”Jag möttes av en komplett tystnad”

Aili Low jobbade som plastikkirurg på en klinik. En narkosläkare var, enligt henne, inblandad i flera allvarliga incidenter som hon tyckte var ett hot mot patientsäkerheten.

Mellan januari 2020 och januari 2022 gjorde hon därför 19 avvikelserapporter om narkosläkaren i klinikens journalsystem, om att han till exempel inte kunde hantera narkosapparaten.

Det ledde, enligt Aili Low, bland annat till att en patient fick en överdos narkosgas och behövde köras med ambulans till sjukhus.

– Det var sådant som jag larmade om. Jag visselblåste ju inte för att vara dum mot en kollega, min arbetsgivare eller mot mig själv. Jag gjorde det för att skydda dem som behöver skyddas, patienterna. Men jag möttes av en komplett tystnad, säger hon när vi hörs på telefon.

I samband med att Aili Low rapporterade in de missförhållanden som hon upplevde på kliniken blev hon alltmer ifrågasatt av sin arbetsgivare. Hon berättar hur hennes avvikelserapporter inte bara ignorerades. Hon blev också bland annat tillsagd att inte skriva avvikelser om det framgick vem rapporten handlade om. Och hon anklagades för att mobba och utestänga kollegor och fick veta att ledningen talade illa om henne när hon inte var närvarande. – Det var ett toxiskt klimat och det blev värre och värre. Jag upplevde att de ville göra livet så obehagligt för mig att jag sa upp mig själv, eller framkalla situationer där de skulle kunna säga att jag inte höll mig till reglerna och ge mig en varning.

När Aili Low berättade för sin chef att hon mådde dåligt av situationen arbetsbefriades hon i en vecka. Efter arbetsbefrielsen blev hon omplacerad till mottagningen och fick inte längre operera.

– Jag förstod att jag skulle sitta på mottagningen och göra pappersarbete. Det som ingen vill göra. Jag mådde inte alls bra.

Arbetsgivaren motiverade omplaceringen med att de båda läkarna inte kunde arbeta tillsammans på grund av en konflikt mellan dem. Att det var Aili Low och inte narkosläkaren som omplacerades berodde, enligt arbetsgivaren, på att utan narkosläkarens kompetens hade operationer behövts ställas in.

– De sa att det var en säkerhetsrisk att låta mig operera tillsammans med narkosläkaren och att jag hade vägrat att fortsätta att operera tillsammans med honom. Det stämmer inte. Samtidigt som jag var omplacerad hade narkosläkaren covid och var borta. De hittade en ersättare för honom på dagen.

För att komma ur situationen ringde Aili Low till sin läkare på vårdcentralen, som sjukskrev henne i ungefär ett halvår.

– Jag var mer än ledsen, jag var chockad. Arbetsgivaren sa att jag hade förstört stämningen på kliniken och var ett arbetsmiljöproblem. Det kändes fruktansvärt att höra. Jag hade verkligen försökt att vara en bra medarbetare. Man ska anmäla om man är orolig för patienternas säkerhet. Det var det jag försökte göra.

I samband med sjukskrivningen fick hon kontakt med Läkarförbundet, både centralt och lokalt.

– Jag hade en jättetajt kontakt med min lokala fackliga ombudsman. Hon var med på alla möten med mina chefer. Jag kunde ringa till henne när som helst. Det var min räddning att det fanns några som lyssnade på mig och stöttade mig. Hade jag inte fått det stöd jag fick av mitt fackliga ombud var jag verkligen nära att ta livet av mig. När man har hört ”vi måste skicka hem dig därför att du är en dålig människa” tillräckligt många gånger börjar man att tro på det.

Under Aili Lows sjukskrivning såldes kliniken och den nya arbetsgivaren erbjöd en överenskommelse där hennes anställning avslutades omedelbart och hon fick en månadslön.

Aili Low ansåg att arbetsgivaren hade utsatt henne för repressalier därför att hon larmade. Med fackets hjälp stämde hon därför kliniken och krävde 100 000 kronor i skadestånd.

