Måste de små samhällena tyna bort?

Är urbaniseringen en naturlag? Måste de små samhällena tyna bort medan de stora städerna växer? Vi for till Sollefteå för att leta svar. Ett är: det är inte brist på jobb, utan brist på utbildad arbetskraft som hindrar tillväxt. Tord och Kerstin Carlsson vill vända utvecklingen.

Det kan tyckas som om utvecklingen är förutbestämd. Människor flyr landsbygden och de mindre samhällena. Storstäderna växer. Det senaste seklets siffror är obönhörliga. Å andra sidan kan man resonera som Kerstin Brandelius, VD för nystartade kooperativa vårdcentralen Voon i Sollefteå. Hon säger:

– Centraliseringen är ingen tsunami. Det handlar om politik.

Hur står det egentligen till? Just i Sollefteå kanske vi kan hitta ledtrådar till hur framtiden kommer att se ut. Kanske. Kommunen ligger några mil in från kusten. Ångermanälven skär genom tätorten. Sollefteåforsens kraftverk ruvar över det nu tuktade vattnet. I centrum står flera vackra men medfarna träkåkar kvar, uppblandade med 1970-talets sedvanliga betongschabrak.

Ett av de senare ligger liksom utslängt i utkanten av staden, nio våningar högt. Det skulle få all världens skönhetsråd att gråta. Men det är den här byggnaden som de senaste tre åren satt Sollefteå på kartan. Det är sjukhuset. Det var 2015 som landstinget i Västernorrland beslutade att omorganisera vården i regionen. Sollefteå sjukhus skulle förlora akutkirurgi och BB. Bakgrunden var landstingets urusla ekonomi.

Trots omfattande protester och politisk oenighet genomdrevs besluten och förlossningsavdelningen i Sollefteå stängde den 30 januari 2017. Sedan dess har det ständigt suttit människor i gula västar i ett par soffor innanför entrén. De kommer i skift, kallar sig för BB-ockupanterna, och de säger att de inte tänker lämna sjukhuset förrän BB i Sollefteå öppnar igen.

Två av dem som är på plats idag är Kerstin och Tord Carlsson, ett äkta par som flyttade till Sollefteå 1970. Innan de pensionerades arbetade Tord som maskinchef på ett av regementena och Kerstin som barnsjuksköterska här på sjukhuset. Liksom många andra jag talar med hyser de hopp om att det förlorade BB kan komma tillbaka. Opinionen är fortfarande stark.

Kerstin Carlsson poängterar att det var en välfungerande verksamhet som stängde ner. Hennes man säger att bakgrunden till det stora engagemanget för sjukhuset är att det var så uppenbart att politikerna inte var kapabla att driva ett landsting. Men samtidigt undrar Tord Carlsson hur Sollefteås framtid egentligen ser ut. – Moderna människor vill ha väldigt mycket service, närhet till allt, mångfald när det gäller service. Jag tror att prognosen är dyster för hela inlandet.

Bakgrunden är delvis att Sollefteå så länge var beroende av först skogen och sedan stadens regementen, menar han.

– Det håller inte att bara stå på ett ben. Och så naturligtvis detta, som väl snart sagt varenda norrlänning brukar påpeka: Vad får de egentligen för skogen och malmen och kraften? – Sollefteå producerar näst mest vattenkraft i landet. Vi är störst på vindkraft. Men koncernledningarna sitter i Stockholm. Skatten och vinsterna går dit. Vi blir kvar med en utbyggd älv där fisket har förstörts.

Sollefteå är inbäddad i norrländsk taiga. Ångermanälven är en av landets vattenrikaste. I dalgångarna är marken bördig. Sollefteå kom till som marknadsplats, där samer från inlandet och köpmän från kusten handlade med allt från tjära och trä till pälsverk och smide. Senare anlades här järnbruk och sågverk.

I slutet av 1800-talet anlände de första militärerna till Sollefteå. Under 1900-talet kom de att prägla staden. Här utbildades som mest 2000 soldater om året på de två stora regementena, T 3 och I 21. Långt innan de stora manifestationerna för sjukhuset, gick sollefteborna på 1990-talet man ur huse för att kräva att regementena skulle bli kvar i staden. Det var förgäves. År 2000 lämnade försvaret Sollefteå för gott.

