”Det räcker inte med någon visselblåsare här och där”

et var i slutet av mars 2020. Rubrikerna om covidpandemin blev allt svartare. Det som bara en månad tidigare avfärdats som ett lokalt utbrott i Kina började nu skölja över oss på allvar.

Till Sabbatsbergsbyns äldreboende i Stockholm kom smittan snabbt. Vårdbiträdet Stine Christophersen hade arbetat där i tio år. Hon anade inte vad som komma skulle.

– Jag kan inte säga att jag oroade mig så mycket innan smittan kom in. Och från arbetsgivarens sida var det ju inget de förberedde oss på. Vi tog det som det kom. Och när det kom var det för sent.

Bara några månader senare skulle hon sitta i möte med Attendos ledning, bli utskälld och tilldelad en skriftlig erinran. Inte för att hon misskött sitt jobb, utan för att ha blivit intervjuad i Expressen.

Vi träffas en solig eftermiddag på ett utecafé vid Sankt Eriksplan. Stine Christophersen har jobbat natt men det syns inte. Hon har det blonda håret i hästsvans, ger ett vältränat intryck, pratar snabbt och mycket.

Hon kom att börja arbeta inom äldreomsorgen lite av en slump. Det var för 18 år sedan. En kamrat jobbade på ett kommunalt äldreboende och rekommenderade henne. Men både innan och efter dess har hon hållit på med mycket annat – bland annat animerad film, dockteater, jobb som hotellchef och nattportier. Arbetet har aldrig varit allt.

– Nu har jag en båt jag vill vara mycket i. Jag ser på mitt liv som mitt åk på den här planeten. Och jag ser en massa roliga saker som jag vill göra förutom att jobba.

Alltid tyckt om äldre
Stine Christophersen har hela tiden jobbat natt, tycker att det passar henne. Och även om jobbet som sagt inte är allt har hon trivts med mycket i det.

– Jag gillar ju gamlingarna. Har alltid tyckt om äldre människor, hade en gammelmormor i Köpenhamn som levde länge och som jag ofta åkte till. Och så har jag bra kollegor.

Men stämningen har förändrats sedan hon började inom äldreomsorgen. Förr fanns det mer yrkesstolthet, säger hon.

– Innan de privata vårdföretagen kom in var det ett öppnare klimat. Det var krutkärringar som slog näven i bordet och sade ifrån. Det var helt okej att kritisera och tycka att man kunde ta plats som vårdpersonal. Nu behandlas vi mer som tjänstefolk.

Två år före pandemin tog Attendo över Sabbatsbergsbyns äldreboende. Själv märkte Stine Christophersen inte av så mycket. Hon arbetade ju natt, och hade inte mycket kontakt med ledningen. Men när smittan kom skulle allt förändras.

Ja, vad hände egentligen då, i mars förra året? Alla var förstås oförberedda, men mycket hade kunnat göras annorlunda, anser Stine Christophersen. Hon arbetade på en av flera demensavdelningar som blev hårt drabbade. Grundproblemet var att det nästan blev omöjligt att isolera de smittade från de friska.

– Vi hade ju superspridare. Det var de som var uppegående. De är förvirrade, de är dementa, de vill hela tiden ut och leta efter någon som kan hjälpa dem med det som är så oklart. Vem är jag och vad gör jag här, liksom. De vet inte alltid vilket som är deras rum. Då går de in till andra.

Lösningen hade varit att inrätta så kallad kohortvård, säger hon. Sådan skulle i det här fallet ha inneburit att de smittade isolerades från de sjuka i ett eget utrymme – en kohort. Den personal som arbetade med de smittade skulle inte ha arbetat med friska. Om man dessutom haft bra skyddsutrustning och rigorösa hygienrutiner hade smittan kanske inte kunnat hållas helt borta, men åtminstone begränsats.

Man kunde ha gjort mer
Ingenting av detta fungerade på Sabbatsbergsbyn under den kritiska första månaden av pandemin, enligt Stine Christophersen. Det blev ingen kohortvård. I stället för personalförstärkningar gick man ner till minimibemanning. Rengöringsspriten räckte inte till. Det var brist på ansiktsmasker, man kunde få gå flera dagar i sträck med samma mask.

Hon säger att naturligtvis kunde inte allt fungera perfekt. Detta var ett nytt virus, en ny situation. Även anställd personal blev sjuka. Det var brist på såväl skyddsutrustning som testkapacitet, överallt.

– Men man kunde åtminstone ha gjort mer, man kunde ha tagit bort superspridarna från avdelningarna.

Redan första veckan med smitta på avdelningen tog Stine Christophersen kontakt med sin enhetschef. Attendo hade informerat anhöriga och allmänhet om att man bedrev kohortvård, att personal som tog hand om en smittad inte arbetade med andra patienter, att man hade rigorösa hygienrutiner.

