Håll koll på fördomarna

Det är naturligt att diskriminera. Det säger juristen, mångfald- och diskrimineringsexperten Paula Lejonkula.

– Vi har ganska många fördomar, och litar mer på dem som liknar oss själva. Det är därför som det behövs system och processer som säkerställer att vi inte utgår från våra fördomar.

Hon har ägnat sitt yrkesliv åt att arbeta med strukturer som ska göra att alla får samma möjligheter och att ingen far illa av att bli bemött utifrån fördomar. Kunskaperna är djupa efter tio år som jurist på Diskrimineringsombudsmannen, DO. Ansvarsområdet där var utveckling och forskning, utbildning, tillsyn av aktiva åtgärder, samverkan och internationella frågor.

Sedan flera år arbetar hon som fristående konsult, föreläser, modererar och utbildar. Ett uppdrag handlar om organisationsutveckling för chefer och medarbetare på en kommunal förvaltning. De senaste åren har hon också haft löpande uppdrag för Svensk Scenkonst och Fackförbundet Scen & Film, just nu med riktlinjer för intima scener inom film- och tv.

– Intresset för rättvisefrågor och mänskliga rättigheter har väl alltid funnits där, men det är först i efterhand som jag kan se en linje i det jag gjort.

En envis förkylning gör att intervjun får göras digitalt från hemmakontoret i Stockholm, hon ursäktar sig för att inte vara helt i form men är glasklar när hon beskriver vad hon ser i arbetslivet.

Hon har hört många säga att de vill göra mer än ”bara följa lagstiftningen”. Ambitionerna kan vara höga.

Men verkligheten matchar inte alltid.

– Vi har haft lagstiftningen väldigt länge. Jag kan tycka att det är få som har gjort riskbedömningar, till exempel för sexuella trakasserier. Då får man inte den lärandeprocess som det innebär att hitta sina risker. Så börja med att göra det lagen kräver.

När Paula Lejonkula började arbeta på DO hade de i början svårt att få ut nyheter om diskriminering. Det var lättast sommartid när media hade nyhetstorka. I dag är intresset större, både hos media och ute på arbetsplatserna, tycker hon.

Det har gått i vågor vilka i samhället som är mest drivande när det gäller att arbeta för jämlikhet och mot diskriminering, säger hon.

– I dag uppfattar jag att det är näringslivet. De har förstått att de måste hitta kompetens där den finns och vikten av att ha olika perspektiv för att utveckla bättre tjänster och produkter. Där finns en drivkraft som inte bara är att följa lagen.

Ska man arbeta mot diskriminering är det enklare om det finns en koppling till verksamheten, men det duger inte att bara hänvisa till att man har ett systematiskt arbetsmiljöarbete, sam, där diskriminering tas upp.

– Man måste ha koll på att diskrimineringslagstiftningen till skillnad från sam är en individuell rättighetslagstiftning.

Det är komplexa frågor att arbeta med, betonar Paula Lejonkula. Det innebär att man behöver arbeta långsiktigt och strategiskt.

– Men det blir lätt aktivitetsbaserat. Man bokar en utbildningsdag och tror att nu har man checkat av det. I stället för att ta ställning till var man är och vart man ska.

Hon tar de yrvakna reaktionerna under metoo som exempel. Själv deltog hon i ett regeringsfinansierat uppdrag som gick ut på att utbilda regionala skyddsombud om sexuella trakasserier.

– Vi träffades första gången i september och redan i oktober skulle vi på turné. Vi hann träffa 600 skyddsombud till och med december och sedan var uppdraget över. Men det blev väldigt bra diskussioner och det fanns ett högt engagemang.

Fackförbund borde bidra mer, anser hon.

– De har en viktig roll, både som representanter i individuella ärenden och i samverkan. Sköter sig inte arbetsgivaren går det att anmäla till Nämnden mot diskriminering, men de får in väldigt få anmälningar.

Efter metoo-uppropet #tystnadtagning var fack och arbetsgivare inom scenkonsten snabba med att agera, berättar hon.

– De hade en massa berättelser, men visste att de behövde göra mer. Efter två dagar hade de en plan för hur de skulle jobba. En kommission kom med en rapport efter tre månader.

Utifrån rapporten och enkätresultat påbörjades ett projekt för att motverka sexuella trakasserier inom branschen. Delvis på grund av utebliven förväntad finansiering blev det mer aktiviteter än stora grepp, men de hittade en riktning där ett av målen var att få i gång en dialog om sexuella trakasserier.

– Det finns en allmän tystnadskultur kring sexuella trakasserier. Av de som varit utsatta för trakasserier inom scenkonsten var det minst 30 procent som inte hade berättat om det för någon, varken på arbetsplatsen eller utanför Tystnaden kan bero på att man inte vill se sig som ett offer, men också på att man inte definierar händelsen som sexuella trakasserier, säger hon.

– I enkäter svarar ungefär två procent av den yrkesverksamma allmänheten att de blivit utsatta. Men om man kommer med exempel på vad sexuella trakasserier kan vara stiger siffran till tio procent.

På sistone har hon arbetat mycket med frågor som rör sexuella trakasserier.

– Men diskriminering på grund av etnicitet och religion är högst närvarande i samhället, betonar hon.

Strukturer som leder till diskriminering kan dessutom påverka brett. Diskrimineras det utifrån någon av de sju diskrimineringsgrunderna kan det även göras det utifrån andra, påpekar hon.

Har du personligen mött diskriminering i arbetslivet?

– Har man väl fått på sig de här glasögonen kan man inte ta av sig dem, så ja, det har jag. Jag har också varit i situationer som expert där jag sett att arbetsmiljön inte varit okej, där det till exempel har dragits sexskämt. Lägen då jag, om jag hade haft en annan roll än att driva jämställdhetsarbete, skulle ha tagit upp det med min chef som en arbetsmiljöfråga.

Brukar du säga ifrån direkt om du hör något olämpligt?

– Det är olika från gång till gång. Jag kan markera eller ta upp det i enrum. Men ibland blir man paff och kommer på vad man skulle ha sagt först i efterhand. Är jag där i min roll som expert kan det också finnas bättre sätt att förändra, genom att skapa dialog till exempel.

Händer det att människor blir provocerade när du kommer för att prata diskriminering och mångfald?

– Ja, det är klart. Ska man jobba med frågorna behöver man rannsaka sig själv och det kan vara jobbigt. Till och med jämställdhet som vi diskuterat så länge kan vara provocerande. ”Genusforskning är bara påhitt”, ungefär. På vissa håll har jag mött väldigt mycket motstånd. Då gäller det att gå på sin övertygelse. Och det är bra att ha juridiken att falla tillbaka på. Människor kan tycka vad de vill, men i handling måste de följa lagen.

Kan det bli obehagligt på riktigt?

– Inte mer än det allmänna twitterläget. Jag har haft några debatter som inte varit så kul. Bland annat när jag kritiserade sexistiska banderoller på byggelevers studentflak. Men jag försöker vara så konstruktiv som möjligt.