Psykologen: Ge trygghet efter traumat

När krisen eller traumat är ett faktum gäller det att vara vaksam på hur medarbetarna mår. Alla reagerar olika, men det finns varningstecken för chefer och andra att hålla utkik efter, förklarar psykologen Per-Nicklas Olofsson på företagshälsan Avonova.

– Människor är väldigt robusta. Vi klarar mycket och de flesta kommer inte att utveckla PTSD. De stora skyddsfaktorerna är hur man tas om hand efteråt.

Per-Nicklas Olofsson arbetar bland annat med arbetsplatser i kris och har i flera år svarat i företagshälsans krisjourstelefon. Flera samtal i veckan om allvarliga händelser brukade komma in. Hur många av dem som var så pass allvarliga att någon riskerade att drabbas av PTSD kan inte Per-Nicklas Olofsson säga, men exempel på sådana kunde handla om utsatthet för hot och våld och arbetsplatsolyckor, både med och utan dödlig utgång.

– När det var många skjutningar på stan hade vi flera samtal från chefer inom omsorgen. De hade haft medarbetare som både bevittnat och tagit hand om personer.

Exakt vad man ska göra på arbetsplatsen beror förstås på vad som hänt och hur många som är inblandade. Men att få en känsla av normalitet är viktigt, manar Per-Nicklas Olofsson.

– Det första handlar om att skapa trygghet. Efter en större händelse samla alla. Låt de som vill prata göra det och låt de som inte vill vara tysta och bara sitta med. Låt saker ta tid och pressa inte på för mycket och för fort.

Per-Nicklas Olofssons erfarenhet är att för många är det läkande att samtala med andra som varit med om samma sak.

– Då är det ibland bättre att vara på arbetsplatsen. De där hemma förstår ju inte riktigt vad man varit med om. Inom blåsljusyrkena som har hög risk att utsättas för traumatiska händelser så är det också vanligt med kamratstödjare.

Är det en enskild medarbetare som drabbats har chefen en särskilt viktig roll, enligt Per-Nicklas Olofsson.

– Visa att du tar det på allvar, att du förstår att det varit något fruktansvärt jobbigt som hänt. Var vaksam och lyssna.

Varningstecken, sådant som kan tyda på att någon är i farozonen för att utveckla PTSD, är ökad irritation och stress och ökad vaksamhet, påpekar Per-Nicklas Olofsson.

– Det är självklart att en del kommer att ha ett förändrat beteende, men om något är mer avvikande än vad man kan förvänta sig så ska man fråga.

Vad ska man fråga eller lyssna efter?

– Om någon har mardrömmar, sömnsvårigheter och påträngande minnesbilder. Man gör det inte värre genom att fråga. Om man känner sig osäker kan man fråga om det går bra att ställa frågor. Håll också koll på om någon undviker vissa arbetsuppgifter, platser och situationer.

För att de inte klarar att bli påminda om händelsen?

– Ja, precis.

Per-Nicklas Olofsson påpekar att PTSD skiljer sig från andra akuta stressreaktioner.

– Det klingar ju inte av på samma sätt och det ger flashbacks. Då kommer de tillbaka till samma känsla igen och det gör att folk mår så erbarmligt dåligt under så lång tid.

Han förklarar genom att jämföra med känslan av förälskelse med pirrande bubblor i hela kroppen.

– När tiden går och man tänker tillbaka på förälskelsen eller ser sin partner så är det ju inte samma känsla i kroppen. Men om du i stället tänker på den värsta känslan du någonsin har haft och att du upplever den igen och igen – så är det att ha PTSD och flashbacks.

Per-Nicklas Olofsson tillägger att det är viktigt att hålla extra koll på utsatta medarbetare under de närmaste veckorna efter den traumatiska händelsen. Flertalet reagerar starkt direkt men sedan klingar det av. Andra reagerar inte initialt utan de starka reaktionerna kommer senare.

– Man behöver inte agera direkt. Men inom den närmaste veckan kan det vara bra att man kontaktar företagshälsovården för att få hjälp med en bedömning.

Kunskapen om PTSD har blivit bättre på arbetsplatserna, enligt Per-Nicklas Olofsson, men mer information om syndromet och vad arbetsplatsen kan göra behövs. Företagshälsan kan förstås hjälpa till med både akuta situationer och att bedöma vem som behöver specialistvård och remittera vidare.

– Har man PTSD behöver man specialistvård, konstaterar Per-Nicklas Olofsson.