Då tutades det ordentligt i domedagsbasunerna. Katastrofen uteblev dock. Nya företag flyttade in på regementenas gamla mark. Arbetslösheten sjönk under det tidiga 00-talets starka konjunkturer. Utvecklingen blev snarare densamma som för många andra inlandskommuner. Ingen dramatik, men ett slags sakta borttynande.

1970, när Tord och Kerstin Carlsson flyttade till Sollefteå, bodde det drygt 27 000 människor i kommunen. Nu är de knappt 20 000. Här finns ovanligt många äldre, utbildningsnivån är betydligt lägre än rikssnittet, arbetslösheten ligger på 10 procent. Det finns alltså en hel del som talar för att Tord Carlsson har rätt. Framtiden ser dyster ut. Den som undersöker saken närmare finner dock snart något intressant. Stadens problem är nog så verkliga, men inte riktigt de förväntade. Jobben har inte försvunnit. De är snarare så många att invånarna inte räcker till.

I en konferenssal hos Arbetsförmedlingen visar Laila Öhrling och Alpha Hjelm overheadbilder, som illustrerar vad det handlar om. Under tidsperioden 2017-2025 kommer i snitt 235 människor att pensioneras om året. Under samma period får Sollefteå i snitt 126 nya 16-åringar varje år. Alpha Hjelm säger:

– De flesta av 16-åringarna fortsätter i skolan och många kommer att flytta, inte minst för att studera vidare. Det betyder att 200 människor försvinner ur arbetskraften varje år. Av dem som arbetar inom vård och omsorg kommer 1050 att pensioneras fram till 2025. Det motsvarar halva antalet av de kommunanställda.

Det finns redan gott om lediga jobb i Sollefteå. Det råder arbetskraftsbrist inom nästan samtliga branscher. Men arbetsgivarna har svårt att rekrytera. Och därmed kommer vi till nästa paradox. Arbetslösheten låg alltså i våras på drygt 10 procent i Sollefteå. Under sommaren har den sjunkit till 8,8 procent på grund av sommar- och säsongsjobb, men lär krypa uppåt igen. Hur kan det då råda arbetskraftsbrist?

Svaret är att glappet mellan de krav arbetsgivarna ställer och kunskaperna de arbetssökande har är stort. Det råder alltså, på arbetsförmedlarspråk, ett matchningsproblem. Det problemet har i sin tur med kommunens stora flyktingmottagande att göra. Den som bryter ner siffrorna ser snart följande: 5 procent av de svenskfödda är arbetslösa. Bland utrikes födda är andelen hela 46 procent. Det är siffror som berättar om både hot och möjligheter.

Flyktingmottagandet har lett till att kommunens invånarantal faktiskt har ökat något de senaste tre åren. Det är ett välkommet tillskott till ett samhälle med en åldrande och tidigare krympande befolkning. Men, som Alpha Hjelm säger:

– Då måste vi också hitta vägar att lära dem svenska, utbilda dem, få dem ut i praktik. Och kanske få dem att stanna i Sollefteå, tänker jag.

För Arbetsförmedlingen arbetar inte bara med att köpa upp yrkesutbildningar för nyanlända. Man försöker också hjälpa arbetsgivarna att hitta sökande från utanför kommunen

– Det är två vägar vi har att gå, säger Laila Öhrling. Utbilda människor, och locka folk att flytta till Sollefteå eller att börja pendla hit. Just nu har vi 102 annonser i platsbanken. Det är rekordmånga.

Men varför ska man egentligen flytta till Sollefteå? De jag pratar med i staden radar förstås upp argument. Det är naturen, det är närheten till allt man behöver, det är de låga bostadskostnaderna, det är att man inte riskerar att hamna i bilköer.

Och visst; det går fortfarande bra att bo i den här kommunen. Om du har rätt utbildning finns det jobb. Dina barn har skolor att gå i. Det finns stora butiker. Det finns vårdcentraler och ett sjukhus och äldreboenden. Men finns det en framtid? Alla är ense om att samhällsservicen behöver tryggas. Och den som skrapar på ytan finner snart problem.

Sjukhusets är välkända. Den som ska föda barn eller få ett lårbensbrott behandlat måste nu åka miltal bort. Skolans situation är densamma som i många andra inlandskommuner. Det är svårt att hitta legitimerade lärare och resultaten ligger en bra bit under snittet. Äldreomsorgen tycks fungera bra, men vad händer egentligen när stora delar av personalen det närmaste decenniet går i pension?