– Och det var ju väldigt långt från sanningen. Jag var själv på avdelningen på natten med elva boende. Och så samarbetade jag med kollegan på avdelningen mittemot när vi behövde vara två för att hjälpa någon. Det är klart att det inte gick att bedriva kohortvård då.

Trodde att chansen fanns
Enhetschefen svarade att anhöriga fått information i ett nytt mejl om att kohortvård inte bedrevs. Stine Christophersen hade inte hört talas om något sådant mejl. Senare visade det sig att någon sådan information aldrig skickats. Men hon tänkte att chansen nu fanns att påverka Attendo. Borde de inte genomföra de åtgärder de utlovat?

Så hon gick vidare, kontaktade regionchefen utan resultat och försökte utan framgång få till stånd ett möte med Attendos vd, Martin Tivéus. Hon ville att de antingen skulle införa kohortvård på riktigt, eller åtminstone stå för att det inte gjordes. Men hon tyckte sig tala för döva öron.

Under tiden blev situationen på Sabbatsbergsbyn allt värre. Stine Christophersen kommer ihåg när tre äldre hade dött under två dygn. Sängarna med de döda rullades ut efter varandra. Det var makabert. Det var människor hon kände.

– Vi ser ju på de boende som våra gubbar och tanter. Vi pratar mycket med dem, vet mycket om dem.

På hennes egen avdelning dog 5 av 11 boende. På en annan demensavdelning dog 7 av 11.

– Under de sju-åtta veckor som första vågen varade dog 20 boende på Sabbatsbergsbyn. Jag kan inte vara helt säker på att alla dog av covid. Men säg så här, om det hade dött en eller två under den perioden hade det varit normalt. Överdödligheten var brutal.

Den 28 maj skrev Expressen om situationen på Sabbatsbergsbyn. Artikeln byggde på samtal med flera anonyma anställda. Men en av källorna trädde fram med namn och bild – Stine Christophersen. Hon sade bland annat:

”Vi skulle ju aldrig låta dem brinna upp där inne? Men att se den här febern sprida sig över en avdelning och skörda det ena offret efter det andra. Det är precis samma sak.”

Om ledningen tidigare inte reagerat på hennes larm, blev reaktionen nu stark. Först följde en motoffensiv i media. Sedan var det dags för Stine Christophersen att hamna i skottlinjen. Hon kallades till möte på huvudkontoret. Regionchefen skrev att det var med anledning av hennes synpunkter på covidhanteringen.

Hon visste inte riktigt vad hon skulle tro. Å ena sidan anade hon ugglor i mossen, väl vetandes att cheferna blivit irriterade över Expressenartikeln. Å andra sidan:

– Jag tänkte att om jag kunde bidra med något ville jag ta chansen. Tänk om de på riktigt var intresserade av att göra det här bättre?

Spelade in samtalet
Stine Christophersen var visserligen säker på att de inte kunde komma åt henne för Expressenartikeln. Meddelarskyddet är starkt. Men kanske skulle de försöka bli av med henne på något annat sätt? För säkerhets skull slog hon på mobilens inspelningsapp före mötet. Det är hon glad för så här i efterhand.

– De öppnade mötet med att säga att jag hade ljugit i media och att de hade en skriftlig erinran till mig. Jag imploderade på något sätt. Jag tänkte att shit, om de är beredda att skriva en erinran är det kanske jag som inte har koll på lagen. De har hittat ett kryphål någonstans.

Mötet kom till stor del att handla om påståenden i Expressenartikeln, om antalet döda, om bristen på skyddsutrustning. Den som lyssnar till inspelningen slås av den aggressiva tonen. Här var det tre mot en.

– Men jag hade ju läst igenom hela artikeln flera gånger. Både jag och alla andra anställda på Attendo visste att jag inte hade ljugit. Och det visste ledningen också. Jag oroade mig för att de försökte psyka mig. Få mig att skriva på ett papper där det stod att jag hade ljugit, och sedan använda det emot mig. Så jag vägrade att skriva under erinran.

Ville ha förändring
Efter mötet kontaktade Stine Christophersen facket och en reporter på Sveriges Radio som hon hade kontakt med. Ingen var först helt säker på vad som gällde. Kunde Attendo möjligen hävda att hon brutit mot lojalitetsplikten?

Den tveksamheten berättar en del om hur svagt förankrat meddelarskyddet är i det allmänna medvetandet.  Det var först efter diskussioner med juridisk expertis som saken blev solklar. Ingen anställd i offentlig eller offentligt finansierad verksamhet får straffas för att man talar med media om brister i den egna verksamheten.

På mötet hade ledningen dessutom hävdat att det var Stine Christophersen som var identisk med de anonyma källorna, och pressat henne om detta. Frågan var om Attendo inte därmed hade brutit mot lagens förbud mot att efterforska källor.

