Rektorn som vände skolkaos till lugn

Hamid Zafar

PORTRÄTT Hur vänder man utvecklingen på en skola där de flesta går ut med ofullständiga betyg, och där 99 procent har andra modersmål än svenska? Den uppgiften tog Hamid Zafar itu med på Sjumilaskolan i Göteborgsförorten Biskopsgården.

Sjumilaskolan består av några tvåvåningslängor som ligger liksom nedsänkta mitt bland Biskopsgårdens höghus i Göteborg. Det är en grundskola med cirka 500 elever.

En våning upp i en av längorna träffar jag Hamid Zafar, en stor och atletiskt byggd man med mörkt skägg och hornbågade glasögon, efter skoltid i ett av lärarrummen, en av de sista dagarna innan vinterlovet. Han håller på att röja ut det egna kontoret. Det är dags att sluta som rektor på Sjumilaskolan, för att istället börja som barn-och utbildningschef i Mullsjö kommun. Han sätter därmed punkt för några minst sagt händelserika år.

Här på Sjumilaskolan gick Hamid Zafar själv en gång i tiden, under tidiga 1990-talet. År 2015 återvände han, nu som rektor. Han visste att skolan hade problem, och redan vid första anblicken anade han en av förklaringarna.

– Det slog mig att herrejisses, det är samma skolgård som när jag gick här för 25 år sen. En asfaltsplan och två fasta pingisbord. Inget mer. Ingenting hade hänt på 25 år. Vad skickar det för budskap till eleverna här? Jo, att vi satsar inte på er.

Hans minnen från Biskopsgården och Sjumilaskolan är annars goda. Det var fortfarande en annan tid, säger han. Segregeringen hade väl inletts, men inte gått lika långt som nu. Det fanns svenskar både i området och på skolan. Det var blandat, på riktigt.

Själv kom han till Sverige, fem år gammal. Han har kvar några suddiga hågkomster från landsbygden utanför Kabul, där familjen bodde på en gård. Mest inetsat är kanske minnet av farfaderns begravning. Han blev skjuten av sovjetiska soldater. Pappan deltog i motståndet, men flydde landet efter att ha blivit sårad, hamnade i Sverige, och dit kom övriga familjen efter.

Hamid Zafar växte upp i en familj där föräldrarna engagerade sig djupt i barnens skolgång. De gick på utvecklingssamtalen, på föräldramötena, var med när läxorna gjordes. Han kände att det var tryggt hemma, och att skolan sågs som både bra och viktig. Sådant har stor betydelse, säger han. Fadern hade varit lärare hemma i Afghanistan men i Göteborg började han på Volvo. Mamman kom hit som analfabet, men lärde sig både svenska och engelska och efter några år som hemmafru kom hon att arbeta på en förskola.

– Vi var alltså en arbetarklassfamilj. Det är klart att utbildningsbakgrund har betydelse, men jag tror att vi ibland lägger för stort fokus på just det. Oavsett vilken klass du kommer ifrån kan du säkerställa att dina barn får en trygg uppväxtmiljö.

Det gick bra för Hamid Zafar i skolan. Han började på universitetet där han först läste sina favoritämnen – historia och religion – för att sedan börja studera på lärarhögskolan. Via jobb som ämneslärare och tjänsteman på Skolinspektionen, blev han rektor på först en annan skola, och sedan på Sjumilaskolan.

Med sig har han hela tiden haft en stark tro på skolans möjligheter att verka utjämnande, att ge elever från olika bakgrunder mer likartade förutsättningar. Men det förutsätter att skolan tar sitt uppdrag på allvar, säger han.

– När du kommer in på en skola ska du känna att det här är en bildningsinstitution. Men trenderna har mer gått i riktning mot mycket individuellt arbete, mycket grupparbete, mycket användning av digitala verktyg. Det har gynnat medelklassens barn. När jag frågar mina elever här vilken undervisning de tycker bäst om, så svarar de lärarledd undervisning. De tycker att de lär sig mest på det sättet.

Han anser att lärarrollen och lärarens uppdrag som kunskapsförmedlare bör bli tydligare, och ger inte mycket för teorier där läraren mer ses som mentor och guide. Han anser att de avspeglar en kunskapsrelativistisk syn, och menar dessutom att viktiga inslag i lärarens yrkeskunnande har glömts bort i lärarutbildningen.

– Jag börjar se ett mönster. Nyutexaminerade lärare känner sig väldigt vilsna när de kommer ut. De saknar grundläggande verktyg för att undervisa. Det har funnits en ideologisk strävan efter att akademisera den svenska lärarutbildningen, göra den finare. Då gjorde man sig av med metodiken.

Hamid Zafars bild är att det ansågs fult att det skulle finnas adjunkter på utbildningen med lång erfarenhet som skulle berätta om hur man agerar i ett klassrum, hur man skriver på tavlan, hur eleverna bör sitta osv. Det fick stryka på foten. Han tror att det var förödande.

Under åren på skolinspektionen arbetade han med tillsyn av skolor i Göteborg. Han blev bedrövad över vad han såg.

