”Jag lever i ett ständigt jourläge”

Mobilen finns alltid i synfältet. Nerverna ligger utanpå. Och blickarna i ryggen – när Anna för tredje gången denna månad rusar ut från ett möte – de slutar aldrig bränna. Arbetskamraterna börjar få nog.

– Man vet aldrig när telefonen ringer eller vad som väntar. Det kan vara allt från fel sort på osten till att barnet hotar med att hoppa ut genom fönstret. Eller att hon blivit utsatt för misshandel av en annan elev den lilla stund hon orkade gå till skolan, berättar Anna, som vill vara anonym.

Det vill hon av hänsyn till sina barn. Något hon delar med de övriga föräldrar som berättar om hur de kämpar med hemmet och arbetet.

Dottern har autism och ADD, har alltid haft men har nyligen fått diagnoserna. Som så många andra barn maskerade hon så länge hon förmådde, gick till skolan och gjorde allt som man ska. Men ont i magen och huvudvärk vissa morgnar eskalerade tills det tog helt stopp.

I början var problemet att få dottern att gå i väg till skolan, och samtidigt själv komma i tid till jobbet. Men snart blev barnets psykiska mående så dåligt att Anna stannade hemma på heltid utan ersättning.

– Det kan vara svårt att få vab, det får man inte bara för att barnet stannar hemma från skolan. Och man får inte sjukskriva sig, för man är inte sjuk. Det återstod att ansöka om tjänstledigt.

Konsekvenserna för arbetslivet har i Annas fall varit mycket stora. Både för egen del, med avstannad karriärutveckling och försämrad ekonomi. Och för atmosfären på jobbet.

– Arbetsplatsen påverkas oundvikligen. Leveranser försenas, kapaciteten sjunker och kollegor får täcka upp. Jag är trött. För trött. Arbetsglädjen försvinner. I mitt ledarskap blir jag reaktiv och kort i tonen.

Hon har ett ansvarsfullt arbete på mellanchefsnivå, men kan aldrig ge jobbet fullt fokus.

– Jag har suttit i digitala möten medan jag samtidigt försökt lugna ett barn i ångest. Till slut blir man otillräcklig både som förälder och yrkesperson. Och jag får gliringar, det har ifrågasatts om jag verkligen kan fortsätta ha den här rollen.

Det stressar henne.

– Man måste förklara sig, försvara sig, vara på tårna och prestera högre. Visa att man är oumbärlig. Samtidigt blir man kognitivt nedsatt. Minnet sviker, man gör misstag.

Anna håller så hårt i sitt jobb som hon kan, för den krassa sanningen är att det blir väldigt svårt för henne att få ett likvärdigt arbete någon annanstans. Hon är en person som lever i ständig beredskap för kaos, där ingen dag går att förutse. Vem skulle anställa henne?

– På min nuvarande arbetsplats har det ändå fungerat i flera år, tack vare att jag har en förstående chef som själv har barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, npf. Men det finns en gräns, och den har jag passerat för längesedan: ”Blir det verkligen aldrig bättre?”

På jobbet är hon transparent om sin hemmasituation, men hon har samtidigt förståelse för att det inte räcker för att avstyra irritation. Innan man själv drabbas förstår man inte hur mycket arbetslivet påverkas, konstaterar hon.

– Det är så många kontakter som man måste sköta på arbetstid. Och så många möten. BUP, habilitering, skola och primärvård – i perioder är det möten nästan varje dag. Och jag lever i ett ständigt jourläge. Till sist kommer jag att krascha. Men just nu går jag på adrenalin.

Facket har hon inte kontaktat, vilket hon har gemensamt med de flesta som Allt om arbetsmiljö talat med. Tanken finns inte riktigt – för vad ska facket göra? Det som behövs är att tillgodose barnets behov i skolan, alltså en sak för skola och vård.

– Arbetsgivare tänker att systemet ska fungera. De tröttnar på arbetstagaren när situationen aldrig blir bättre. Men systemet fungerar inte. Det är barnen och vi föräldrar som bär detta på våra axlar, konstaterar Anna.

Vad som till slut väntar är ofta långtidssjukskrivning, berättar flera föräldrar. Lisa, som bor i norra Sverige med sina barn, är sedan tre månader tillbaka sjukskriven för utmattning. Inte heller hon har försökt kontakta facket för att få stöd, fastän hon misslyckats med att få anpassningar på arbetsplatsen.

