Eva Pålsson, Skåne

Eva Pålsson är regionalt skyddsombud, heltidsanställd av Kommunal i Skåne. Hennes tidigare fackliga tillhörighet är Lantarbetarförbundet, som slogs samman 2002 med Kommunalarbetarförbundet.
– Då beslutade förbundet att anställa regionala skyddsombud för att får ett starkare fokus på arbetsmiljön, förklarar Eva Pålsson.

Eva Pålsson arbetade tidigare som travtränare på Jägerso, innan hon blev fackligt aktiv.
– Jag tycker facket har varit för mycket inriktat på förhandlingar, för lite på arbetsmiljö, arbetsorganisation och arbetstider. Att bara prata om löner och kollektivavtal räcker inte.

För att råda bot på det leder hon en utbildning om arbetsmiljö för Kommunals ombudsmän.
– Jag vill att de ska tänka även på sådana frågor, till exempel vid nedskärningar på förskolor och äldreboenden. Det gäller att se vilka följder det får för personalen. Arbetssituationen kan bli orimlig.

Eva Pålsson menar att facket måste ställa krav på att arbetsgivarna ska analysera risker och redovisa konsekvenserna för arbetsmiljön vid förändrignar.
– Tyvärr beaktas inte de aspekterna ute i distrikten, det gäller oavett om det är kommunal eller privat verksamhet. Det behöver vi utveckla.

Arbetsmiljö brukar komma högre upp än lönen när folk får rangordna vad som är viktigast på jobbet, konstaterar hon.
– Fack och arbetsgivare hanterar inte frågorna på rätt sätt. Arbetsmiljölagen är forftfarande en sidovagn, även om det börjar vända. Mina kollegor blir irriterade ibland när jag ställer krav och tjatar om arbetsmiljön.

Skälet till att hon engagerade sig i arbetsmiljöfrågor var att hon ville få mer inflytande.
– Jag ville inte bara sitta och gnälla i fikarummet.

Som regionalt skyddsombud har hon i uppdrag att besöka all form av privat verksamhet i kommuner där Kommunal har medlemmar. Ridskolor, vårdinrättningar, förskolor, djurparker m m. Samtidigt är hon samordnare för de 15 förtroendevalda regionala skyddsombud som Kommunal har i Skåne. Det finns omkring 2 500 privata arbetsgivare i länet där totalt cirka 16 000 medlemmar i Kommunal jobbar.
– Det är ett tufft klimat på många arbetsplatser. Många är pressade. Det har blivit färre anställda, men det är lika mycket att göra som tidigare. Och det är i högsta grad en arbetsmiljöfråga.

Målet är att de regionala skyddsombuden ska besöka 70 arbetsplatser per år i genomsnitt, Eva Pålsson ligger på 150 besök per år – hon har mycket att göra med andra ord.
– Jag lever kanske inte alltid som jag lär. Men jag har en jättebra chef som bekräftar mig, men också bromsar när det behövs. En tidigare chef sade till mig att hon behövde spruta mig med brandsläckaren ibland: jag brann för mycket. Jag tycker om människor, det krävs i mitt jobb. Men det är viktigt att koppla av också. Då brygger jag mig en kanna kaffe och sätter mig och läser en bok i trädgården.

Eva Pålssons bakgrund i Lantarbetarförbundet innebär att hon arbetat mycket med en av de farligaste branscherna – jordbruket.
– Det är riskfyllt att jobba med djur. Tekniken har gått framåt, men månge äldre är hemmablinda. De gör saker som de alltid gjort: ”jag ska bara” – och just då råkar olyckan inträffa. Det är mycket stress och de jobbar hårt. Man fångar inte upp de tillbud som händer, det finns lite tid för eftertanke och till att följa upp det farliga som nästan hänt.

Hon kan känna att hon har makt och kan påverka. Det hon gör får betydelse och då känns jobbet meningsfyllt.
– När jag har följt upp ett besök på en arbetsplats och ser att folk hajar att de är roligt med arbetsmiljö och att samarbeta kring de frågorna. Det ger mig energipåfyllning. Eller när en arbetsgivare ringer mig och vill ha hjälp. De har förstått att det är viktigt. Det är som att vinna på triss.

Men ibland tar det emot. Varken personal eller arbetsgivare lyssnar. Cheferna tycker att de anställda ska vara glada för att de har jobb.
– De lyssnar inte när jag berättat om arbetsgivarnas skyldigheter och att arbetsmiljölagen gäller. Då gäller det att se till att dörren inte stängs, utan att den är på glänt. Det känns som en spännande utmaning.

Hon kan vara jättejobbig för företagen – men det är hon inte rädd för. Inte heller att ta till åtgärder om det behövs, vända sig till Arbetsmiljöverket och begära föreläggande eller stoppa arbetet.
– Jag stoppade ett värmeverk en gång för att det saknades skydd för farliga maskiner trots att skyddsutrustningen fanns i lokalerna. Chefen undrade om jag var medveten om att det innebar att kommunivånarna inte skulle få någon värme. Jag brydde mig inte. Jag kunde inte med gott samvete gå hem när jag såg att mina medlemmar riskerade sin hälsa. Jag satt kvar på arbetsplatsen tills problemet var löst och skydden satt på plats. Jag var obekväm, men det gäller att skilja på sak och person.

I framtiden hoppas hon på mer arbetsmiljöutbildning för både arbetsgivare och anställda. Och den ska vara gemensam för bägge parter.
– Man får inte någon samverkan enligt arbetsmiljölagen om inte parterna får träna och utbilda tillsammans i samma sakfrågor.