Arbetslivsforskningen är för individcentrerad

ARBETSLIVSFORSKNING Det anses ofta neutralt med managementforskning. Men undersökningar av arbetslivet ur de arbetandes perspektiv ses däremot som partiska. Det är en olycklig utveckling, menar arbetslivsforskaren Åke Sandberg.

Den svenska arbetslivsforskningen har blivit alltför vårdorienterad och individcentrerad. Om man renodlar går det att säga: istället för att undersöka hur arbetsorganisation och styrning påverkar ohälsan tenderar man att söka orsaker och åtgärder på individnivån. Arbetslivsforskning som utgår från de arbetande och sätter fokus på arbetets kvalitet har nästan svälts ut, medan managementperspektiv frodas. Det säger Åke Sandberg, professor emeritus vid sociologiska institutionen på Stockholms universitet.

Han har i decennier tillhört de mest namnkunniga arbetslivsforskarna i landet, bl a verksam som forskningsledare på Arbetslivsinstitutet (ALI) tills detta lades ner 2008, och som adjungerad professor på KTH inom både människa-datorinteraktion och industriell ekonomi.

Tillsammans med ett trettiotal medförfattare ger han till vintern ut boken Arbete och Välfärd (Studentlitteratur). Där vill de enligt förhandsinformationen bl a ”undersöka förutsättningarna för anständiga, utvecklande arbeten med kvalifikationer, samverkan och inflytande.”

Den inriktningen sammanfattar på sätt och vis det han velat och vill med sin forskning; att den ska påverka arbetslivet i demokratisk och samtidigt produktiv riktning. I grova drag kan man säga att denna sorts forskning stod stark under 1970- och 1980-talen.

Ute i arbetslivet ifrågasattes de löpande banden och de gamla hierarkiska modellerna för arbetsledning. Vi fick en arbetsrättslig lagstiftning som i flera avseenden stärkte fackets och de anställdas positioner. Inom industrin och t ex sjukvården prövades självstyrande grupper. Volvos fabriker i Uddevalla och Kalmar blev ett slags flaggskepp för nya och mer demokratiska arbetsorganisationer.

Arbetslivsforskningen stod ofta i samklang med denna utveckling. Maktförhållanden undersöktes och möjligheterna till ökat personalinflytande och goda arbeten studerades, och främjades i utvecklingsprojekt. Men enligt Åke Sandberg skedde det en kantring i forskningens inriktning i slutet av 1990- talet och i början av 2000-talet. Detta hade ett starkt samband med de ekonomiska kriserna och den ökande arbetslösheten.

Fackets roll som motor i diskussionen om det goda arbetet blev inte densamma. Sysselsättningen sattes i fokus. Detta påverkade forskarvärlden. Utvecklingen eskalerade efter att ALI lades ner, menar han. De som idag ger anslag till arbetslivsforskning fokuserar allt mer på individens hälsa och på management.

– På något sätt anses det neutralt med forskning som vill belysa hur managementmodeller bäst styr verksamheten. Medan den forskning som utgår från hur arbetstagarna individuellt och som kollektiv kan påverka arbetsförhållandena anses partisk. Fackligt orienterade perspektiv anses helt enkelt inte längre fullt legitima. Därmed inte sagt att forskning om management inte behövs, poängterar han.

– Chefers agerande får förstås effekter, både för de anställda och för verksamheten. Dessutom är chefers egen arbetsmiljö ett viktigt forskningsområde. Det är särskilt angeläget att undersöka nu med Arbetsmiljöverkets nya föreskrift om Organisatorisk och social arbetsmiljö, OSA. Där är det chefens ansvar att se till att en anställd har de resurser, den kompetens och den tid som krävs för att han eller hon ska kunna utföra sina uppgifter bra och med bibehållen hälsa.

Det har varit lättare att enas kring målsättningar för en arbetsmiljö där ingen skadas eller blir sjuk, än att utveckla en arbetsorganisation där de anställda får mer kvalificerade jobb och mer inflytande, fortsätter han.

– Det senare har ansetts vara kontroversiellt. Därmed har arbetsmiljöbegreppet snävats in på ett olyckligt sätt. Sedan ALI och Rådet för arbetslivsforskning (Ralf) lades ner, är det andra statliga organ som finansierat mycket av forskningen.

Men deras perspektiv har enligt Åke Sandberg marginaliserat den tillämpnings- och utvecklingsorienterade forskningen, dvs forskning som vill belysa konkreta problem i arbetslivet, och bidra till lösningar.

– Forte stöder arbetslivsforskning men knappast tillämpningsorienterad, och har en stark inriktning på individ, hälsa och medicin. Det har också varit få samhällsvetare i ledningen. Vinnova hade uppdraget att ta hand om den tillämpningsorienterade delen efter Ralf. Men där har man inte varit så intresserad av arbetslivsforskningen, utan har fortsatt sitt fokus på teknik och affärsmässig innovation.

