Allt om arbetsmiljö logga
Tema

"Något gick sönder i mig den dagen"

TRAUMA PTSD är en svår diagnos som kan utlösas av händelser på en arbetsplats. Blåljuspersonal, militärer och poliser tillhör yrkesgrupper med högre risk. Det är få som får diagnosen, men en del av dem har det rejält tufft. De är sjukskrivna och tvingas att gå i förtidspension, visar ny forskning. Arbetsplatsen kan spela en stor roll för att mota traumat. Svetsaren Kalle gick till arbetet som vanligt den där dagen. Men sedan hände det värsta.

Det här är del 1 i vårt tema om PTSD på jobbet

Text : Jonna Söderqvist

Publicerad: 2026-04-20

tema om ptsd nr 2/2026
Svetsaren Kalle, som heter något annat, såg en kollega dö på arbetsplatsen och drabbades av PTSD. Livet är sig inte likt. Foto: Adobe stock

Det var som vilken vintermåndag som helst på återvinningsföretaget i Göteborg där svetsaren Kalle arbetade. Det var mycket att stå i, men arbetet med reparationer av stålcontainrar flöt på. Dagen började gå mot sitt slut när en arbetskamrat bad honom hämta en ny gasflaska till skärbrännaren med trucken. När Kalle, var på väg tillbaka till verkstaden, lät han blicken svepa över gården där lastbilar tömde skrot. Från trucken såg han det hända: lastbilschauffören som stod bakom sin bil för att öppna eller stänga containerdörrarna. Och den stora hjullastaren som backade över lastbilschauffören.

När hjullastarmaskinisten märkte att han kört på något körde han framåt igen. En sönderkrossad kropp föll ner från hjulet. Det var glasklart: chauffören som körts över var död.

Kalle ringde sin chef.
– Kom hit. Det har skett en dödsolycka.
– Få ut maskinisten ur hytten. Jag kommer, svarade chefen.

När Kalle steg ur trucken slog en tanke honom: att hämta ett badlakan och täcka kroppen. Han sprang in och hämtade ett.

Vid hjullastaren låg den döde. Huvudet var svårt skadat. Blod överallt. Det vänstra ögat stirrade anklagande.
– Ursäkta, var allt Kalle fick fram innan han täckte kroppen.

Han stängde av lastbilens motor och gick sedan fram till maskinisten i hjullastaren. Föraren satt och grät och skakade.
– Kom ut ur hytten, sa Kalle.

Men maskinistens ben bar honom inte. Kalle fick halvt om halvt släpa in honom i personalutrymmet. Han grät oavbrutet. Kalle satt bredvid honom och torkade tårarna.

Sedan kom chefen. Polisen. Ambulansen. Det var knäpptyst på skrotanläggningen.

En stund senare satt Kalle på chefens kontor med utsikt över olycksplatsen. Chefen drog ner persiennerna.

I Kalles huvud sprack något – det lät som en torr gren som knäcks.
– Någonting gick sönder i mig den dagen. Sedan dess har jag aldrig blivit mig själv igen, säger Kalle, drygt två år efter olyckan.

Här tog livet som det sett ut slut. Han kallar det före-livet. Ett annat tog vid. Han kallar det efter-livet.

Tidigare var han arbetsmyran som alltid ställde upp. Jobbade extra. Tog ansvar.
– Jag har jobbat som en galning sedan 1979, säger han.

Nu är han sjukpensionerad, 63 år gammal. Det är en sorg för honom.

Efter olyckan fick han diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Han försökte återgå i arbete en tid efter olyckan. Först på deltid. Enklare vaktmästaruppgifter på huvudkontoret – som att hänga upp whiteboardtavlor, ordna småsaker.
– Jag har fyra timmars koncentration. Sedan stänger hjärnan ner. Det spelar ingen roll vad jag gör. Efter det blir jag som en zombie.

Efter ett tag försökte han återvända till sitt tidigare arbete på deltid på verkstaden. Även om de flesta arbetskompisar var fina, och frågade hur han mådde, möttes han också av oförståelse.

”Fan vad skönt för dig att få gå hem”, kunde någon säga när Kalle stod i omklädningsrummet och skulle bege sig hemåt före alla andra på grund av sjukskrivningen.

En dag fick han nog. Han svarade att kollegan gärna fick ta över traumat i utbyte mot att Kalle skulle stanna kvar till arbetsdagens slut. Chefen tog upp saken med arbetslaget.
– Okunskapen om PTSD är enorm. Mitt handikapp syns inte utanpå. Ingen ser kaoset jag bär på.

På arbetsplatsen kände han sig som om han befann sig i ett elektriskt magnetfält. Det surrade i luften. När han fällde ner svetshjälmen spelades olyckan upp som på en bioduk.

Han bad om att få byta anläggning för att få komma bort från platsen en tid. Men den möjligheten fanns inte. Besvikelsen var stor. Han blev sämre. Periodvis sjukskriven. Till slut på heltid.

