Han enar Polisens skyddsombud

Han tillhör lokalpolisområde Arvika i Värmland, men Patrik Danielsson arbetar för alla landets poliser. Han tar ofta tåget till Stockholm för att stämma av aktuella arbetsmiljöfrågor med rikspolischefen, hr-chefen och det nationella huvudskyddsombudet valt av Saco-S, ST och Seko.

Samverkan är nyckeln till att lyckas med arbetsmiljöfrågorna, säger han.

– Varje fråga riskerar att bli en stridsfråga om man inte har samverkan. Det kostar tid och kraft för båda parter. Sedan att man inte har samma åsikt alla gånger, så kommer det alltid att vara.

Den senaste tiden har mötena handlat mycket om påskkravallerna, som skedde när den högerextreme politikern Rasmus Paludan fått demonstrationstillstånd för att bränna koranen. Poliser skadades och skyddsombuden påtalade brister i arbetsmiljön. Åklagaren lade ner förundersökningen om arbetsmiljöbrott, något som Patrik Danielsson är besviken på. Nu inväntar han vad Arbetsmiljöverket ska komma fram till. Han satt också med i den grupp ledd av den externa utredaren Gunnar Karlsson som Rikspolischefen tillsatte för att utreda och komma med rekommendationer. En gedigen utredning, tycker han, och förutsätter att förslagen nu ska följas.

– Vi har tyvärr en negativ trend där hotet och våldet mot våra arbetskamrater har blivit värre och mer riktat mot dem personligen. Även familj och anhöriga trakasseras.

I takt med att fler blivit utsatta för hotfulla situationer har Polisens krisstöd utvecklats.

– När jag började som polis fanns det överhuvudtaget inte, annat än att man pratade med sina kamrater. Nu har myndigheten blivit väldigt mycket bättre på att omhänderta personal, både i den akuta situationen och efteråt.

Patrik Danielsson beskriver sin roll som vilket huvudskyddsombud som helst men på nationell nivå. Han är samordnare för alla Polisens skyddsombud.

– Men jag kan förstås inte hantera tusen skyddsombud, så jag har nätverk med huvudskyddsombud för alla Polisens regioner och nationella avdelningar. Ser jag att någon har lyft ett problem som finns på flera håll, kan jag lyfta det i vår nationella skyddsorganisation eller gå in med ett nationellt skyddsstopp eller en begäran om åtgärd enligt 6:6 a.

Polisen var tidigt ute med att ha ett nationellt huvudskyddsombud. Nu finns funktionen hos flera myndigheter. Det finns ett nätverk för dem som har rollen inom bland annat Tullen, Specialpedagogiska myndigheten och Kriminalvården.

Polismyndigheten fick för några år sedan hård kritik av Arbetsmiljöverket för att det systematiska arbetsmiljöarbetet inte sköttes som det skulle. Men det har gått framåt, tycker Patrik Danielsson.

– Vi har ett ganska öppet klimat diskussionsmässigt. Arbetsmiljön har fått större betydelse, men vi är inte på långa vägar i mål än.

För att undvika låsta lägen kan det vara nödvändigt att se bortom det personliga, menar han.

– Vi har våra roller. Men när skyddsombudet kommer upplevs det ibland som att det är kritik riktat mot en personligen, i stället för att man säger ”bra, det får vi prata om”.

Arbetsgivaren har överlag lättare att jobba med det fysiska än det psykosociala, säger han.

– Alla chefer är inte inställda på att det psykosociala är en del av uppdraget. Jag menar att det finns en tystnadskultur inom myndigheten. Man hoppas att problemen ska lösa sig av sig självt.

Men det kan också handla om att chefer inte fått rätt förutsättningar. Kunskap och resurser kan saknas. I sådana lägen borde de använda sig av möjligheten att returnera ansvaret för arbetsmiljön till en högre chef som ansvarar för att ge rätt förutsättningar, anser han.

– Men den möjligheten används nästan aldrig. Jag tror att en del är rädda att hamna i dålig dager, att den egna karriären ska påverkas.

