Oklar gräns vid trakasserier

Sa du ifrån att det var en oönskad kommentar? Frågan kommer från hr till medarbetaren som just anmält sin chef för att han under ett arbetsmöte på tu man hand kommenterat hur snygg hon är och vilka vackra ögon hon har. Medarbetaren uppfattade det som obehagligt och ovälkommet, men sa inte ifrån till chefen. Av hr får medarbetaren veta att ärendet inte kan tas vidare eftersom hon inte varit tydlig med att kommentaren var ovälkommen. Inget mer händer i frågan, medarbetaren och chefen förväntas jobba vidare ihop.

Personen som berättade händelsen ovan beskrev att hon dels blivit överrumplad av kommentaren, dels inte vågat säga ifrån. Och hon undrade: Är det rimligt att den som utsätts för sexuella trakasserier måste tala om för den som utsätter att beteendet är oönskat?

Enligt diskrimineringslagen är sexuella trakasserier beteenden av sexuell natur som kränker någons värdighet. Det är alltid den som är utsatt som avgör om beteendet är oönskat, men det måste vara tydligt för den som utsätter någon annan att beteendet är ovälkommet. Den utsatta måste med andra ord säga ifrån. Det förklarar Oscar Fredriksson som är jurist på Starck & Partner och som i många år arbetat med utredningar av bland annat sexuella trakasserier.

Oscar Fredriksson

Handlar det däremot om uppenbart sexuella trakasserier så finns inte det kravet. Att klappa någon i rumpan och skicka nakenbilder är exempel på uppenbara sexuella trakasserier, tydliggör Oscar Fredriksson.

– Men att krama någon kan hamna i en gråzon. Det kan bero på vad det är för kultur på arbetsplatsen och vad personerna har för relation. Det som är uppenbart olämpligt mot en kollega kanske inte är det mot en annan, givet vad man har för personlig relation, säger han.

Det är många beteenden som kan hamna i gråzonen, konstaterar Oscar Fredriksson. Gråzonen påverkas av normer och förändras över tid.

– Det som var okej på 40-talet är inte okej i dag, det som är okej på en arbetsplats kanske inte är det på en annan. Eftersom normerna är flytande är det inte tydligt vad man får säga och inte, säger Oscar Fredriksson.

Han konstaterar att komplimanger generellt sett inte är förbjudet men att avsändare och mottagare kan ha helt olika uppfattningar om vad kommentaren betyder.

– Där behöver man då själv ta ett ansvar och säga att jag inte tycker om att få en komplimang från dig. En person som faktiskt inte har något ont uppsåt ska ju heller inte vara rädd att prata och ge komplimanger på arbetsplatsen, säger Oscar Fredriksson.

Samtidigt betonar han att bedömningen också beror på sammanhanget, att maktförhållanden kan göra skillnad.

– Samma uttalande mellan två kollegor kanske är okej men om det är din chef som säger det till dig, så kanske det inte är okej, säger Oscar Fredriksson.

Paula Lejonkula Foto: Rosie Alm

Paula Lejonkula är jurist och expert inom jämställdhetsfrågor och diskriminering. Hon hjälper företag och organisationer, bland annat i det förebyggande arbetet mot sexuella trakasserier, och tycker att kraven på att säga ifrån när ett beteende är ovälkommet kan vara för höga.

– Vi vet sedan lång tid tillbaka att möjligheten att säga ifrån beror på kontexten. Jag har jobbat med de här frågorna i många år och har kunskap och verktyg, men om jag själv hamnar i liknande situationer kan jag bli helt paff. Det händer någonting med oss som gör det svårt att säga ifrån, säger Paula Lejonkula.

Hon tycker att tröskeln för vad som är uppenbart sexuella trakasserier borde sänkas.

– När jag ser domar om sexuella trakasserier så är ju ribban väldigt hög och det borde ha ansetts vara sexuella trakasserier långt innan, säger hon.

Lagen är fluffigt skriven, tycker Paula Lejonkula och konstaterar liksom Oscar Fredriksson att den påverkas av den tid vi lever i.

– Lagen är helt beroende av vad vi har för normer i samhället i dag.

Samtidigt påpekar hon att när medvetenheten ökar om sexuella trakasserier så flyttas också positionerna fram hur bedömningar görs kring vad som ses som sexuella trakasserier. Därför är det viktigt med det förebyggande arbetet och kunskapsspridning som höjer medvetenheten, menar hon. Och hon konstaterar att det kan göras betydligt mer förebyggande arbete än vad som görs i dag.

Paula Lejonkula tycker att det är problematiskt när sexuella trakasserier endast hanteras som en juridisk anmälan.

– När någon anmäler för sexuella trakasserier finns hur som helst ett problem att ta hand om. Den här konflikten är ju inte löst i och med att man säger att det inte var uppenbara sexuella trakasserier. Det finns fortfarande ett arbetsmiljöarbete kvar att göra, säger hon och fortsätter:

– Vi måste prata om hur de här individerna mår, hur de ska kunna prata tillsammans och hur vi förebygger att det här händer, igen för det är ju uppenbart så att någon känner sig kränkt och den känslan kan man inte ta ifrån personen.

Det är alltid svårt när ord står mot ord, konstaterar Oscar Fredriksson och ger rådet till arbetsgivaren att undersöka brett.

– Just vid det här tillfället där det bara var de två, det kanske man inte kan säga så mycket om för man vet inte vad som hände. Men det kanske har hänt andra saker också, där andra personer varit med som man kan ta in i bedömningen. Då kanske man kan lägga ihop och se hela perspektivet.

Hr kan också kliva in och tydliggöra när ett beteende varit oönskat.

– I ett samtal skulle hr kunna medvetandegöra för den som betett sig olämpligt att det inte varit ett okej beteende. Då har personen fått insikt om att beteendet var oönskat och att det är nolltolerans framåt, säger Oscar Fredriksson.

I Diskrimineringsombudsmannens årsrapport för 2024 uppskattas att cirka 300 000 personer är utsatta för sexuella trakasserier i arbetslivet varje år. Under 2023 kom dock endast 130 anmälningar in till DO som gällde sexuella trakasserier i arbetslivet.

Det skulle behövas fler domar som kan klargöra vad som gäller, tycker både Oskar Fredriksson och Paula Lejonkula. Men vägledningen är knapp. Sedan 2011 har Arbetsdomstolen endast publicerat tre domar på sin webbsida där domar refereras. På Arbetsdomstolens kansli uppger man att de inte känner till någon mer dom under samma tidsperiod. Någon samlad statistik finns inte.

Samtidigt ser varken Oscar Fredriksson eller Paula Lejonkula behov av att lagstiftningen kring sexuella trakasserier i sig skulle behöva skärpas.

– Det svåra är redan i dag att utreda vad som faktiskt hänt. Att ändra beviskraven är ingen lösning eftersom vi också behöver ha en rättssäker hantering, säger Oscar Fredriksson.

Paula Lejonkula betonar att hon tycker att befintlig lag snarare skulle behöva användas mer. Här tycker hon att fackförbunden skulle kunna göra mer.

– Min upplevelse är att kunskapsnivån hos fackförbunden ibland är för låg om vad som är sexuella trakasserier och vad man kan hjälpa sina medlemmar med. Individärenden är det ju primärt facken som driver men de kan också anmäla till DO om arbetsgivaren inte bedriver aktiva åtgärder. Och om DO inte driver anmälan så kan facket gå till Nämnden mot diskriminering, men det gör man inte. Facket har ett ansvar här, säger Paula Lejonkula.