Redan karolinska kungar satsade på pr

Å nej, gamla tidens ryttarporträtt handlar om maktspråk och politik på hög nivå, konstaterar Thomas Svensen i ett kapitel om karolinska ryttarporträtt i boken Iklädd identitet. Historiska studier av kropp och kläder. Karl X, Karl XI och Karl XII såg alla till att det målades ståtliga porträtt av dem själva till häst.

När kungarna var ute i fält och träffade soldater och folk ute i landet kunde de vilja visa sig som enkla och anspråkslösa genom uppträdande och kläder. Men de stora porträtten var medvetna PR-bilder riktade till andra europeiska regenter och till den svenska adeln. Här var det viktiga inte att kungarna skulle se ut som i verkligheten, utan att visa fram de egenskaper och den karaktär som de ville att andra kungar skulle tro att de hade.

Ta till exempel bilden på den unge trontillträdaren Karl XI, 18 år gammal. Under 1670-talet anställde änkedrottningen Hedvig Eleonora den tyskfödde målaren David Klöcker Ehrenstrahl som hovmålare. Målningen är nästan tre gånger tre meter. Femton sådana porträtt målades i David Klöcker Ehrenstrahls atelje 1673. De flesta av tavlorna delades ut till europeiska ambassadörer. Hästen stegrar sig inte, som den icke ridkunnige betraktaren kan tro. Nej, här utförs något extra, en så kallad levad eller pesade. Hästens nacke böjs mot halsen, frambenen böjs så att hovarnas undersida nästan är vinkelräta mot marken. Ryttaren styr rörelsen, en duktig ryttare och häst ska kunna balansera i ställningen. Detta är alltså ett tecken på att här är en man som verkligen har kontroll och har lyckats dressera sin häst. När hästen koncentrerar sig står öronen rakt upp och hästen tuggar på betslet så att fradgan rinner. Hästens betsel är förgyllt och besatt med röda ädelstenar.

Kungens kläder är praktfulla: vit skjorta med puffärmar, sidenmantel, guldstickad dräkt i antik stil. Stövlarna har förgyllda sporrar och röd klack, kraghandskarna förgylld bård. Kommandostaven och ryttarpistolen i sadelhölstret visar att här ser vi den högste befälhavaren. Sammantaget visas en kung med absolut kontroll, konstaterar Thomas Svensen. Detta och andra ryttarporträtt representerade både kungen och stormakten Sverige, där de hängde i svenska adelspalats eller hos utländska potentater. Eftersom tavlorna var i rejält format var de så klart ingenting som delades ut lättvindigt. Sveriges ekonomi var inte den bästa under den karolinska epoken (1654-1718), kulturellt var landet heller inte så framstående. Makten byggde helt enkelt på armen. Det var viktigt att sprida budskapet att här fanns en kung som var bra på att kriga.

Med åren önskade sig Karl XI också allt mer realistiska porträtt, med något enklare kläder och utrustning. Fast posen var den samma: en perfekt levad, även mitt i slagfältets kaos. Budskapet: att Sverige kanske inte har så god ekonomi, men minsann vet hur man krigar. Inrikespolitiken var ett annat skäl till att framställa sig lite mer modest än tidigare, berättar Svensen. Adeln fick lämna ifrån sig jord för att landet skulle ha råd med försvaret. Visserligen var Karl XI och Karl XII (som framställde sig på liknande sätt) enväldiga, utan väljare att flirta med. Men de behövde ändå visa att de lät pengarna gå till armen, inte till extra lullull till sig själva och hästen.

Sedan kan även kungarnas personliga läggning ha spelat in för stilvalet, d v s att de hade enkel smak, liksom det faktum att det fanns en realistisk strömning inom konsten. Hur som verkar de ha lyckats med sitt uppsåt att framställa sig som både anspråkslösa och handplockade av Gud Fader själv, konstaterar Svensen: ”Trots att det skorrar falskt verkar makthavarens påstående att han är som alla andra ha utövat samma dragningskraft på 1600-talets undersåtar som det gör på 2000-talets medborgare. ”Så titta lite noggrannare nästa gång du ser en bild på en svensk företagsledare eller politiker!

Källor: Iklädd identitet. Historiska studier av kropp och kläder. Hurd/Olsson/Öberg (red.) Carlssons Bokförlag