Resultatet är, menar han, att den problemorienterade arbetslivsforskningen hamnat mellan de statliga anslagsgivarnas stolar. De som idag ger stöd till sådan arbetslivsforskning är främst arbetsmarknadsparternas försäkringsbolag AFA. Individfokuseringen kan få olyckliga konsekvenser, säger han.

– Säg att du är missnöjd med något på jobbet. Du går till chefen och påtalar detta. Faktum är att ibland kan det leda till att det går illa för dig. Det kan uppfattas av chefen som att du inte klarar ditt jobb. I sådana situationer spelar facket och skyddsombuden en viktig roll. De kan inte tas bort ur ekvationen. Deras funktion i arbetsmiljöarbetet och OSA behöver tvärtom stärkas och preciseras.

Utvecklingen har alltså fjärmat forskningen från sådant som berör maktförhållanden på arbetsplatserna, för att istället betona sådant som man kan uppnå samsyn kring, menar Åke Sandberg. Det handlar då, säger han, om positivt laddade och relativt vaga begrepp – som t ex hur arbetslivet ska bli ”hälsofrämjande” eller ”hållbart”. Reella målkonflikter sopas under mattan.

– Det har spridit sig en uppfattning som ungefär säger så här: Arbetsmiljöinsatser är bra så länge som de inte skadar lönsamheten. Men det är alldeles uppenbart att alla arbetsmiljöinsatser inte är lönsamma, åtminstone inte på kort sikt. De kan innebära tilläggsinvesteringar. Från början rätt utformad teknik och organisation kan förena goda och produktiva jobb. Men exempelvis återgång till löpande band kan vara synnerligen lönsamt och samtidigt utarma jobben.

Fackföreningsrörelsen har, under trycket av högre arbetslöshet, delvis av nödtvång, tvingats att mer försvara hårdare styrda och kanske stressiga jobb än att satsa på bättre arbetsorganisation och mer utvecklande jobb, fortsätter han.

– Det gäller inte bara i industrin. I den offentliga sektorn har sådana tendenser sin bakgrund i att verksamheter outsourcats och privatiserats.

Åke Sandberg har dock inte gett upp hoppet om en kursändring. Dagens starka ekonomi med arbetskraftsbrist inom många sektorer borde ge facket och politikerna möjlighet att på nytt ta några steg framåt och ta upp frågor om medinflytande för de anställda, säger han. Och då kan arbetslivsforskningen bidra.

– Det kanske kan kallas partiskt med forskning som tar in skyddsombudens och fackets roll för att i dialog skapa mer utvecklande arbeten. Men jag menar att självklart är det lika partiskt med managementforskning som undersöker hur de anställda som objekt ska styras. Det behövs bredd och många perspektiv i forskningen, och idag har samhällsvetenskaplig arbetslivsforskning med de arbetande som subjekt begränsade resurser.

Den nyinrättade Myndigheten för arbetsmiljökunskap i Gävle kan spela en central roll i initiering och förmedling av forskning, menar han. Om en ny regering skulle lägga ner den, vilket det har pratats om, skulle det vara ett stort bakslag, säger han, men anser samtidigt att det behövs fler initiativ.

Åke Sandberg efterlyser en ny finansiär liknande Ralf. Den bör finansiera såväl vetenskaps- som problemstyrd forskning, och vara kopplad till Arbetsmarknadsdepartementet. Dagens statliga finansiärer, Forte och Vinnova, ligger under Social- respektive Näringsdepartementet. Det menar han får konsekvenser för vilken forskning de stöder.

– Nästa steg bör vara resurser till permanenta tvärvetenskapliga institutioner eller centra för arbetslivsforskning, där samhällsvetare, psykologer och tekniker kan samarbeta i forskningsprogram. Jag skulle vilja se flera sådana centra, med olika specialinriktningar på olika universitet.

Då skulle forskarna på allvar kunna ta itu med angelägna frågor som hur arbetsorganisationerna utvecklas i en global ekonomi, hur digitalisering och plattformsekonomi påverkar anställningsformerna och hur arbetsorganisationen i det gränslösa arbetslivet påverkar hälsan och yrkeskunnandet, fortsätter han. Han ser framför sig flera intressanta forskningsområden.

– Vi vet till exempel inte hur omfattande plattformsekonomin – Uber, foodora, freelancer. com m fl – kommer att bli. Men vi behöver forska i konsekvenserna för dem som arbetar i den. För många kan anställningsförhållandena upplevas som friare, för andra som mer pressade och stressande. Vilka blir de arbetsrättsliga konsekvenserna? Sådant behöver vi titta närmare på. Om inte annat så för att plattformsekonomins arbets- och kontraktsformer kan komma att sätta en press neråt på villkor i arbetslivet i övrigt.