Skyddsombuden är hennes skola

När Maria Steinberg var sju ville hon bli sjökapten på Gripsholmsbåten som gick till Amerika. Hon sökte sig senare till sjöscouterna, men fick inte följa med ut på båtarna, för det saknades flicktoa. Det har hon skrivit om i en dikt som hon skickar inför intervjun, för att berätta om sin bakgrund och sina drivkrafter.

Hemma lärde hon sig att flickor är lika mycket värda som pojkar, men ute i samhället såg det inte ut så. Som ung jurist fick hon höra saker som ”Du behöver ingen högre lön, din man har väl bra inkomst?” och ”Du ser så glad ut som om du just blivit våldtagen”.
– Det är två saker som driver mig. Det ena är jämställdhet och det andra är påverkan. Det handlar nog om min egen bakgrund som underdog. För att få förändringar, jämställdhet eller bättre arbetsmiljö, så måste man ha möjlighet att påverka, säger Maria Steinberg när vi träffas på Örebro universitet.

Här har hon forskat och undervisat i arbetsmiljörätt på en mängd olika utbildningar.
– Jag utvecklade utbildningarna och gick runt till kursansvariga och sa ”Ni behöver arbetsmiljörätt”. Väldigt många som går på ett universitet blir arbetsledare och då måste man kunna det.

Nu har Maria Steinberg flyttat till Stockholm och är i stan på tillfälligt besök, för två disputationer och en fest.
– Ja, jag har ju fått sparken. Jag säger så, för min anställning på universitetet upphörde på grund av åldern, just när jag stod på höjden av min kunskap. Jag har bara timanställning.

Maria Steinberg blir ofta intervjuad som expert, har uppdrag som utredare och föreläser, skriver krönikor i Dagens Arbetsmiljö och svarar på frågor i Arbetarskydd. Just nu reviderar hon också sin egen bok Skyddsombudsrätt, närmast en bibel i ämnet. Ett skötebarn är universitetets uppdragsutbildning i arbetsmiljörätt motsvarande 15 högskolepoäng som hon utvecklat tillsammans med Arbetsmiljöforum, som ger ut Allt om Arbetsmiljö. I dag drivs utbildningen av Karlstads universitet.
– Men den utbildningen försöker jag släppa nu. Andra har tagit vid.

Som 57-åring doktorerade hon i arbetsmiljörätt vid Stockholms universitet med avhandlingen Skyddsombud i allas intresse.
– Jag undersökte 200 skyddsombudsstopp och 200 6:6:a-ärenden. Syftet var att utreda om skyddsombuden kunde påverka eller inte. De kunde göra det på något sätt i över 90 procent av fallen.

Intresset för skyddsombud spårar hon tillbaka till 1979, då hon som ung jurist kom till Yrkesinspektionen i Örebro, dåvarande Arbetsmiljöverket. Dit hade hon sökt sig för att hon ville jobba med något som hade med människor i arbete att göra. De ville ha en jurist som kunde utreda företagshälsovården.
– Det fanns en diskussion i samhället om arbetsmiljö, men den var man inte intresserad av i den juridiska, akademiska världen. Jag visste varken vad Yrkesinspektionen eller företagshälsovården var. Jag satt ting i Hallsberg och min dåvarande man fick gå till biblioteket i Örebro för att ta reda på vad det var.

Hon fick jobbet och tog även plats i Yrkesinspektionsnämnden. Där mötte hon varje månad arbetsgivarrepresentanter och skyddsombud.
– De blev min skola. Skyddsombuden var superduktiga, kunde alla lagar och hade ett enormt engagemang. Jag bara satt där och lapade i mig.

På Yrkesinspektionen upptäckte hon att den enda kvinnliga yrkesinspektören hade tillsyn över långt fler arbetstagare än de manliga, och nästan bara i kvinnodominerade sektorer. Föreskrifter och lagar var ofta utformade för manliga industriarbetare. Själv fick Maria Steinberg lägre lön än männen och när hon blev arg på någon som gav henne en klapp på rumpan fick hon höra ”Lite får man tåla”.
– Jag blev jättearg och började diskutera hur sexistisk arbetsmiljölagen var, kvinnor jobbar ju också. Det där irriterade mig till max. Kvinnor sågs som aparta i arbetsmiljölagen.