Det som är Sollefteås grundläggande problem tycks vara själva upplevelsen av att befinna sig i utförsbacke. Den bidrar till att ungdomar söker sig härifrån, och till att vuxna drar sig för att flytta hit. Då inleds en ond cirkel som tar sig uttryck i sjunkande skatteintäkter och ökande svårigheter att upprätthålla samhällsservicen. Därmed raseras sakta men säkert själva fundamentet för ett stabilt samhälle. Återigen: dramat syns inte, men det pågår under ytan.

Åsa Sjödén (S) tog över som kommunalråd förra året. Jag träffar henne i kommunhuset, en stor skapelse i tegel och brun plåt. Entrén döljer sig bakom en mörk pelargång. Innanför är det rymd och ljus. Hon säger att den viktigaste servicen i kommunen är sjukvården, och att kampen för sjukhuset inte är över.

– Det har varit en välfungerande verksamhet med gott renommé. Landstingets omorganisationer har inte varit så lyckade. Kostnaderna för stafettläkare och stafettsjuksköterskor i länet ligger nu på en halv miljard kronor om året, jämfört med 200 miljoner för några år sedan.

Åsa Sjödén menar att sjukhusstriden visat vilken framtidstro som ändå finns i Sollefteå. Visst finns det utmaningar, men också ett aktivt arbete för att säkra servicen. Hon nämner själv de dåliga skolresultaten, men också att det satts igång fortbildning av lärarna, samt satsningar på förstelärare och digitalisering. Men mycket av hennes arbete tycks just nu bestå i att försöka påverka politiker och beslutsfattare utanför Sollefteå.

Kommunikationerna är en nyckelfråga, säger hon. Botniabanan innebar ett lyft för kommunerna längs kusten men lämnade Sollefteå ännu mer vid sidan av. Hoppet står nu till att den nedslitna Ådalsbanan, som passerar genom Sollefteå men bara med godståg, ska rustas upp och öppnas för persontrafik. – Vi jobbar jättehårt med den frågan. Trafikverket har med persontrafik i sin planering, men bara med 70 kilometer i timmen. Det är för lite.

Kommunen arbetar också för att få tillbaka försvaret. Nästa års försvarsbeslut kan komma att innebära ett nytt regemente någonstans i Jämtland eller Västernorrland. Sollefteåpolitikerna påpekar gärna att I 21:s gamla skjutfält finns kvar, och snabbt kan tas i bruk igen.

Största hoppet ställs dock till de förhandlingar som förs med stora internationella företag om en etablering i Hamre i Långsele. Där skulle kommunen kunna erbjuda mark att bygga serverhallar på. Låga elpriser och säker tillgång till stora effektnivåer borde kunna locka investerare. All denna vattenkraft kanske till sist ger något tillbaka till Sollefteå. Det skulle kunna leda till 50, 100, 200 nya jobb – buden skiftar.

Optimismen är blocköverskridande. När jag talar med unga oppositionsrådet Johan Andersson (C), får han något glittrande i ögonen när Hamre kommer på tal.

– Det handlar om allt från vaktmästare till dataingenjörer som skulle få arbete. Det finns dessutom ett tiotal andra lämpliga platser för etableringar vi tittar på. Det här kan betyda enormt mycket för Sollefteå. Det råder hemlighetsmakeri kring förhandlingarna. Vilka företag handlar det om? Det vill ingen säga. Men det framgår att intressenterna är mycket intresserade av vilken service kommunen kan erbjuda de människor som följer med företagen till Sollefteå. Samma frågor ställs av de som överväger en försvarsanläggning. Hur är skolorna? Hur är det med sjukvården?

För de lokala politikerna blir ekvationen intressant. Fler inflyttade leder till större skatteinkomster. Familjemedlemmar kan ta andra jobb i kommunen. Underlaget för skolorna blir större. Och i slutändan kan det bli tryck på landstinget att ge sjukhuset de förlorade verksamheterna åter.

Det är den sortens samband drömmar vävs av i Sollefteå. Rätt ödmjuka drömmar, dock. Det handlar inte om att bli en större stad, utan om att nå en stabilitet. Johan Andersson säger:

– Vi balanserar på gränsen när det gäller att upprätthålla samhällsservicen. Behåller vi dagens 20 000 invånare ska det gå. Det är som om allt står och väger. Sollefteå kan ha en framtid, men efter BB-flytten tål kommunen inte så många fler dåliga besked.