– Jag bad om hjälp tidigt när jag kände att allt vabbande och alla möten med skolan gick ut över mitt arbete. Men min arbetsgivare ställde sig oförstående, jag fick aldrig avlastning. Jag blev utmattad och sjukskriven i stället.

Lisa har en son på 10 år som är hemma sedan januari 2025, samt en dotter med adhd, autism och generell språkstörning. När sonen mådde som sämst åt han inte, och lämnade inte sitt rum.

– Jag önskar att det fanns en annan förståelse hos arbetsgivare för hur tuff vår vardag är när barnen mår dåligt. Hur är tanken att jag som förälder ska stötta mitt barn och samtidigt arbeta? Om jag inte hade blivit sjukskriven vet jag inte hur det hade gått. För den som har ett arbete som kräver närvaro och fasta tider är det särskilt svårt. Ensamstående föräldern Emma hade stämpelklocka på arbetsplatsen. För henne var den svåraste perioden den då sonen ändå kunde förmås att gå till skolan:

– Jag kom svettig och försenad efter att ha lirkat och mutat, med ”misslyckad mamma” stämplat i pannan. Kollegorna blev sura, chefen var sur. En gång sa han: ”Det känns som om du pissar på mig när du kommer sent.”

Emma sa upp sig, efter 18 år på samma arbetsplats. På nästa jobb stannade hon i tre år.

– De visade ändå mer förståelse. Men när jag var en av två som fick gå vid arbetsbrist, fick jag veta av kollegor att han sagt att det berodde på att jag hade det så rörigt.

Arbetslösheten som följde blev en välbehövlig vila från krav.

– Det gick bättre än någonsin under den här perioden, min son kunde komma i ordning i lugn och ro på morgnarna och jag kunde följa med honom till skolan. Men nu arbetar jag 25 timmar i veckan, och är oerhört stressad både som förälder och anställd.

Den lösning hon ser är ett vab-intyg på 100 procent. Men det är ett lotteri. En av de föräldrar Allt om arbetsmiljö talat med fick vabba i fyra veckor efter att barnet gjort ett suicidförsök. Därefter inte alls, eftersom föräldern i fråga delvis kunde arbeta hemifrån.

Och den som vabbar väldigt mycket får räkna med att bli ifrågasatt, menar flera av föräldrarna. Cissi arbetar som undersköterska i kommunal hemtjänst. Hon har fyra barn, varav ett barn har varit hemma i två år, och ett annat är hemma i perioder. Cissis chef krävde att hon skulle komma in till jobbet och lämna in sina vab-intyg där.

– Vab-intygen innehåller privat och känslig information om mitt barn som chefen inte har rätt att kräva att få tillgång till, men situationen var omöjlig. Jag kände mig tvungen att lämna in intygen vid flera tillfällen.

I intygen står bland annat hur barnet i perioder skadar sig själv allvarligt. Barnets mående krävde då att två vuxna fanns hemma samtidigt.

– Men jag sparade alla hotfulla sms och mejlkonversationer. Sen tog jag hjälp av Kommunal, som såg till att jag fick ett skadestånd på grund av hur arbetsgivaren misskött sig under mina vab-perioder. Men det finns ändå de föräldrar som har andra erfarenheter: Sofia har tre barn med npf, varav en tonåring som precis börjat komma tillbaka till skolan och en 10-åring som ligger i riskzonen för att bli hemmasittande. Hon arbetar heltid, och det gör hon tack vare bra stöd från arbetsgivaren.

– Vi ska egentligen vara minst 50 procent på kontoret. Men jag arbetar i stort sett helt hemifrån, och får ha väldigt hög flexibilitet. Behöver jag gå på möten med skola eller annat, så kan jag ta igen de timmarna på kvällar eller helger.

Det har också möjliggjort en viss skolgång. Sofia har kunnat ta barnen till skolan, och hämta dem efter skoldagens slut.

– Jag tror på öppenhet. Jag har varit väldigt öppen både med mina kollegor och min chef. Dels kan det finnas fler med samma problem. Och dels är det viktigt för förståelsen, för varför ska jag få jobba hemifrån på heltid när ingen annan får?