Myndighetens organisation har förändrats under hans år som polis, säger han.

– Ibland känns det som att vi har gått ifrån grunduppdraget, att skydda, hjälpa och ställa tillrätta, för att i stället vara en producerande verksamhet. Det finns en risk med pinnjakt, där vi mäter antal besök, förundersökningar och blås. Att möta människor som befinner sig i nöd är inte alltid mätbart.

Patrik Danielsson började som ordningspolis på Norrmalm i Stockholm och engagerade sig snart fackligt. Det kom naturligt eftersom han hade mycket åsikter och kollegorna tyckte att han skulle vara den som förde fram synpunkter. När han blev yttre befäl och så småningom närpolischef släppte han det fackliga. Men chefsjobbet ledde indirekt till att han blev engagerad igen.

– Jag fick lämna mitt uppdrag som närpolischef en tid på grund av att jag inte ansågs vara tillräckligt lojal med uppdragen. Jag hade lyft problem och ifrågasatt ledningen.

Patrik Danielsson, som redan hade många år som chef bakom sig, fick gå ett introduktionsprogram för chefer. Men han blev chef igen, då inom ordningspolisen i Arvika.

– Jag märkte att jag påverkats av konflikten, på så sätt att jag tänkte mig för lite extra innan jag sa något.

Hur var du själv som chef när det gäller att ta emot kritik?

– Det borde egentligen andra svara på. Men jag tror att de flesta upplevde att de kunde prata med mig om det mesta. Men jag var också tydlig med att jag ville att den som kom med kritik också skulle ha förslag på lösningar.

Så kom den stora omorganisationen 2015, då 21 länsmyndigheter blev en riksmyndighet med regionala avdelningar.

Patrik Danielsson sökte ingen ny chefstjänst i samband med omorganisationen.

– Jag kunde inte gå in och söka ett chefskap i en organisation som jag inte trodde på och som jag inte skulle kunna påverka. Jag var vilsen, tittade på den civila arbetsmarknaden och tvivlade på om jag skulle vara kvar som polis.

Det var i det läget som dåvarande regionordföranden för Polisförbundet frågade om han kunde tänka sig att bli regionalt huvudskyddsombud för Värmland. Att han varit chef sågs som en tillgång.

– Jag tackade ja. Det kändes positivt att de ville ta tillvara min kunskap och erfarenhet. Jag har haft stor nytta av min chefserfarenhet i mina uppdrag.

Året efter blev han utsedd till regionalt huvudskyddsombud för Bergslagen. Men när han grunnat över framtiden hade han sökt ett FN-uppdrag. På 1990-talet hade han varit militärpolis i Bosnien-Hercegovina och ville någon gång prova utlandstjänstgöring som civilpolis. Nu kom beskedet att han skulle få ett sådant uppdrag.

Patrik Danielsson har fyra barn och hade sagt till sin fru att han skulle söka ”något hyfsat nära”. Det blev Somalia.

– Men hon var med på det, barnen hade blivit lite större och jag var hemma fyra gånger under året.

Hans roll var att hjälpa polis och politisk ledning att bygga upp en polisorganisation.

– Jag lärde mig mycket, som att läsa av situationer och förstå att allt inte fungerar som i Sverige.

På fritiden höll han sig mest på området där han bodde, eftersom risken för attentat var överhängande utanför.

– Jag fick egen tid, kunde landa lite i mig själv. Träna, gå ner i vikt – som jag i och för sig gått upp nu – och träffa människor från andra länder som blev vänner för livet. Bara att sitta där på ett nedsläckt camp och se på stjärnhimlen.

Åter hemma i Arvika arbetade han som regionalt huvudskyddsombud ett år, för att sedan nomineras till Polisförbundets styrelse och uppdraget som nationellt huvudskyddsombud.

– Jag har gått en väg som jag aldrig hade tänkt mig. Från att ha varit på väg att lämna myndigheten till att göra något som jag tycker är jätteroligt och brinner för. Det är tillfredsställande att få göra något för mina kamrater.