För att omfattas av visselblåsarlagens skydd mot repressalier ska visselblåsningen handla om allvarliga missförhållande av allmänintresse. Aili Low anser att det hon larmade om hade ett allmänintresse, eftersom kliniken har avtal med alla regioner i landet.

– Alla kliniker i Sverige kan skicka remisser till dem och be om hjälp att operera patienter som de inte själva hinner med. Och det är en privat klinik dit vem som helst kan söka sig.

Ärendet, som Allt om arbetsmiljö har skrivit om tidigare, prövades i tingsrätten. Rätten kom fram till att två av avvikelserapporterna, som handlade om händelser i samband med narkos, var av allmänintresse och omfattades av visselblåsarlagen.

Tingsrätten ansåg också att arbetsgivarens åtgärder kunde räknas som repressalier. Enligt arbetsgivaren hade åtgärderna satts in för att lösa ett akut arbetsmiljöproblem – konflikten mellan de båda läkarna – inte därför att Aili Low hade visselblåst. Och tingsrätten gick på arbetsgivarens linje.

Domen överklagades till Arbetsdomstolen, AD. Domstolen ansåg att flera av Aili Lows rapporter handlade om samarbetsproblem med en kollega, inte missförhållanden av allmänt intresse.

– Det är inte gnäll mellan kollegor när patienter håller på att dö därför att någon inte kan hantera narkosmaskinen. Jag upplever att Arbetsdomstolen bara lyssnade på det som tingsrätten hade kommit fram till. Jag fick aldrig bemöta sådant som presenterats felaktigt av arbetsgivaren i tingsrätten. Jag hade inget personligt emot narkosläkaren. Jag såg ett pågående problem med en person som var på fel plats.

Arbetsdomstolen ansåg inte att Aili Lows rapporter var av allmänintresse. Hon omfattades därför inte av repressalieskyddet.

– Jag kunde inte bevisa att repressalierna utfördes på grund av att jag larmade. Hur ska man kunna bevisa det? Man får ju aldrig en skriftlig lapp med stämpel och datum där det står att härmed utsätts du för dessa repressalier eftersom du har visselblåst.

Aili Low efterlyser klara riktlinjer för hur den som vill visselblåsa inom hälso- och sjukvården ska göra. Hon berättar att när arbetsgivaren inte tog hennes avvikelserapporter på allvar kontaktade hon IVO, den myndighet som har tillsyn över hälso- och sjukvården, för att visselblåsa till en extern behörig myndighet.

– Men det visade sig att IVO inte var ansvarig för visselblåsningar från privata kliniker. Jag vet inte var man kan visselblåsa externt om ett pågående problem på en privat klinik. Jag har ingen aning om vart man vänder sig, och jag kunde inte få någon information om det från IVO eller någon annan som jag frågade. Det är något som alla borde vara extremt oroliga över.

Aili Low skulle också gärna se att det fanns ett forum dit visselblåsare kunde vända sig för att få råd och stöd.

– Ingen visselblåser lättvindigt. Man gör det inte för att förstöra för någon. Och man gör det trots att man vet att man kanske själv kommer att råka illa ut.

Hon berättar att i England har en fond inrättats där visselblåsare kan söka ekonomiskt stöd, något som enligt henne även skulle kunna underlätta för visselblåsare i Sverige.

– Man vet att det vanligtvis går dåligt för visselblåsare, att det inte är något som man gör om man vill göra en bra karriär.

I dag har Aili Low ett avtal med Region Uppsala och opererar främst patienter som har hudcancer.

– Det känns extremt meningsfullt och jag trivs jättebra.

Trots att hon förlorade både i tingsrätten och Arbetsdomstolen ångrar hon inte att hon larmade om de missförhållanden hon upplevde på kliniken där hon arbetade tidigare.

– Det viktigaste är att jag fortfarande kan se mig själv i spegeln. Jag tycker att jag gjorde rätt. Men den här domen gör ju inte att det blir säkrare för patienten. Den får en avskräckande effekt på dem som överväger att larma. Visselblåsarlagen skyddar arbetsgivarna från visselblåsarna, den skyddar inte visselblåsarna.