Hon talar öppet om det svåra

Camilla Lif har precis blivit ordinarie kyrkoherde i Katarina församling på
Södermalm i Stockholm. Hon håller på att smälta intrycken efter söndagens installationsgudstjänst. Biskopen var på plats och talade om hennes nya, komplexa ansvar som ledare. Kören överraskade med att sjunga Thy Will Be Done av hennes idol Prince.
– Och så öppnades kyrkoporten och utanför stod en till kör som sjöng tillsammans med den lilla som fick vara inne i kyrkan. Det var fantastiskt!

De hon möter utanför kyrkan den här dagen ropar ”Grattis!” och ”Hej, kyrkoherden!”, men nu är det arbetsvardag. Hon har haft ledningsgrupp på Zoom, följt av arbete i Coronakommisionen, också på Zoom. Sedan förberett utvecklingssamtal och planerat inför Allhelgonahelgen. I en tid då
högmässor överlag inte precis är några publikmagneter har den här kyrkan kunnat ha 400-600 besökare.
– Jag tror att det beror på att vi är måna om att gudstjänsten inte är kyrkans ägodel. Vi engagerar många frivilliga. De kan hälsa välkommen, läsa bibeltext, dela ut nattvarden, vara solister eller hjälpa till vid lunchen efteråt. Det är få moment som just en präst måste göra, säger Camilla Lif.

Den tidigare kyrkoherden Olle Carlsson hämtade mycket inspiration från Anonyma Alkoholister, AA, där tanken är att man hjälper varandra, berättar Camilla Lif.
– Nästan allt som görs i församlingen bygger på traditioner från AA, också när det gäller vårt interna arbete. Våra arbetsplatsträffar börjar till exempel med en runda där alla får säga hur de mår. Alla som vill får tycka när det gäller sakfrågor. Ett sådant arbetssätt tar tid, men det är så vi vill jobba.

En viktig del av verksamheten är också att de tar emot praktikanter från Arbetsförmedlingen, Kriminalvården och Försäkringskassan. Församlingen driver en lunchrestaurang i församlingshuset där en del av dem arbetar. Varje vecka utvärderas senaste gudstjänsten och den kommande planeras.
Präster, frivilliga, vaktmästare, musiker och andra medarbetare diskuterar vad som blev bra eller mindre bra.
– Det är skönt för mig som chef, allt vilar inte på mig.

I våras flyttades alla gudstjänster till webben. Själva kyrkan har stått öppen, med möjlighet att ta en kopp kaffe, prata med någon eller tända ett ljus. De har en hjälptelefon dit församlingsborna kunnat ringa för att prata eller få hjälp med att till exempel hämta medicin eller gå ut med hunden.
– Hela tiden har vi fortsatt med begravningar, det är det absolut viktigaste, och även en del dop och vigslar, säger Camilla Lif.

Nu har de kommit igång med gudstjänster igen, för en mindre antal. Men de fortsätter även att vara digitala. Här om dagen spelade de in ett program som ska finnas på Youtube, mer som ett studioprogram än en inspelad högmässa.
– Det har blivit tydligt att vi den vägen kan nå många som inte brukar
komma till kyrkan annars.

Camilla Lif har själv påverkats av pandemin. En kronisk autoimmun sjukdom har blossat upp och kräver behandling som gör henne infektionskänslig. Några av de närmaste medarbetarna som har antikroppar får sitta närmast under möten och hon håller avstånd i kyrka och församlingshus. I övrigt jobbar hon som vanligt.
– Jag har dörren öppen och en burk med godis. Jag vill att folk ska komma in och prata.

När Camilla Lif bestämde sig för att bli präst hade hon arbetat inom vården, men också i bokaffär, som barnflicka i Vietnam och som bartender på musikstället Fasching.

Planen var att läsa teologi för att bli journalist med religiös inriktning. Hon hade tjatat sig in på utbildningen trots att hon inte var behörig. Hon beskriver hur ”en trotsig önskan” om att arbeta i kyrkan växte fram.
– Jag har aldrig varit en from person och utifrån tror man att människor inom kyrkan ska vara det. Det var i trots mot förväntan på vad det skulle bli av mig. Alla i min omgivning blev chockade. För mig var det en rebellisk handling. Jag har alltid känt ett utanförskap och trots det joxade jag mig in i det kyrkliga finrummet.

In kom hon, fast upptäckte att det inte behövde vara ett finrum, att människor var olika även i kyrkans värld. Men kyrkan i sig är inte vilken arbetslokal som helst.
– Det är en estetisk och historisk miljö, men man känner också allt som sitter i väggarna. Människor har sörjt och gift sig här. För mig är det dessutom ett heligt rum. Bara lukten sätter mig i en särskild sinnesstämning.

Hon har varit tillförordnad kyrkoherde två år, men det är en annan sak att bli ordinarie verksamhetsledare.
– Jag ska vara både operativ och strategisk, och hittills har jag varit väldigt mycket operativ. Det är en utmaning, lite av en identitetskris. Jag trodde allt för länge att jag var ung och lovande, sedan kom jag på att jag varit präst länge och att det var dags att axla ansvar.

