”Det är råddigt att vara sjukskriven”

Anna Sporrong vet precis hur man ska göra om man ska jobba långsiktigt för att gå in i väggen. Hon är rehabexperten som själv prövat receptet.

– Kapa bort allt socialt liv, alla fritidsintressen, jobba längre dagar och var kvar när ventilationen stängs av på kvällen, säger Anna Sporrong som driver företaget Rehabpartner och som även är anställd som senior rehabspecialist hos företagshälsan Falck.

Det här var vid millennieskiftet, sjukfrånvaron sköt i höjden i landet. Anna Sporrong var 27 år och blev sjukskriven för utmattningssyndrom.

– Jag var verkligen ett skolboksexempel på duktig flicka.

Under sjukskrivningen insåg hon att hon själv var tvungen att hålla koll på och hantera all logistik kring Försäkringskassan, arbetsgivaren, vårdcentralen. Ingen höll ihop det hela, hjälpen saknades och det var där idén kom: hon som alltid jobbat med koordinering insåg att det var det som behövdes. Någon som kunde vara spindeln i nätet, hjälpa arbetsgivaren men också medarbetaren med alla kontakter, någon som kunde vara kittet som håller ihop rehabprocessen. I stället för att gå tillbaka som marknadsförare på Eniro startade hon sitt företag.

– Jag såg att den här luckan fanns och att funktionen behövdes. Alla olika parters ansvar, myndigheter, arbetsgivare, individen själv, är stuprör med olika lagstiftningar och olika ansvar. Det horisontella saknades.

– Det som behövdes bli bättre var samordningen och koordineringen av sjukskrivningsprocessen och processen för återgång i arbete, säger Anna Sporrong och påpekar att hon vet precis hur tråkig den meningen låter.

Sedan skrattar hon ett av sina många typiska skratt som liksom rullar fram.

– Det här ämnet är inte sexigt någonstans. Man får försöka göra det lite mer spännande och tilltalande och det är det jag drivs av.

Vi sitter på ett café på Södermalm i Stockholm. Hon bor runt om hörnet där hon också jobbar en hel del hemifrån. Hunden Stella är nyss lämnad på hunddagiset.

I sitt företag har hon som rehabsamordnare hjälpt arbetsgivare med arbetsförmågebedömningar, utredningar av upprepad sjukfrånvaro, stöttande samtal och samordning. Ofta i samarbete med andra rehabaktörer. Hon har under åren vid några få tillfällen haft uppdrag från enskilda individer.

– Det har varit knepiga fall med speciella omständigheter där individen verkligen hamnat i kläm och där jag velat hjälpa till, säger Anna Sporrong.

Ganska tidigt fick hon frågan att utbilda andra i rehabprocessen, bland annat att hålla en uppdragsutbildning på Karolinska Institutet. På den utbildar hon sedan 2010 rehabkoordinatorer inom hälso- och sjukvården, hr, fackliga representanter och representanter från företagshälsovård.

Sedan dess har mycket hänt på rehabområdet.

– Jag var väldigt tidigt ute med detta. Nu är rehabkoordinatorer en vedertagen funktion som finns på varenda företagshälsa och vårdcentral. Det finns helt andra möjligheter i dag för gemene man att faktiskt få hjälp oavsett om arbetsgivaren kopplar in företagshälsan eller inte i och med hälso- och sjukvårdens rehabkoordinatorer. Det är häftigt att få se detta byggas genom åren.

– I princip i alla upphandlingar till företagshälsovården efterfrågas rehabkoordinering. Det är en förändring som tydligt skett de senaste åren.

Utbildningarna som hon håller kräver att hon ständigt uppdaterar sig på området, för det förändras. Anna Sporrong påpekar att frågorna är väldigt politiska eftersom det handlar om så mycket pengar i statsbudgeten.

– Om man är lika nördig som jag så kan man titta på riksdagens webbtv när de debatterar dessa frågor, det är intressant att följa.