Efter olyckan kontaktade företagshälsan honom, och han har fått psykologhjälp för sitt trauma, och behandling i form av KBT. Det har hjälpt honom mycket.

Han ansökte om ersättning för arbetsolycksfall från Afa Försäkring, men fick avslag.

Först efter att LO-TCO Rättsskydd krävt en omprövning ändrade bolaget sig, och han får full livränta från dagen då dödsolyckan inträffade fram till pension. Men vägen var inte lätt, och det tog ett och halvt år innan beslutet kom.
– Jag har känt mig förnedrad, och inte känt mig hörd.

Förr stod han vid spisen och kockade femrättersmiddagar åt sina vänner. Nu värmer han upp mat som hans äldsta vän lagar åt honom.

En vanlig sak som att gå till mataffären för att handla mat blev en utmaning, i synnerhet kort efter olyckan. Han letar efter nödutgångar. Vill inte ha människor för nära. Plötsliga ljud kan få honom att lämna kundvagnen och gå därifrån.
– Känslan av ständig fara är fruktansvärd.

När han kommer hem låser han dörren bakom sig och han kan kollapsa av utmattning. Konserter klarar han inte längre. Musikintresset finns kvar, men i mindre skala. Sedan olyckan har nitton vänner försvunnit ur hans liv.
– Man blir väldigt ensam. Folk vet inte hur de ska prata med en. Det är lättare att dra sig undan.

Okunskapen om PTSD är enorm. Mitt handikapp syns inte utanpå. Ingen ser kaoset jag bär på.

- Svetsaren Kalle

På jobbet hade han en arbetskompis från Irak som upplevt svåra saker. När Kalle och han pratade med varandra förstod de varandra direkt. Likaså är det med vännen som arbetat som FN-soldat i Libanon. Men för andra går avgrunden som PTSD:n öppnar inte att förstå.

Han beskriver dagarna som lugna. Försöker läsa lite. Tar små promenader. Äter hälsosamt. Försöker vara positiv.
– Det är inte att leva. Det är att överleva.

På kvällarna försöker han varva ner med Sällskapsresan och Åsa-Nisse-filmer. Han kan replikerna utantill.

Ändå kan han vakna mitt i natten utan att veta var han är. Olyckan är hela tiden där. I mardrömmarna. I fragment. I bilder som inte går att stänga av.
– Jag har sett olyckan på mina näthinnor dygnet runt i två år. Om jag blundar nu ser jag den.

Det finns ändå en plats där det lättar – motorbåten – en gammal snipa som han rustat upp själv.
– Min frizon. Bara jag och havet.

Att bara sitta i båten och gunga med vågorna. Gasolkök. Kaffe på öppet vatten. Sälar och måsar. Att fiska. Att lämna land ger en känsla av frihet, förklarar Kalle.
– Där är det tyst i huvudet en stund.

Han försöker acceptera sin situation som den är i dag. Lära sig leva med den. Hans liv före var okomplicerat och skämtsamt.
– Jag har skojat och busat, tagit livet med en klackspark och inte oroat mig för morgondagen. Men nu är det bara minnen och kommer aldrig mer tillbaka.

Med hjälp av acceptans försöker han bygga ett efter-liv. Men han har bara kommit till grunden, som ännu inte är färdig.
– Alla säger att jag gjorde en hjälteinsats. Men en hjälte räddar liv. Jag gjorde bara det jag kunde.

PTSD – DIAGNOS MED SÄRSKILDA KÄNNETECKEN

PTSD står för posttraumatiskt stressyndrom.

70 procent av världens befolkning kommer under sitt liv att uppleva en potentiellt traumatisk händelse. Men flertalet utvecklar inte PTSD – en minoritet, 5,6 procent, drabbas.

Uppskattningsvis 3,9 procent av jordens befolkning har någon gång haft PTSD.

40 procent tillfrisknar inom ett år.

Effektiv behandling finns. Mest stöd i forskning finns för traumafokuserad KBT och EMDR, en slags ögonrörelsebehandling. Personer med PTSD:

Upplever att traumat händer igen.

Känner samma skräck/rädsla igen.

Har ofta mardrömmar, koncentrationssvårigheter, stark ångest och stress.

Undviker sådant som påminner om traumat.

Är ofta vaksamma på risker och fara. Kan reagera starkt på ljud och hastiga rörelser.

Källa: Världshälsoorganisationen WHO

Text : jonna söderqvist

Foto: Adobe stock

Publicerad: 2026-04-20

Så här jobbar vi på Allt om arbetsmiljö med journalistik. Redaktionen är oberoende från vår ägare och vi arbetar opartiskt. Vi stödjer inte något politiskt parti eller organisation och vi tar inte ställning. Det vi publicerar ska vara sant och ha hög kvalitet.

Mest lästa

Tipsa redaktionen

Prenumerera ikon

Missa inget

Få de viktigaste nyheterna som rör arbetsmiljön sammanfattat varje vecka. Testa vårt premiumbrev kostnadsfritt!