"Något gick sönder i mig den dagen"

Det var som vilken vintermåndag som helst på återvinningsföretaget i Göteborg där svetsaren Kalle arbetade. Det var mycket att stå i, men arbetet med reparationer av stålcontainrar flöt på. Dagen började gå mot sitt slut när en arbetskamrat bad honom hämta en ny gasflaska till skärbrännaren med trucken. När Kalle, var på väg tillbaka till verkstaden, lät han blicken svepa över gården där lastbilar tömde skrot. Från trucken såg han det hända: lastbilschauffören som stod bakom sin bil för att öppna eller stänga containerdörrarna. Och den stora hjullastaren som backade över lastbilschauffören.

När hjullastarmaskinisten märkte att han kört på något körde han framåt igen. En sönderkrossad kropp föll ner från hjulet. Det var glasklart: chauffören som körts över var död.

Kalle ringde sin chef.
– Kom hit. Det har skett en dödsolycka.
– Få ut maskinisten ur hytten. Jag kommer, svarade chefen.

När Kalle steg ur trucken slog en tanke honom: att hämta ett badlakan och täcka kroppen. Han sprang in och hämtade ett.

Vid hjullastaren låg den döde. Huvudet var svårt skadat. Blod överallt. Det vänstra ögat stirrade anklagande.
– Ursäkta, var allt Kalle fick fram innan han täckte kroppen.

Han stängde av lastbilens motor och gick sedan fram till maskinisten i hjullastaren. Föraren satt och grät och skakade.
– Kom ut ur hytten, sa Kalle.

Men maskinistens ben bar honom inte. Kalle fick halvt om halvt släpa in honom i personalutrymmet. Han grät oavbrutet. Kalle satt bredvid honom och torkade tårarna.

Sedan kom chefen. Polisen. Ambulansen. Det var knäpptyst på skrotanläggningen.

En stund senare satt Kalle på chefens kontor med utsikt över olycksplatsen. Chefen drog ner persiennerna.

I Kalles huvud sprack något – det lät som en torr gren som knäcks.
– Någonting gick sönder i mig den dagen. Sedan dess har jag aldrig blivit mig själv igen, säger Kalle, drygt två år efter olyckan.

Här tog livet som det sett ut slut. Han kallar det före-livet. Ett annat tog vid. Han kallar det efter-livet.

Tidigare var han arbetsmyran som alltid ställde upp. Jobbade extra. Tog ansvar.
– Jag har jobbat som en galning sedan 1979, säger han.

Nu är han sjukpensionerad, 63 år gammal. Det är en sorg för honom.

Efter olyckan fick han diagnosen posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Han försökte återgå i arbete en tid efter olyckan. Först på deltid. Enklare vaktmästaruppgifter på huvudkontoret – som att hänga upp whiteboardtavlor, ordna småsaker.
– Jag har fyra timmars koncentration. Sedan stänger hjärnan ner. Det spelar ingen roll vad jag gör. Efter det blir jag som en zombie.

Efter ett tag försökte han återvända till sitt tidigare arbete på deltid på verkstaden. Även om de flesta arbetskompisar var fina, och frågade hur han mådde, möttes han också av oförståelse.

”Fan vad skönt för dig att få gå hem”, kunde någon säga när Kalle stod i omklädningsrummet och skulle bege sig hemåt före alla andra på grund av sjukskrivningen.

En dag fick han nog. Han svarade att kollegan gärna fick ta över traumat i utbyte mot att Kalle skulle stanna kvar till arbetsdagens slut. Chefen tog upp saken med arbetslaget.
– Okunskapen om PTSD är enorm. Mitt handikapp syns inte utanpå. Ingen ser kaoset jag bär på.

På arbetsplatsen kände han sig som om han befann sig i ett elektriskt magnetfält. Det surrade i luften. När han fällde ner svetshjälmen spelades olyckan upp som på en bioduk.

Han bad om att få byta anläggning för att få komma bort från platsen en tid. Men den möjligheten fanns inte. Besvikelsen var stor. Han blev sämre. Periodvis sjukskriven. Till slut på heltid.

Efter olyckan kontaktade företagshälsan honom, och han har fått psykologhjälp för sitt trauma, och behandling i form av KBT. Det har hjälpt honom mycket.

Han ansökte om ersättning för arbetsolycksfall från Afa Försäkring, men fick avslag.

Först efter att LO-TCO Rättsskydd krävt en omprövning ändrade bolaget sig, och han får full livränta från dagen då dödsolyckan inträffade fram till pension. Men vägen var inte lätt, och det tog ett och halvt år innan beslutet kom.
– Jag har känt mig förnedrad, och inte känt mig hörd.

Förr stod han vid spisen och kockade femrättersmiddagar åt sina vänner. Nu värmer han upp mat som hans äldsta vän lagar åt honom.

En vanlig sak som att gå till mataffären för att handla mat blev en utmaning, i synnerhet kort efter olyckan. Han letar efter nödutgångar. Vill inte ha människor för nära. Plötsliga ljud kan få honom att lämna kundvagnen och gå därifrån.
– Känslan av ständig fara är fruktansvärd.

När han kommer hem låser han dörren bakom sig och han kan kollapsa av utmattning. Konserter klarar han inte längre. Musikintresset finns kvar, men i mindre skala. Sedan olyckan har nitton vänner försvunnit ur hans liv.
– Man blir väldigt ensam. Folk vet inte hur de ska prata med en. Det är lättare att dra sig undan.

På jobbet hade han en arbetskompis från Irak som upplevt svåra saker. När Kalle och han pratade med varandra förstod de varandra direkt. Likaså är det med vännen som arbetat som FN-soldat i Libanon. Men för andra går avgrunden som PTSD:n öppnar inte att förstå.

Han beskriver dagarna som lugna. Försöker läsa lite. Tar små promenader. Äter hälsosamt. Försöker vara positiv.
– Det är inte att leva. Det är att överleva.

På kvällarna försöker han varva ner med Sällskapsresan och Åsa-Nisse-filmer. Han kan replikerna utantill.

Ändå kan han vakna mitt i natten utan att veta var han är. Olyckan är hela tiden där. I mardrömmarna. I fragment. I bilder som inte går att stänga av.
– Jag har sett olyckan på mina näthinnor dygnet runt i två år. Om jag blundar nu ser jag den.

Det finns ändå en plats där det lättar – motorbåten – en gammal snipa som han rustat upp själv.
– Min frizon. Bara jag och havet.

Att bara sitta i båten och gunga med vågorna. Gasolkök. Kaffe på öppet vatten. Sälar och måsar. Att fiska. Att lämna land ger en känsla av frihet, förklarar Kalle.
– Där är det tyst i huvudet en stund.

Han försöker acceptera sin situation som den är i dag. Lära sig leva med den. Hans liv före var okomplicerat och skämtsamt.
– Jag har skojat och busat, tagit livet med en klackspark och inte oroat mig för morgondagen. Men nu är det bara minnen och kommer aldrig mer tillbaka.

Med hjälp av acceptans försöker han bygga ett efter-liv. Men han har bara kommit till grunden, som ännu inte är färdig.
– Alla säger att jag gjorde en hjälteinsats. Men en hjälte räddar liv. Jag gjorde bara det jag kunde.