Trio med järnkoll på arbetsmiljörätten

De skrattar, pratar i munnen på varandra, både fyller i varandras tal, avbryter och lyssnar noggrant och koncentrerat på argument och åsikter. Maria Steinberg, Lars von Ehrenheim och Bosse Ericson är tre jurister med järnkoll på arbetsmiljörätten. Tillsammans har de närmare 150 års erfarenhet av arbetsmiljöfrågor och det rättsliga regelverket kring arbetsmiljön.

– Vi var med när parterna skrev det första stora arbetsmiljöavtalet 1976 – mellan LO, SAF och PTK. Det var ju helt nydanande, säger Bosse och tillägger att samverkan hade en jättestor betydelse på 70-talet.

Bosse var då på LO sedan 1971 efter tingstjänstgöring. Han var med under förhandlingarna och minns en positiv anda.

– Jag blev nästan förvånad över hur angelägen och entusiastisk man var från arbetsgivarsidan, SAF. Men något sådant finns inte i dag – nu är det raka motsatsen.

Från de övriga två runt kaffebordet i Marias lägenhet i Marieberg i Stockholm kommer instämmanden.

– Det fanns verkligen en stor entusiasm, säger Maria.

– Ja. Det där finns ju inte i dag, säger Lars.

– Och skyddsombuden var mer frimodiga förr, tillägger Maria.

De suckar en smula uppgivet och exemplifierar med de ärenden om hindrande av skyddsombud som ligger i Arbetsdomstolen. En fråga gäller vilken rätt skyddsombud har att få reda på om någon medarbetare är sjuk.

– Det här är ju en icke-fråga egentligen. Det där har ju fungerat förr i tiden, säger Bosse som arbetat länge på LO-TCO Rättsskydd och drivit ärenden för arbetstagare i Arbetsdomstolen.

Han menar att skyddsombuden sedan personuppgiftslagen och dataskyddsförordningen, GDPR, började gälla har fått allt svårare att få tillgång till uppgifter om anställda, fast inget har ändrats i arbetsmiljölagen.

De konstaterar alla tre att mycket har hänt sedan 70-talet. Det centrala avtalet har sagts upp ,1992, en förändrad arbetsmiljölag har tillkommit och portalföreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete, sam, har tagit plats. För stor plats, tycks de mena.

Lars, som i sin roll som jurist på både Arbetsmiljöverket och Arbetsmarknadsdepartementet har följt utvecklingen, förklarar:

– Sam blev en föreskrift som riktar sig till arbetsgivaren. Arbetsmiljöarbetet blev på det sättet något som sker under arbetsgivarens ledning. De gamla reglerna om att skyddsombuden och arbetsgivarna mer jämställt skulle samarbeta som två parter har glömts bort.

Lars tillägger att det egentligen var en bra idé med en föreskrift som sam som tar in arbetsmiljöfrågorna i den dagliga verksamheten, men att det inte har fungerat.

– Du och jag Lars, har ju skrivit en utredning om det här efter ett initiativ av LO, TCO och Saco, inflikar Bosse.

Lars har en egen teori om varför det inte har fungerat. Den tar oss tillbaka till den föreställning om att det inte längre fanns några skilda intressen, som Lars menar genomsyrade världen efter Sovjetunionens fall 1991, och som han menar smittade av sig på regelverken kring arbetsmiljön.

– Då var känslan att alla skulle vara överens om allt. Arbetsgivare och arbetstagare hade bara gemensamma intressen…Jag vet inte hur överens vi är om det här, säger Lars och vänder sig till Bosse och Maria.

Ingen protesterar så Lars fortsätter:

– Men fack och arbetsgivare har skilda perspektiv och de behöver mötas. Man kan inte bara säga att alla är överens och att det alltid är lönsamt med goda arbetsmiljöer. Företaget ska utvecklas och fokusera på det och facket har perspektivet att man ska kunna jobba hela sitt liv till pension utan att få ohälsa på grund av arbetet.

Maria flikar in:
– Det är till stor del rätt. Men det ligger i allas intresse att så få personer som möjligt skadas.

Blev reglerna för snälla?

– Ja. För de bygger på den här 90-talsvisionen att det inte finns några motsättningar, svarar Lars.

Är det här frågor som ni alltid återkommer till?

– Ja. Samverkansfrågorna och skyddsombudens medverkan pratar vi alltid om. För vi tycker att man i dag inte förstår hur det är tänkt att det ska fungera. I förhållande till medbestämmandelagen har medinflytande enligt arbetsmiljölagen kommit i skymundan, säger Bosse med bestämd röst.

Maria, som skrev sin avhandling om skyddsombudens rättigheter och skyldigheter och sedan dess har forskat om skyddsombuden håller med:

– Exakt. Det där hetsar vi upp oss över, säger hon och börjar fylla på kaffekopparna.