– Det slog mig hur otroligt segregerad den här staden är. Vilka skillnader det är i förutsättningar för eleverna. Det räcker med att besöka skolbespisningen för att se skillnaderna. Man kunde se om det här var en skola för mer eller mindre bemedlade, bara utifrån maten, hur menyn var utformad, hur personalen tog emot dig. Det sade så otroligt mycket.

Och Sjumilaskolan var alltså Segregerad med stort S. Det visste han, utan att kanske ana riktigt hur illa det stod till.

Bara två månader efter att han börjat kom en mörk tillsynsrapport från Skolinspektionen, med hot om miljonvite. Det var en av de värsta rapporter Hamid Zafar hade läst. Den skildrade en skola i förfall, med dålig studiero, kaos på lektioner och i korridorer, skadegörelse och ångestridna lärare. Studieresultaten var usla. Bara en tredjedel av eleverna gick ut nian med godkända betyg.

Han hade visserligen blivit rekryterad till skolan med uppgift att vända utvecklingen, men Skolinspektionens rapport fick honom ändå att andas tungt.

De så kallade socioekonomiska förklaringarna fanns där visserligen, i övermått. 99 procent av eleverna har föräldrar som är födda utomlands, knappt någon har svenska som modersmål. Många är nyanlända, hälften av eleverna på högstadiet har inte gått i svenskt lågstadium.

Biskopsgården är ett av Göteborgs utanförskapsområden, med hög arbetslöshet och problem med såväl gängkriminalitet och religiös extremism.

Men sådana förutsättningar gör bara skolans uppgift desto större, menar Hamid Zafar. Och det fanns fler förklaringar till att det gått så ovanligt illa på just Sjumilaskolan. Det hade varit flera rektorsbyten åren innan han tillträdde. Dessutom hade inte förvaltningen tagit tidigare rapporter från Skolinspektionen riktigt på allvar, säger han.

– Man trodde nog inte att det var så illa som det var. Man hade inte örat mot marken, utan hoppades på att problemen skulle ebba ut och att situationen skulle bli bra av sig själv. Men saker blir inte bra av sig själva. Och här var det riktigt illa.

Han säger att han mötte en organisation i fritt fall. Miljön var otrygg för både lärare och elever. Det fanns ingen samarbetskultur, ingen tillit de anställda emellan. De många rektorsbytena hade gjort att många lärare mest litade till sig själva.

Hamid Zafar lutar sig tillbaka i stolen. Utanför fönstret har det hunnit bli becksvart. Härinne råder kyligt lysrörssken. Han sluter ögonen till hälften, minns.

– Man hade t ex inga fungerande arbetslagsmöten. Det fanns också en slags bristande kommunikationskultur. Att kunna känna att jag har fått den information jag behöver, det saknades. Det saknades grundläggande rutiner för hur elevärenden skulle hanteras. Det fanns inte gemensamma ordningsregler. Det fanns inget fungerande likabehandlingsarbete. Det var liksom mycket som satts ur spel här.

Nu fanns det inte längre några val. Det gick inte längre att hoppas på under. Med ett stabilt stöd från politiker och förvaltning sjösatte Hamid Zafar och hans två rektorskollegor ett omfattande åtgärdsprogram.

Ett första steg var att få med sig personalen på vad som behövde göras. Efter förhandlingar med lärarfacken fick lärarna skriva under på en 33-punktslista om bl a vilka ordningsregler som skulle gälla och vad som ingick i lärarrollen. Några lärare valde att sluta, men den stora merparten ställde sig bakom förändringarna.

Centralt i hela processen var att förväntningarna på eleverna skulle höjas.

– Och det handlar om lite olika saker. Från lärarnas perspektiv är det att eleverna ska klara av de olika momenten i undervisningen. Vi gjorde till exempel screeningtester på eleverna för att se hur snabbt de läste. Sedan satte vi in stödundervisning för de elever vi kunde konstatera var alldeles för svaga läsare.

Man införde också frivillig läxhjälp, som pågår från 16.30 till klockan 19. Det är välbesökta timmar.

– Många av våra elever har alltså långa skoldagar. De är här tio timmar om dagen. Men de behöver det här stödet. Man ska komma ihåg att i ett område som Biskopsgården blir skolans roll otroligt kompensatorisk.

Förväntningarna handlade också om hur man beter sig mot varandra. Nya ordningsregler infördes. Det blev till exempel obligatoriskt att ställa sig på led och ta läraren i hand innan lektionen. Kränkande språkbruk förbjöds. Det infördes nolltolerans mot störningar under lektionerna.

Om biblioteksböcker inte lämnades tillbaka skickades det fakturor till föräldrarna, liksom om någon skadat möbler. Och skolan såg till att det inte stannade vid tomma ord. Sedan 2015 gäller en slags konsekvenstrappa på Sjumilaskolan. Den följs.

– Vi har varit noggranna med att alltid gå hela vägen, och inte särbehandla någon. Vi gör ingen skillnad på kön, ingen skillnad på bakgrund. När vi går vidare med t ex samtal med vårdnadshavare utifrån något som hänt så är vi alltid ärliga med hur vi tänker agera.