Hon ska också vara församlingens andliga ledare.
– Jag ska verka för att vi inte tappar bort oss i administration och glömmer att hålla det andliga vid liv. Jag ska se till att verksamhetspersonalen inte jobbar för mycket, att de har tid att delta i gudstjänster och att läsa den litteratur som behövs. Det är ett hälsoarbete på det andliga planet, en ytterligare dimension i arbetsmiljöarbetet.

Kyrkans arbetsmiljö är annars inte känd för att vara särskilt god. Vad beror det på?
– I vår församling har vi en personalchef, det är jättebra. Men ovanligt inom kyrkan. Sedan finns ett problem med dubbel ansvarslinje, med både kyrkoherde och kyrkoråd som styr. Dessutom är frågor om tro djupt kända, det finns inte den distans som skulle behövas i vissa fall. Då blir det personkonflikter.

Camilla Lifs röst hörs inte bara i kyrkan och på webben, utan också i radioprogram som Helgsmål, Tankar för dagen, Spanarna och Sommar i P1. Hon halkade in på radiobanan av tre skäl, säger hon.
– Jag bor i Stockholm, har bekanta i radiobranschen och så kunde jag tydligen prata på ett sätt som lämpade sig för radio. Men jag jobbar på tillfälliga kontrakt, så jag kanske har haft mina femton minuter av ”fame” nu. Fast jag ska i alla fall göra Helgsmål ett tag till.

Hon arbetar mycket. Så mycket mindre blir det knappast som kyrkoherde. Men hittills har det fungerat.
– Efter en intensiv period måste det finnas återhämtning, lite luft. Dagar som blir som tuvor som vi kan hoppa till. För oss inom kyrkan är januari månaden då vi kan pusta ut, när vi har jobbat under alla helgerna.

Fast ibland längtar hon efter att arbeta mindre, eftersom det finns så mycket annat hon också vill göra.
– Jag vill odla, sticka, måla, läsa, sova, baka, snickra, gå på bio. Men jag får en så hög meningsdensitet på jobbet att jag blir lite meningslat på fritiden. Samma för min man som är polis. När vi kommer hem sparkar vi av oss skorna, tittar på dåliga serier och spelar spel.

Hon har skrivit två böcker. I den senaste Lif om livet, skriver hon bland annat om meningen med att känna skam, olika slags kärlek, klimatångest, tacksamhet, förlåtelse och avund. Hon skriver att hon kan avundas andra deras filéknivsskarpa hjärnor och tajta väninnegäng. Gissningsvis är avunden inte alltför svår, men det finns ett tydligt syfte med att visa blottor.
– Vi jämför allt för ofta våra insidor med andras utsidor. Det är solidariskt att prata om det som är svårt, säger Camilla Lif.

När hon var Sommarpratare i P1 handlade programmet ganska mycket om döden och hur man ska stå ut med att den finns. Att en präst pratar om rädsla för döden, allra helst sin egen, kan vara provocerande.
– Det finns de som vill att jag ska prata mer om himlen. Det gör jag, på varje begravning. Men döden är svår, även om himlen finns.

”Jag skulle inte stå ut med att arbeta någonstans där man inte får gråta i pastasalladen”

I somras utsågs hon till ledamot i den av regeringen tillsatta Coronakommissionen. Kommissionen har till uppdrag att utvärdera regeringens, förvaltningsmyndigheternas, regionernas och kommunernas åtgärder för att begränsa spridningen av covid-19. Regeringen har kritiserats för att ingen av ledamöterna har medicinsk expertis.

Camilla Lif blev själv förvånad när hon fick frågan om att vara med.
– Jag frågade ”vad ska ni med mig till?”. De sa att det behövde erfarenhet av etik, sorg och döden, någon som kunde tala om människovärde och civilsamhälle.
Camilla Lif sa ja. Onekligen kan hon tala om de svåra frågorna.

I jobbet ingår inte bara begravningar och möten med de anhöriga som lämnats kvar, utan också kontakt med dem som vet att de ska dö. Hon blir ganska ofta ombedd att komma hem till människor som avslutat
sina behandlingar och nu vill planera sina begravningar, över en kopp kaffe.

Ibland är det extra tungt, som när någon mycket ung har dött. Som präst får man handledning för att bearbeta sådant. Camilla Lif har haft olika präster som handledare, men nu, i och med den nya rollen, får hon det från en person utanför kyrkan.
– Men framför allt har jag stor hjälp av de andra prästerna i arbetslaget. Vi är varandras samtalspartners. Det finns axlar att gråta mot.

Hon berättar om den gången då hon var ganska ny i församlingen och hade haft att göra med tragisk död.
– Det var på lunchen och jag satt och grät rakt ner i plastlådan med pastasallad. Jag frågade om jag skulle gå någon annanstans. Mina arbetskamrater sa ”nej, du ska sitta precis här”. Jag skulle inte stå ut med
att arbeta någonstans där man inte får gråta i pastasalladen.

I Lif om livet konstaterar hon att människan är otroligt modig. Trots vetskapen om döden, fortsätter vi att älska, föda barn, sörja, oroa oss, odla dahlior, dricka kaffe, slå in presenter och krusa snörena. ”Det är storartat. Vi klarar att dö också”, skriver Camilla Lif.

//ANN PATMALNIEKS

Namn: Camilla Lif.
Yrke: Präst och kyrkoherde.
Böcker: Vad vill du mig i dag? och
Livet med Lif.
Ålder: 53.
Familj: Man och 18-årig dotter.