"Jag blev nedslagen av diagnosen"

Allt om arbetsmiljö har varit i kontakt med flera personer som antingen är eller har varit sjukskrivna med diagnosen utmattningssyndrom. Sandra Lundgren är en av dem.

Hösten 2020 blev hon sjukskriven. Hon berättar att det vara flera faktorer som gjorde att hon blev sjuk. Tre år tidigare hade hon fått sitt drömjobb som hundförare och avancerade snabbt till att utbilda både hundar och ekipage. Efterfrågan på företagets tjänster var stor och förutom att sköta sitt eget jobb fungerade hon som allt-i-allo i Göteborg, Malmö och Stockholm både vid vakanser och sjukdom.

Sandra Lundgren. Foto: privat

– Jag älskade jobbet men arbetsmiljön var ohållbar. Det var ett konstant krisläge. Vi låg hela tiden efter, så jag jobbade jämt och reste mycket. Vissa av mina kollegor trivdes inte med att jag avancerade så fort. Det gjorde att vi också hade splittringar i arbetsgruppen som blev en psykosocial belastning, säger Sandra Lundgren.

Samtidigt hade hon två barn på två och fem år hemma.

När hon märkte att hon prioriterade jobbet framför familjen lämnade hon hundbranschen. Först jobbade hon som avtalskoordinator och därefter som skadedjurstekniker på ett försäkringsbolag.

– Jag försökte komma till rätta med problematiken på egen hand genom att byta jobb. Och jag tyckte att jag mådde lite bättre.

Men efter semestern 2020 hade hon en influensakänsla i hela kroppen och kände sig orkeslös. Efter några månader vände hon sig till vårdcentralen för att få klarhet i vad det handlade om. Hon berättade om hjärtklappningen som gjorde att hon ibland var tvungen att akut lägga sig ner, den enorma tröttheten och yrseln som kom och gick.

– När läkaren skrev utmattningssyndrom på pappret framför sig fattade jag ingenting. Efter en kvart hade jag stämpeln utmattad. För mig visade det sig vara rätt diagnos. Men jag reagerade på hur snabbt jag fick den, säger Sandra Lundgren.

Hon blev uppmanad att sjukskriva sig, men bestämde sig ändå för att fortsätta att jobba deltid. När det inte fungerade sjukskrev hon sig helt. Hon blev snabbt sämre och fick en akuttid på vårdcentralen.

– Mitt hjärta bankade och slog, gick på högvarv trots att jag försökte vila. På vårdcentralen var radion på i bakgrunden, ljudet skar som knivar i hjärnan. Och jag blev alldeles yr av att titta på en tavla. Hela mitt system höll på att packa ihop.

Sandra Lundgren blev sjukskriven och fick hjälp av specialister på utmattningssyndrom - läkare, psykologer, arbetsterapeuter och fysioterapeuter.

–  Ändå låg jag på fortfarande på soffan. Varför? Det kunde ingen svara på. Jag ville verkligen bli frisk igen och var väldigt frågande till varför jag inte blev bra. Jag hatade att inte kunna fungera i samhället.

På nätet hittade hon ett program för att hantera så kallad limbisk dysreglering. Hon förklarar att det betyder att stressystemet är överkänsligt och reagerar för snabbt.

Sandra Lundgren beskriver hur hon genom bland annat avslappningsövningar och att träna hjärnan nu kan hantera undermedvetna stressreaktioner.

– Helt plötsligt började kroppen klara av belastning. Det var som magi.

Sommaren 2025 friskskrev sig Sandra Lundgren på eget initiativ. I dag har hon startat ett företag och hjälper andra med utmattningssyndrom att må bättre genom så kallad neuroplasticitetsträning.

– Det var den vägen som fungerade för mig. Men jag är ingen behandlare. Det är ett program i mental träning för dem som lever med de här symtomen.

Hon konstaterar att det fanns en anledning till att diagnoskoden för utmattningssyndrom infördes i Sverige 2005. Och att den anledningen finns kvar.

– Man upplevde inte att någon av diagnoskoderna i ICD-10 stämde in på de symtom som många började uppvisa.

Den största risken med att diagnosen försvinner är att patienterna kan få en stämpel som är missvisande, enligt henne. Hon har hört att andra som tidigare har haft utmattningssyndromdiagnosen nu ofta i stället får diagnosen anpassningsstörning.

– Jag blev nedslagen av diagnosen utmattningssyndrom. Hade jag sökt för samma sak i dag och en läkare hade skrivit anpassningsstörning på mitt sjukintyg hade jag blivit knäckt. Den stämpeln känns så förnedrande, som att det är jag som inte klarar av att anpassa mig till samhället, säger Sandra Lundgren.

