Jonas Fogelqvist: Distansjobb skapar nya klyftor

Det gick snabbt. När covidpandemin slog till 2020 började många svenskar som kunde att jobba hemma. Jag var en av dem. Det visade sig gå relativt bra. I stället för diskussionerna på jobbet blev det Zoom- och Teams- och Googlemöten, telefonsamtal, mejlande och messande. Skrivandet fungerade lika bra hemma som på jobbet. Jag kunde sakna det vardagliga brainstormandet och det kaffepausskvaller som hör en arbetsplats till. Men som sagt; det gick.

När pandemin klingade av visade det sig att vi just genomgått ett skifte. Visst återvände vi till arbetsplatserna, men ofta inte fem dagar i veckan. Möjligheten att jobba hemma då och då blev snudd på etablerad.

Detta gäller inte minst på alla de kontor som börjat tillämpa någon av alla de olika former av flexibilitet som blivit trend. När företag infört sådana ”aktivitetsbaserade” lösningar har kontorsytorna i regel minskats (liksom förstås lokalhyrorna). För att detta ska fungera nästan krävs det att alla inte är på plats samtidigt.

Det som har börjat framträda är ett arbetsliv där många av oss inom vissa ramar kan välja när vi är på jobbet och när vi arbetar hemifrån. Därmed har det öppnat sig en ny och djup klyfta i arbetslivet; mellan oss som har den möjligheten, och alla dem som inte har det.

För när ska vårdpersonalen arbeta hemma? Buss- och tunnelbaneförarna? Byggnads- och industriarbetarna? Vårdbiträdena? De restauranganställda? För de allra flesta har verkligheten inte förändrats en millimeter sedan pandemin härjade. Du ska ta dig till jobbet och du ska vara på plats de timmar du får betalt för. Punkt.

Visst finns det avigsidor med hemarbetet. Arbetsmiljöarbetet blir svårare att organisera. Anställda som mår psykiskt dåligt eller missbrukar kan falla mellan stolarna. Gränserna mellan arbete och fritid riskerar att suddas ut. Men ärligt talat: Vem tror att undersköterskan eller byggnadsarbetaren hade valt bort möjligheten att arbeta hemma ett par dagar i veckan? Om valet fanns?

Vi som prövat på vet ju att fördelarna är så många. Restiden till jobbet försvinner. Du styr över din arbetstid på ett annat sätt, kan finnas till hands för barn och barnbarn, kan göra ärenden och laga mat och kompa med jobb tidigt eller sent. Och när du behöver vara extra koncentrerad är det skönt att slippa sorl omkring dig.

Det går inte att komma ifrån fakta: orättvisan är enorm. Och tro inte annat än att det muttras om den på många, många arbetsplatser runt om i landet.

Så vad finns att göra? Det lär inte gå att förbjuda människor att arbeta hemma ibland. Den arbetsgivare som kommer på sådana idéer förlorar snart anställda till konkurrenter som tillåter distansarbete. Även i branscher där folk står i kö för jobben är frågan om det inte vore kontraproduktivt. När vi väl vant oss vid ett nytt sätt att arbeta på är det svårt att rulla utvecklingen tillbaka.

Däremot tror jag att alla de som måste vara på jobbet varenda timma och varenda dag måste kompenseras på något sätt. Det är svårt att hitta argument emot. Varför inte genom kortare arbetstid – på ungefär samma sätt som man brukar korta arbetsveckan för de som måste arbeta natt?

Alternativet är att leva kvar i orättvisan. Och det vill vi väl inte?