Hennes mentor, läkaren på inspektionen, såg till att hon fick föreläsa om frågan.
– Det var ju snälla damer som lyssnade, men man blev inte upphetsad utan konstaterade bara att ”Så är det”.

Över 30 år senare medverkade hon i en antologi med "Är arbetsmiljölagen sexistisk?". Svaret på frågan var ja och slutsatsen var att kvinnors hälsa påverkas av att det läggs mer resurser på att förebygga risker inom manliga sektorer. Nu blev gensvaret stort.

Hur ofta tänker du: Det där har jag ju sagt?
– Det är klart att jag tycker att det tar för lång tid. Redan i förarbetena till Arbetsmiljölagen som kom 1977 skrevs det att man skulle ta hänsyn till psykosociala frågor och att arbetsmiljön skulle anpassas till kvinnors förutsättningar. Sedan tog det 35 år innan det blev en föreskrift. Men Osa-föreskriften är bra, den har gynnat kvinnor.

Föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö sticker ut internationellt genom sin betoning på förebyggande, menar Maria Steinberg. Utanför Sverige är arbetet mot trakasserier mer inriktat på när något redan hänt.
– Jag var i Kanada 2018 för att föreläsa om den och de var väldigt imponerade.

Vad är du mest stolt över av allt du gjort?
– Jag är stolt över att ha bidragit till att sätta arbetsmiljörätten på kartan inom universitetsvärlden. Jag är stolt över att ha utbildat och föreläst för så många skyddsombud – jag räknade en gång ut att det blir 100 000.

Att kunna förmedla lagstiftning så att även de som inte är akademiker kan ta till sig, det är meningsfullt, säger Maria Steinberg.
– Sedan är det som roligast när skyddsombuden ställer frågor och berättar hur de har det. Det är då jag lär mig och får påfyllnad. Verkligheten överträffar allt man som forskare kan föreställa sig.

Ända sedan uppväxten i Bohuslän har hon drömt om att bo nära vatten.
– Nu har jag en drömlägenhet med utsikt mot Mälaren. Där sitter jag i köket och arbetar mellan åtta och tolv, när jag är ordentlig. När jag slutade på universitetet under pandemin 2021 trodde jag att jag skulle bli arbetslös, men jag har ju blivit jättemycket tillfrågad.

Det är hon glad för.
– Ibland får jag frågan om jag inte ska sluta arbeta. Men jag är inte intresserad av att spela golf, jag tycker att det är roligt att jobba. Nu vill jag bli samhällsdebattör!

Är du inte det redan?
– Jo, men kanske kan jag vara mer fri i debatten nu när jag inte har någon anställning. Jag kan ta bladet från munnen.

I Stockholm har hon det hon kallar sin trojka. Det är hon och Lars von Ehrenheim, tidigare på Arbetsmiljöverket och arbetsmarknadsdepartementet, och Bo Ericsson, författare och tidigare jurist vid LO-TCO Rättsskydd.
– Vi träffas och äter eller ringer och gapar. Vi skickar domar till varandra och när Arbetsmiljöverket kommit med något kontroversiellt beslut diskuterar vi det.

Det var de som uppmuntrade henne att ta kontakt med Arbetsmiljöverket när hon hade synpunkter på att det ett tag framstod som att verket ansåg att skyddsombud inte hade rätt att företräda enskilda arbetstagare.
– De tyckte att ”Nu får du gå ut i debatten” och jag tänkte att jag får väl inte vara feg.

Maria Steinberg skrev ett mejl och erbjöd sig komma och förklara varför skyddsombuden måste få göra det. Erbjudandet accepterades.
– Arbetsmiljöverket är en viktig institution som man måste måna om, med många oerhört duktiga och engagerade i personalen. Sedan kan jag ibland tycka att ledningen varit alltför försiktig och inte lyssnat tillräckligt på arbetstagarnas behov.

Kanske blir det också lite mer skrivande framöver, kanske kommer det att handla om åldersdiskriminering. Men i så fall inte i debattform.
– Nej, jag tänker lite mer fritt. Jag har faktiskt gett ut en diktsamling, den finns på biblioteket. Den fick rätt bra omdöme av Bibliotekstjänst, säger Maria Steinberg och låter både stolt och aningen förvånad.