Vi lämnar caféet, sätter oss på en bänk ute. Solen är varm, vinden kall, några måsar skriker en bit bort. Hösten 2020 fick Anna Sporrong ovälkommen kompetensutveckling inom rehab. Hon diagnosticerades med bröstcancer.

– Först var det bara ett svart hål. Sedan gick jag in i ”fixarmood”, nu löser vi det här. Behandlingar, cellgifter, operation, pandemi, ställa om utbildningarna digitalt. Jag hade en fantastisk handläggare på Försäkringskassan, så jag kunde ta tillvara på den arbetsförmåga som fanns. Jag hade en heltidssjukskrivning i grunden men jobbade deltid mellan behandlingarna, då jag ofta mådde någorlunda.

I sin sjukskrivning hade hon stor nytta av yrkesmänniskan Anna Sporrong, ändå var det svårt.

– Att rapportera in deltidsjukskrivning, herregud vilken administration. Det var rörigt och krångligt och då kan jag ändå det här. Det är lätt att det blir fel, lätt att missa en kryssruta någonstans.

– Det är råddigt att vara sjukskriven. Man behöver någon som kan hjälpa till och navigera, konstaterar hon.

Det var viktigt för Anna Sporrong att hon kunde jobba under sjukdomstiden, det gjorde att hon kunde tänka på annat. I och med pandemin kunde hon hålla utbildningar digitalt och hon hade förstående kunder som hjälpte henne att anpassa uppdragen efter behandlingar och mående.

– Det var så viktigt att jag kunde jobba, jag identifierade mig aldrig som sjuk. Det där är bland det första du går vilse i, att du börjar identifiera dig som sjukskriven, inte att du är förskolelärare, kirurg, optiker eller vad du nu arbetar som.

Hon återkommer till det flera gånger under intervjun, vikten av att ta till vara på arbetsförmåga, hur kunskapen om återgång i arbetet behöver bli bättre och att det behöver bli lättare att vara deltidssjukskriven. Det skulle korta sjukskrivningstiderna. Men för den som vill arbeta och vara deltidssjukskriven är regelverket svårt och det gör Anna Sporrong frustrerad.

– Många har behov av successiv upptrappning av arbete. Vi måste bli bättre på att se vilka möjligheter som finns och se vad man kan göra för att underlätta för arbetsgivarna i den processen.

Hur var skillnaden mellan att vara sjukskriven för utmattning och bröstcancer?

– Bland det jobbigaste var insikten att det aldrig var någon som ifrågasatte när jag fick bröstcancer. Jag behövde aldrig försvara eller förklara och det fick jag göra hur mycket som helst när jag var sjukskriven för utmattningssyndrom. Det osynliga ger större ifrågasättande. Den kontrasten var väldigt obehaglig att uppleva själv.

Hon har fått liknande berättelser från andra, att fysiska sjukdomar ofta får en snabbare hantering och psykiatriska diagnoser ifrågasätts. Samhället har en del att lära om hur vi bemöter diagnoser, menar Anna Sporrong. Hon tystnar, tittar bortåt i parken där vi sitter.

– Det skaver i mig, personligen och professionellt, i och med att jag har facit i hand med både psykisk och fysisk ohälsa. Vi behöver bryta tystnaden, prata om de osynliga diagnoserna.

Egentligen prata mer överhuvudtaget, fyller hon i. Våga fråga. Om utmattning, alkohol, våld i nära relation, självmord. Prata konstruktivt om frågorna så att det går att hjälpa. Och ha en pågående dialog med den sjukskrivne där ledordet är omtanke, råder hon.

– Då löser man oftast saker, då håller man bollen i rullning. Försvinner dialogen tenderar sjukskrivningen att bli lång och ineffektiv.

Den sjukskrivne har ingen skyldighet att berätta för arbetsgivaren om vilken diagnos som orsakar sjukskrivningen men det underlättar, betonar Anna Sporrong.

– Om man vet på vilket sätt som medarbetaren är påverkad, aktivitetsbegränsningarna, vad det är man inte klarar, på vilket sätt, så är det lättare att utreda möjligheterna att ta tillvara arbetsförmåga och hitta lösningar.