Samtalet böljar. Stundtals är det svårt att hänga med. De pratar paragrafer, betänkanden, årtal och historiska händelser, hittar syndabockar för skyddsombudens försvagade roll och menar att Arbetsmiljöverket har för många uppdrag och för få inspektörer. De menar att det centrala arbetsmiljöavtalet, som SAF sa upp 1992, lämnade ett tomrum efter sig och att arbetsmiljölagen hade behövt ett avtal som komplement. De kritiserar fackförbunden som de anser har fokuserat för mycket på medbestämmandelagen och för lite på skyddsombuden och arbetsmiljön. De hämtar böcker och läser högt för att övertyga varandra och skrattar ofta och gärna.

De träffas ungefär en gång i månaden. Ibland oftare, ibland mer sällan. Det beror på när Bosse, som numer bor i Tärnaby kommer till Stockholm, där de två andra bor. De har försökt att komma ihåg hur och när de började ses, men de minns inte. De resonerar fram och tillbaka. Maria och Lars träffades redan i början av 1980-talet. Hon började, i slutet av 70-talet, arbeta på det som kallades Yrkesinspektionen och Lars arbetade på Arbetarskyddsstyrelsen.

– Jag ringde till dig då ibland och frågade om råd. Du höll på med kungörelsen om minderåriga och du verkade omtänksam och engagerad, säger Maria till Lars.

Myndigheterna slogs sedan samman 2001 till Arbetsmiljöverket.

Bosse påpekar att han och Lars kom i kontakt med varandra 2006 eller 2007 när Lars arbetade som kansliråd på Arbetsmarknadsdepartementet. På den tiden överklagades Arbetsmiljöverkets beslut till regeringen. Lars hade, med hjälp av två kollegor, hand om överklagandena och föredrog dem för statsrådet som i allmänhet inte var intresserat av ärendena. Då visste de inte att de skulle bli vänner. Bosse hade, i sin roll som ombud, överklagat ett beslut från Arbetsmiljöverket om skyddsombudsstopp som gällde en busschaufför som hade rånats på dagskassan på Södervärns torg i Malmö efter att arbetspasset var slut.

 – Rånarna stod nästan på led där på torget och det blev flera skyddsstopp som verket hävde och vi överklagade. Men du, Lars, ringde mig för du tyckte att vi borde göra en 6:6a-framställan i stället. Det tyckte jag var schysst. Jag blev förvånad, men glad, när handläggaren hos regeringen ringde och kom med goda råd, säger Bosse, glatt.

Lars minns också:

– Jag kanske gick lite utanför min serviceskyldighet men jag tänkte att med en 6:6a så hade du en liten chans att nå förändring. Med skyddsstoppet blir det ju bara en prövning av om det är en akut fara där och då. Men med en 6:6a kan man ställa krav som är lite vidare och så kan man pröva dem.

Maria tillägger med en suck:

– Det var på den tiden som myndigheten hjälpte till.

Maria påpekar att när hon har forskat om skyddsombudens 6:6a-anmälningar inom osa-området visar det sig att i en tredjedel av anmälningarna ställer ombuden inga krav. Anmälningarna skulle därför kunna avvisas av Arbetsmiljöverket.

– Oj. Det tycker jag att ombuden borde kunna få hjälp med. Det borde till och med falla under förvaltningslagens serviceskyldighet att informera ombuden om att det måste finnas något krav, säger Lars.

– Exakt, exakt, säger Maria och tillägger:

– Som du gjorde Lars. Nu måste skyddsombuden nästan vara jurister för att klara av det här. Det är svårt.

Maria konstaterar också att på 90-talet fick skyddsombuden hjälp av dåvarande Yrkesinspektionens inspektörer. Ombuden ringde till inspektörerna som noterade uppgifterna på särskilda blanketter och sen åkte ut på inspektion. 

– Skyddsombuden kunde inte formulera sig juridiskt men inspektörerna visste ju precis vad skyddsombudet var ute efter, och de visste precis hur reglerna såg ut. På så sätt blev det rätt. Jag vet att det finns information på verkets hemsida och vägledningar, men det här är svårt och det irriterar mig lite grand att inspektörerna är så njugga och inte hjälper till mer.

Lars tillägger:

– De lokala skyddsombuden skulle behöva lite bättre uppbackning från fackförbunden också.

Men när började ni ses och äta lunch och middag och diskutera?

– Vi minns ju inte riktigt det, säger Maria.

– Omständigheterna har gjort att vi har närmat oss varandra och till slut har vi förstått att vi måste ses, säger Bosse.

– I och med att vi började ha kontakt märkte vi också att vi hade väldigt trevligt, även när vi pratade om annat, säger Lars.

För Maria handlade det också om att det var ont om jurister med fokus på arbetsmiljörätt. Inte bara på Örebro universitet där hon arbetade som föreläsare i arbetsmiljörätt från 1987 och som forskare efter det att hon disputerat i arbetsmiljörätt 2004.