När jag frågar Åsa Sjödén om det finns något som kan få henne att sova dåligt om nätterna tänker hon till en stund, ler snett, säger till sist:

– Det är klart, om det inte blir något av etableringen i Hamre vore det tufft… Det finns en underström som präglar det mesta som händer i Sollefteå. Urbaniseringen har visat sig vara närmast ostoppbar. Den flyttar norrlänningar söderut, flyttar glesbygdsbor till storstäderna, och här i Västernorrland gynnar den dessutom kusten på bekostnad av inlandet.

Johan Andersson menar dock att utvecklingen borde gå att vända.

– Talet om fortsatt urbanisering riskerar att bli en självuppfyllande profetia. Driver man politik i den riktningen blir resultatet också sådant. Politikerna har släckt ner samhällsservicen först. Då har det blivit svårare för företagen att stanna kvar. Vi måste bryta den spiralen.

Både Johan Andersson och Åsa Sjödén pekar gärna på nystartade vårdcentralen Voon som ett exempel på vad som faktiskt kan ske. Den öppnade i höstas, har redan cirka 7 800 listade patienter, och har anställt 34 personer, varav åtta läkare. Rekryteringsproblem? Inga alls, säger VD:n Kerstin Brandelius.

– Och det tror jag handlar om flera saker. Vi startar något nytt. Det är ett kooperativ som styrs av 200 vanliga medborgare utifrån vad som är bra vård för oss som bor här. Personalen får tillsvidaretjänster och inflytande. Beslutsvägarna är korta. Jag tror att det finns få andra vårdcentraler i Sverige som är så väl bemannade.

Det ska sägas att Voon inte står på helt stadig grund ännu. Cirka 1 200 personer till måste lista sig, för att regionens ersättning ska räcka till den kostym man klätt sig i. Men informationskampanjer pågår, och Kerstin Brandelius har gott hopp om att man ska lyckas skaffa sig det önskade underlaget.

Voon – som står för Vård och Omsorg i Norrland – startade efter diskussioner inom de föreningar som drev kampen för sjukhuset. Kerstin Brandelius var synnerligen aktiv och bl a ett av flera språkrör för föreningen Sollefteå Framtidens Akutsjukhus.

– Ganska tidigt började vi diskutera olika alternativ. Idén om en medlemsstyrd vårdcentral har legat och puttrat i ett och ett halvt års tid. Tanken var att om de rustar ner sjukhuset kan vi åtminstone få igång en riktigt bra vårdcentral. Etableringen av Voon visar på möjligheterna i Sollefteå, bara det erbjuds framtidshopp och rimliga arbetsvillkor, säger Kerstin Brandelius.

I förlängningen är det dock en annan politik som krävs, fortsätter hon.

– I allt det som har hänt efter att politikerna beslutade att lägga ner akutkirurgi, akutortopedi och BB/förlossning finns det en känsla av ”Nu får det vara nog!”. Det här att så många i övriga landet engagerat sig för vår sak visar att det inte bara är vi som känner så. Centraliseringen innebär att vi får städer som är överfyllda och där människor inte har råd att bo, samtidigt som de mindre samhällena förlorar basal service. Det håller inte. Vi ser också enorma fördelar med att bygga en sammanhållen vårdkedja, där kommunal sjukvård, primärvård och specialistvård går hand i hand med patienten i centrum.

Den som vill vara cynisk hör förstås ekon av vad som sagts i decennier. För varje gång någon krävt att ”Hela Sverige ska leva” har en ny busslast människor begett sig till Stockholm.

Men samtidigt är det nog inte bara i Sollefteå man tycker att gränsen snart är nådd. När den grundläggande servicen – sjukvård, skola, omsorg – börjar vackla och snart bokstavligen töms på folk, är oron befogad. Kanske klarar sig just den här staden bra tack vare medborgarnas engagemang, försvaret och de där möjliga serverhallarna. Andra samhällen får det svårare.

Frågan om vilket Sverige vi ska ha börjar bli akut. Det finns inga naturlagar som säger var människor ska bo. Svaret ligger till syvende og sidst i våra händer.