Därför försvagades forskningen om arbetslivet

Svensk arbetslivsforskning har försvagats. De statliga medlen har sjunkit successivt, från den gyllene eran under 1970- och 1980-talen, när statsanslagen och antal aktiva forskare nådde en höjdpunkt.

Det framgår av en avhandling av Carin Håkansta, senioranalytiker på Arbetsmiljöverket, där hon gått igenom arbetslivsforskningens utveckling i Sverige.

Hon konstaterar att begrepp som arbetslivsforskning och arbetsvetenskap alltmer sällan används på universitet eller från regeringshåll. Ledande politiker har prioriterat andra områden, tydligast markerat när Arbetslivsinstitutet lades ner 2007. De offentliga medlen, öronmärkta för sådan forskning minskade. Arbetsgivarna tillsammans med de borgerliga partierna, anklagade den forskning som producerades på Arbetslivsinstitutet för att vara politiserad, partisk och av dålig kvalitet.

En ideologisk förändring är en förklaring, menar Carin Håkansta.

– Nedprioriteringen beror bland annat på de nyliberala vindarnas inflytande på politiken, både vad gäller forskning och arbetsmarknad. Parternas position försvagades. Det blev ett skifte från en solidarisk syn på arbete och samhälle till en mer individualistisk inställning till jobbet, som bidragit till att färre anser att arbetslivsforskning är viktigt, säger hon.

När Carin Håkansta gått igenom ansökningar om forskningsprojekt till Forte (Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd), de senaste åren blir bilden mer nyanserad. Sedan 2004 har antalet ansökningar som rör arbetslivsforskning ökat – dock är ökningen mindre än inom andra forskningsområden.

Ett annat tecken som kan tyda på att forskning om arbetslivet hamnat mer i fokus är att den rödgröna regeringen sagt att den måste stärkas. Dess första budget, som senare blev nedröstad i riksdagen, innehöll särskilda satsningar på arbetslivsforskning med fokus på kvinnors arbetsmiljöproblem och arbetsrelaterad ohälsa. Statsminister Stefan Löfven har sagt att regeringen vill samla arbetsmiljöforskningen i ett nationellt centrum. Ett sådant kunskapscentrum har också parterna på arbetsmarknaden, både fack och arbetsgivare, krävt att regeringen inrättar.

– Det skulle behövas någon form av nationellt centrum för att fylla tomrummet efter Arbetslivsinstitutet, säger Carin Håkansta.

Hon tror att det just nu finns möjligheter för arbetslivsforskningen att stärka sitt ”varumärke” genom att både politiken och media uppmärksammat dålig arbetsmiljö på sista tiden, t ex genom de allvarliga dödsolyckor som inträffat.