– Jag satt där på Örebro universitet. Ingen visste vad arbetsmiljörätt var för någonting. Och då tänkte jag, Lars han är jätteordentlig och tolkar lagen jättenoga. Och Bosse han är...

Bosse avbryter med ironisk stämma.
– …inte så noga.

De skrattar glatt och Maria fortsätter:

– Jag menar att du har en annan roll. Du företräder arbetstagaren och då ska du försöka tänja på lagen så långt det går. Jag säger inte att du har fel, men du har en annan uppgift.

Maria ger ett exempel på hur de har praktisk nytta av varandras kunskap. Under en föreläsning fick hon en fråga som hon inte kunde besvara. I pausen ringde hon Lars och Bosse.

– Ni svarade på studs. Det är ju fantastiskt att ha sådant fint stöd. Och det är så intressant att vi har våra olika roller.

De är överens nästan hela tiden. Men exakt hur långt lagstiftaren har tänkt att arbetsgivaren ska anpassa verksamheten med tanke på arbetstagarnas arbetsmiljö är en fråga där samsynen uteblir. Total enighet råder det dock om hur fel Arbetsmiljöverkets beslut 2021 var om att skyddsombud inte hade rätt att företräda enskilda arbetstagare

– Det var ju ett fruktansvärt besked, säger Bosse.

Maria tillägger:
– Vi fick nästan hjärtinfarkt.

Bosse tar vid:

– Vi har pratat mycket om det beslutet. Jag tog det nästan personligt.

Lars är också upprörd:

–  Det där var på Trump-nivå. Det är rent ”fake”.

Bosse fortsätter:

–  Vi vet att det inte finns någon rättslig grund i den rättsutredning som Arbetsmiljöverket gjorde internt innan beslutet. Men vissa arbetsgivarorganisationer bara hakade på utan att kontrollera om det fanns en rättslig grund.

De anser att Arbetsmiljöverkets beslut, även om det tagits tillbaka, har fått olyckliga konsekvenser för skyddsombudens ställning och lett till onödiga tvister. De ifrågasätter också alla tre Arbetsmiljöverkets inställning till sin egen roll när det gäller kapitel 6 i arbetsmiljölagen – alltså där det står om samverkan om arbetsmiljön.
– De skriver bland annat själva att de av misstag överträtt sina befogenheter och att de inte ska lägga sig i sjätte kapitlet, säger Bosse.

Lars fortsätter:

– Ja. Det är helt fel. Arbetsmiljöverket ska verka för god samverkan och upplysa om lagen. Men vi får ju inte höra ett ljud om sjätte kapitlet från dem. Däremot har de rätt i att de inte har tillsyn och inte kan ställa krav utifrån sjätte kapitlet.

Maria tillägger att Arbetsmiljöverket faktiskt har flera uppgifter som rör sjätte kapitlet, bland annat att ta ställning till skyddsombudens 6:6a-anmälningar.

Det låter inte som att ni är så nöjda med hur regelverket funkar idag?

– Nej. Vi är absolut inte nöjda, säger Bosse snabbt.

Ni har själva varit med och utrett, skrivit och försökt påverka. Har ni något ansvar?
– Jag tycker inte jag har något ansvar för att det inte funkar. Jag tycker jag har gjort mitt bästa. Det tror jag ni också tycker, svarar Lars snabbt.

Maria och Bosse håller med:

– Vi har gjort så gott vi har kunnat.

Bosse fortsätter.

– Vi är ju så engagerade i det här och det känns jobbigt att det inte funkar. Det plågar mig när jag hör motsidan säga sådant som är upp-åt-väggarna fel. Som om de inte har satt sig in i frågan riktigt utan hävdar saker utifrån ett mer politiskt håll.

De konstaterar att den anda av samverkan, samförstånd och tillit som fanns mellan arbetsmarknadens parter på 70-talet inte finns längre. En diskussion om vad som hänt och varför tar vid runt kaffebordet. De pratar om arbetsmiljö och arbetsgivarens arbetsledningsrätt, löntagarfonder och förtroenden mellan parterna.

Varifrån kommer ert engagemang?

– Jag har ju valt arbetstagarsidan en gång i tiden. Jag vet inte riktigt varför, men det handlar om att skydda de utsatta. Det sitter väldigt hårt hos mig, svarar Bosse.

– Jag har haft ett lite annat perspektiv och brunnit för att det ska finnas ett klart och tydligt regelsystem som också rimmar med verkligheten, tillägger Lars.

Maria minns hennes mammas berättelser från sillfabriken i Lysekil där kvinnorna arbetade. Mamman var sjukgymnast och berättade om hur effektiviseringen av fabriken gjorde arbetsuppgifterna mer monotona och snabbare gav problem.

– Det har påverkat mig. Jag förstod att ett arbete kunde leda till skador.

Hur länge ska ni fortsätta att ses och diskutera?

– Tills vi dör, svarar Lars.

– Det tror jag också, säger Maria.

– Jag vet inte. Så länge vi lever, lägger Bosse till.