Med sådana argument i ryggen krävde hon vid ett webbmöte i november att Attendo skulle dra tillbaka erinran. Det blev blankt nej.

– Kommunal sade efter mötet att de brukar ordna sådant här med en förlikning. Jag skulle antagligen få lite pengar, men också en munkavel. Men jag ville inte ha deras pengar. De småpengar de skulle kasta på mig svider inte i deras plånbok. Jag ville ha förändring.

Annars jobbade Stine Christophersen kvar. På nätterna var det inte mycket kontakt med chefer. Det var som vanligt, förutom en molande ilska över hur hon blivit behandlad, och en oro över om företaget inte ändå till sist skulle göra sig av med henne. Hon såg sig om efter andra jobb, och började jobba lite extra på ett annat boende.

Erinran drogs tillbaka
Det gick en höst. Det gick en vår. Det kom nya covidvågor, som dock inte drabbade Sabbatsbergsbyn lika hårt. Det infördes visserligen aldrig någon kohortvård, men smittan kom nu bara in på en avdelning och en ny behandling med bland annat blodförtunnande medel höll dödstalen nere.

Sedan kom maj. Nu sände Sveriges Radio dokumentären ”Det illojala vårdbiträdet”. Hela historien berättades. Stine Christophersens inspelningar från mötena med Attendo spelades upp.

Och nu vände arbetsgivaren. Tvärt. Två dagar efter att Sveriges Radio kontaktade Attendo, redan innan programmet gick ut i etern, drogs erinran tillbaka.

– Jag fick ett mejl från HR-avdelningen om saken. Och det stod något om att de bad om ursäkt för att den upprättades. Jag kommenterade på Attendos facebooksida att jag fått en lam ursäkt, och att de även borde be de anhöriga om ursäkt.

Arbetsgivaren bad om ursäkt
Två dagar efter att radiodokumentären sändes gick Attendos koncernchef, Martin Tivéus, ut med ett inlägg på DN Debatt. Beskedet nu var: ”Vi ber vår visselblåsande medarbetare om ursäkt”. Han beklagade även att de anhöriga inte fått tillräckligt bra information. Senare inleddes en förundersökning om möjligt brott mot förbudet att efterforska källor och förbudet mot repressalier. Den är i skrivande stund pågående.

Stine Christophersen hade kort sagt vunnit striden. Hon tyckte att det var skönt, även om hon fortfarande kan bli arg när hon tänker tillbaka på hur hon behandlades.

– Jag vann ju inte den viktiga striden, den som handlade om att skydda de gamla från smitta. Det känner jag fortfarande sorg över. Så jag ville ju åtminstone inte kasta in handduken när det gällde yttrandefriheten.

Lojalitetsplikten borde gå i graven
Hon arbetar vidare på Sabbatsbergsbyn, håller på med sin båt, funderar över olika projekt. Livet har på många sätt återgått till det vanliga. För många inom vården och omsorgen har hon blivit en förebild – hon som vågade säga ifrån. Men Stine Christophersen känner inte riktigt igen sig i den bilden.

– Jag är ju inte den där som har varit engagerad i allt möjligt på jobbet hela tiden. Det som hände förra året var att det var för allvarligt för att jag inte skulle lägga mig i.

Namn: Stine Christophersen
Ålder: 43 år
Bor: Stockholm
Yrke: Vårdbiträde
Familj: Bor själv
Gör på fritiden: Håller på med båt och olika konstnärliga projekt. Umgås med vänner

Men varför var det just hon som slog larm? Stine Christophersen funderar lite, säger sedan:

– Alltså, många av mina kollegor har ju en man och en familj att försörja. Flera är så otroligt tacksamma för att ha fått det här jobbet, för att få chansen att komma in på arbetsmarknaden i Sverige. Medan jag är rätt socialt stark. Jag bor i en hyreslägenhet inne i stan som ingen kan ta ifrån mig. Jag har knappt några lån. Jag har egentligen inget att förlora. Men det är klart, hade jag haft barn hade jag kanske tänkt efter lite mera.

Stine Christophersen tror att fler hade vågat säga ifrån om vården och omsorgen varit helt offentlig. Den privata vårdens insteg har förändrat kulturen, menar hon. Hon tycker att det borde vara olagligt att ljuga om vårdinsatser och menar att lojalitetsplikten borde gå i graven. Och hon vill inte minst se en förändring i hur vi tänker på oss själva och våra jobb.

– Det räcker inte med någon visselblåsare här och där. Om alla står upp för vad vi tror på så kan inte arbetsgivarna göra sig av med alla. Problemet är medflyteriet. Vi ser oss som mer beroende än vad vi är. Vi borde hålla ihop.

//JONAS FOGELQVIST

Snart träder den nya visselblåsarlagen i kraft. Läs mer här