Visst är det en värderingsfråga, men det handlar också om vad som är effektivt.

Han suckar när han pratar om de statliga åtgärderna men är ändå nöjd med att Solidariska byggare omtalats som effektiva av regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet. Han hoppas att det betyder att delegationen lyssnar.
– Vi kan faktiskt det här bäst. Det går också att organisera migrantarbetare. Det har vi visat.

Solidariska byggare tar nu nästa kliv. Pelle Sunvisson vill ge mer utbildning om arbetsmiljöregler, om systematiskt arbetsmiljöarbete och om rollen som skyddsombud. Det finns också utsatta migrantarbetare i andra branscher.
– Det finns många fler dörrar som skulle kunna öppnas och tusenfaldigt mer pengar att begära in. Nu i kväll ska vi ha möte om att starta något liknande för städare och restaurangpersonal.