Margitha Ronnerstam fick diagnosen utmattningssyndrom sommaren 2022. Det hela började i samband med att pandemin bröt ut våren 2020 och hon blev projektledare för ett stort it-projekt, med ansvar för ett team med 35 personer i hela landet.

Marghita Ronnerstam. Foto: Privat

– Under corona kunde vi inte träffas i verkligheten, så jag satt vid datorn precis hela dagarna med möten från morgon till kväll. I rollen ingick att skydda mina medarbetare så att de fick arbetsro. Det innebar att jag fick ta mycket. Den viktigaste faktorn var nog att stödet från projektägare och mina egna chefer sviktade och helt uteblev i en kritisk fas i projektet.

När projektet var klart i maj 2022 kände hon att hon behövde ordentlig vila och tog därför inte några nya uppdrag inför sommaren.

– Min verkliga krasch var i juli 2022, då fick jag en minnesförlust på fem timmar. Det var väldigt tydligt att hjärnan stängde ner. Jag vet att det finns de som säger att man sällan bara blir utmattad på grund av arbetet. Men i mitt fall var det jobbrelaterat i allra högsta grad, säger Margitha Ronnerstam.

Så småningom fick hon diagnosen utmattningssyndrom.

– Diagnosen byggde på min berättelse. Man gjorde ingen egentlig utredning.

Hon berättar att hon hade många fysiska symtom – gigantisk tinnitus, svårt att klara av ljus, ljud och rörliga bilder, var extremt yr och synfältet laggade.

– Himmel och jord vändes upp och ner och jag var tvungen att gå med stavar för att veta var kroppen var någonstans.

Med vårdcentralens hjälp fick hon en remiss till en stressmottagning, men på stressmottagningen fick hon veta att hon varken var utmattad eller ordentligt utredd och blev återremitterade till vårdcentralen, som skrev en remiss till en annan stressmottagning – som kom fram till att hon var utmattad.

– Jag levde i ett vakuum i flera veckor och undrade vad det var för fel på mig. Jag hann bli väldigt rädd och undrade om jag hade blivit dement eller fått en hjärntumör, säger Margitha Ronnerstam.

På stressmottagnen var hon med i ett rehabiliteringsprogram.

– Det var oerhört skönt att ha någonstans att ta vägen. Men det var mest föreläsningar med en läkare, en sjuksköterska, en psykolog, en fysioterapeut och någon som pratade om återgång till arbete. Det var ingen individanpassad rehab. Föreläsarna var bra människor, men det de sa var väldigt generellt.

När hon frågade vårdpersonal vad utmattningen berodde på fick hon svaret - obalans i nervsystemet.

– Då undrade jag var neurologerna var. Jag klarade ju inte av att titta på tv, kunde inte köra bil, jag kunde knappt åka bil för att det fladdrade vid sidorna, men fick ingen neurologisk rehab.

På eget initiativ har hon tagit kontakt med en optiker som jobbar med neurologisk rehabilitering. Det är den enda behandling som har fungerat för henne.

– Men sådant har vården ingen koll på. Jag har tagit av mina besparingar och skaffat hjälpen själv. Jag har ju bara ett liv. Vad ska jag göra?

Det hon hade behövt var att en läkare på vårdcentralen hade haft huvudansvaret för hennes rehabilitering.

– Jag hade behövt någon att hålla i handen tills jag blev frisk. Och en vårdplan för hur jag skulle bli frisk och kunna återgå till arbetet. Det ska man inte behöva tjata sig till.

Margitha Ronnerstam tror att det kan vara en fördel att diagnosen utmattningssyndrom försvinner.

– Om det innebär att vården intresserar sig mer för vad patienten faktiskt lider av. Jag kan inte se att diagnosen öppnade några dörrar överhuvudtaget för mig, säger hon och tillägger:

– Men att diagnosen försvinner är ju ingen lösning i sig. Patienter lider, hur ska de bli friska? Borde inte det driva all vård?

Margitha Ronnerstam hade planerat att jobba tills hon var runt 70 år, men har i dag gått i pension trots att hon är 66 år.

– Jag trivdes med mitt jobb och ville arbete. Jag mår bättre, men har fortfarande en hjärntrötthet som kraftigt handikappar mig. Jag tror aldrig att jag blir helt återställd. Men om några år tror jag att jag kan leva ett hyfsat liv, säger hon.