– I början fanns det förstås vissa som inte trodde att vi menade vad vi sade. Men när de såg att vi var konsekventa, och att vi kunde gå så långt som t o m omplacering av en elev till en annan skola, så insåg de att vi inte kompromissade. I grunden handlar det om att sätta en kultur där vi ska ta hand om varandra och vad vi har i skolan.

Åtgärdsprogrammet fick tydliga effekter. Nästan alla lärare är numera behöriga. Det har blivit betydligt lugnare. Sjumilaskolan har blivit en ”vanlig skola”, med Hamid Zafars ord.

När Skolinspektionen gjorde ett återbesök våren 2017 konstaterades att bristerna var åtgärdade. Studieresultaten har förbättrats avsevärt. 44 procent går nu ut nian med godkänt i alla ämnen. Om man undantar dem som kommit till Sverige de senaste fyra åren är andelen 61 procent.

Siffrorna är förstås fortfarande låga, men Hamid Zafar tror att det går att komma längre, förutsatt att den nya kultur som satt sig på skolan upprätthålls. Spiralen är numera god istället för ond.

Men han påtalar samtidigt att utmaningarna är enorma. Skolan klarar inte av att ensam tackla segregeringens alla problem; trångboddheten, gängkulturen, den dåliga kontakten med det svenska språket. Många föräldrar i Biskopsgården sätter sina barn i innerstadsskolor. Det är tyvärr ett rationellt val i dagens läge, säger han. Istället fylls förortsskolorna på med barn till nyanlända.

Det behövs kraftfulla insatser mot segregeringen, säger han. Ett första steg är att inse svårigheterna. Han är kritisk mot många politiker som han anser fortfarande relativiserar situationen. Det handlar om allt från hedersproblematik och parallella rättssystem till kriminalitet och IS-anhängare.

– Man måste börja med att konstatera att här har vi stora svårigheter, stora utmaningar och problem som vi måste handskas med. Många av dem som relativiserar allt detta har inte satt sin fot här. Medan de som ropar mest efter polis och övervakningskameror, det är de som bor här. Det visar lite av hur skevt det är med uppfattningen av hur det står till med vissa saker.

Det behöver satsas på skolorna i utanförskapsområdena och på att samhället ska klara av att upprätthålla lag och ordning, säger han. Men Hamid Zafar anser även att det behövs åtgärder på riksnivå. Han vill till exempel riva upp EBO-lagen, alltså rätten för nyanlända att bosätta sig var de vill. Det skulle behövas en översyn av bostadspolitiken på riksnivå och nyanlända borde placeras i kommuner där det finns få andra nyanlända, säger han.

– Vi måste även ha jobbsatsningar i glesbygden, och locka nyanlända dit. Det måste finnas gynnsamma förutsättningar för människor att kunna bosätta sig utanför våra städer. När jag träffar nyanlända som bosatt sig i glesbygden märker jag hur otroligt mycket vassare på svenska språket de är jämfört med de som bott här i Biskopsgården hela tiden.

Han berättar om en familj med somaliskt ursprung som för inte länge sedan flyttade från ett litet småländskt samhälle till Biskopsgården, där de hade släktingar.

– De hade varit de enda somalierna byn. Men de hade ingen aning om att Biskopsgården är ett segregerat område. När barnen började här på skolan ville pappan ha ett möte med mig. Han frågade: var är alla svenskarna? Jag tänkte: stackars man, han har ingen aning om hur det är i Sverige.

Hamid Zafar tycker att det behöver införas mekanismer som skyndar på integrationen. Obligatorisk sfi kan vara ett exempel, stopp för betald tolkhjälp efter några år i Sverige ett annat.

– Det kan låta krasst och cyniskt. Men vi kan inte ha ett samhälle där vi tar emot hundratusentals flyktingar och samtidigt tror att allt löser sig av sig självt. Ett samhälle funkar inte så. Integrationen är inget självspelande piano. Det måste till en del tuffa beslut.

Men trots allt: mitt i varje samhälle och mitt i varje förort står det vanligen en skola. Den kan, som Hamid Zafar säger, inte lösa trångboddhet eller ojämlika utgångspunkter. Men den kan, i bästa fall, jämna ut förutsättningarna för framtiden, och ge ungdomar redskap att navigera med under resten av livet. Det har han sett som sitt uppdrag på Sjumilaskolan. Han tycker att han och kollegorna har kommit en bit på vägen.

Och hur gick det då med den där eländiga skolgården som han reagerade på första dagen på jobbet? Jodå. Efter uppvaktningar av stadsdelsdirektören byggdes gården om helt 2017. Dessutom anlades en konstgräsplan. Nästa steg blev uppfräschning av innemiljön, som påbörjades under hösten. Hamid Zafar hade tydliga synpunkter.

– Tidigare rektorer hade gått med på att konsten på väggarna skulle bestå av graffitti. Bedrövligt, anser jag och därför fick vaktmästaren i uppdrag under höstlovet att måla över graffittin.