Fortfarande oklart om arbetsskador

Högsta instans i arbetsskadeärenden, Högsta förvaltningsdomstolen, ger inte prövningstillstånd i ett ärende där en av tre läkare säger nej till att en arbetstagares ryggbesvär berodde på arbetet. Förbundsjurist Jimmie Söndergaard, på LO-TCO Rättsskydd, som bland annat driver arbetsskadeärenden för LO- och TCO-förbundens medlemmar, är besviken.

– Det saknas vägledande avgörande som förklarar vad lagstiftaren menar. Det här drabbar förstås också den enskilde personen. Det är beklagligt.

Lagen om arbetsskadeförsäkringen ändrades i början av 2000-talet. Tanken var att det skulle bli lättare att få en arbetsskada prövad och godkänd. Jimmie Söndergaard anser att en prövning i Högsta förvaltningsdomstolen hade kunnat klarlägga rättsläget.

– Vad är en ”väl utbredd uppfattning” bland läkare med relevanta specialistkunskaper om arbetsskador? Det är en fråga som hade behövt få ett svar, säger han, och tillägger:

– Tidigare skulle det i princip finnas konsensus i läkarkåren. Avsikten med lagförändringen var att lätta på beviskraven men så har det inte blivit i praktiken.

Ärendet handlar om en kvinna som arbetat som pressoperatör, avsynare och packare i 25 år på Gislaveds Gummi AB, som menade att hennes ryggbesvär berodde på arbetet. Hon gick, efter närmare 15 år, ned i arbetstid och ansökte om livränta, den ersättning som ges om skadan godkänns som arbetsskada. Försäkringskassan ansåg inte att övervägande skäl talade för att besvären berodde på arbetet.

Kvinnan överklagade beslutet men både förvaltningsrätten och kammarrätten gick på Försäkringskassans linje. Tre läkare, som ansågs ha likvärdig kompetens, uttalade sig i kammarrätten. Två ansåg att det fanns vetenskapligt stöd för att säga att besvären orsakades av arbetet. Den tredje höll inte med. Kammarrätten ansåg att det betydde att det vetenskapliga stödet inte räckte för att pressoperatörens ryggbesvär skulle godtas som arbetsskada.

– När två läkare av tre, som representerar en hel yrkeskår med specialistkunskaper inom rörelseapparaten, har samma uppfattning och säger att det finns ett samband tycker jag att det borde räcka. Men det tyckte uppenbarligen inte kammarrätten, säger Jimmie Söndergaard.

Han överklagade beslutet till Högsta förvaltningsdomstolen.

– Det här med vad en väl utbredd uppfattning bland läkare med relevanta kunskaper, även om inte det inte finns samstämmig enighet i läkarkåren som helhet, betyder – det vet vi inte. Det tycker jag att Högsta förvaltningsdomstolen skulle ha kunnat svara på.

Kan man tolka det som att Högsta förvaltningsdomstolen anser att frågan är klarlagd?

– De anser i alla fall inte att det här är tillräckligt viktigt för den framtida prövningen. Men jag tycker att det är lite konstigt. Jag vet inte om HFD vill att fler ärenden ska peka på samma problem för att ta upp den.

Betyder det här att alla inblandade läkare alltid måste ha samma uppfattning?

– Den slutsatsen kan man ändå inte dra. Men i det här enskilda fallet var det så.

Högsta förvaltningsdomstolens huvuduppgift är att skapa prejudikat, det vill säga vägledande avgöranden. Endast ett fåtal, en till två procent av de 7 000 mål som överklagas till domstolen får så kallat prövningstillstånd och prövas i sak. Domstolen ger prövningstillstånd om den anser att det finns behov av vägledning.