Ständig dragkamp om skyddsombuden

Historien om skyddsombuden börjar med usel säkerhet och förskräckliga arbetsförhållanden i industrialismens spår. Mot slutet av 1800-talet kom den första lagregleringen av arbetsmiljön. Statliga yrkesinspektörer skulle ut på arbetsplatserna för att hålla koll. Men arbetstagarna var missnöjda med inspektionerna.

– ”Varför frågar ni bara arbetsgivarna? De kommer aldrig att berätta om riskerna. Varför frågar ni inte oss? Det är vi arbetstagare som lemlästas och dör. ” Det var arbetarnas uppfattning, säger Maria Steinberg, arbetsmiljörättsjurist, som i sin avhandling 2004 skrev om skyddsombudens uppkomst och roll.

Arbetstagarnas önskan, fackföreningsrörelsens kamp, den stora strejken 1909, och händelser i omvärlden påverkade utvecklingen i Sverige. År 1912 kom lagen om arbetarskydd. Det var början på dagens skyddsombudsverksamhet.

– Det första som hände var att arbetstagarna fick rätt att utse ombud som skulle framföra deras synpunkter till inspektionsförrättaren, förklarar Maria Steinberg och tillägger att det var första gången som svensk lag gav arbetstagarna rätt att välja en representant med uppdraget att påverka förhållandena på arbetsplatsen.

Genom den nya lagen gavs ombuden rätt att informera om brister i säkerheten. Tjugo år senare skulle de också se till att arbetstagarna intresserade sig för säkerheten och vara försiktiga. Liksom i USA hade arbetsgivare i Sverige uppfattningen att det till viss del var arbetstagarnas eget fel att de råkade ut för olyckor, enligt Maria Steinberg. Det bidrog till att arbetsgivarna medverkade till att införa ombud för säkrare arbetsplatser.

Redan från början skulle skyddsombuden tillgodose flera olika intressenter, både den statliga tillsynen, arbetstagarna själva och arbetsgivarna, men med ett gemensamt intresse av att minska antalet arbetsskador.

– Jag brukar säga att skyddsombuden är oavlönade folkhälsoarbetare, säger Maria Steinberg.

Tanken om att samverkan var viktig fanns också tidigt.

Även om det var fackföreningsrörelsen som drivit på att ombuden skulle införas hade rörelsen i början av 1900-talet inte ett tillräckligt starkt politiskt inflytande för att tvinga fram att skyddsombuden skulle vara en del av facket.

Arbetsgivarna hade också stor nytta av ombuden.

– Arbetsgivarna ville inte släppa dem. De var kunniga på säkerhetsfrågor och kunde säga till arbetstagarna när de var slarviga. Att arbetstagarna själva utsåg skyddsombuden sågs inte som någon intressemotsättning av arbetsgivarna, utan snarare som en intressegemenskap, betonar Maria Steinberg.

Kampen om vem som skulle ha den formella rätten att utse skyddsombuden var tydlig under 1930-talet. En statlig utredning slog fast att ombuden behövdes men att det var svårt att hitta skyddsombud. Processen för att välja ombuden var krånglig och Yrkesinspektionen skulle godkänna valet.

– De sågs som ett samhällsintresse och facken sa att de kunde hjälpa till att utse skyddsombuden. Men det fanns ett motstånd hos arbetsgivarna och riksdagen gav sig inte.

Det hände också att skyddsombud motarbetades och utsattes för olika former av trakasserier. Det fanns en oro fanns bland arbetstagarna, vilket gjorde det svårare att hitta tillräckligt med ombud.

– Arbetsgivarna blev inte alltid glada när skyddsombuden kom med påpekanden, säger Maria Steinberg.

1938 ändrades ändå lagen och fackförbunden fick rätt att utse skyddsombud, även om det i första hand fortfarande var arbetstagarnas val. Dagens ordning – att det i första hand är det fackförbund som har kollektivavtal som ska utse skyddsombud och annars arbetstagarna själva – infördes 1974.

– Historiskt sett är den ordningen inte så gammal. Men i praktiken tror jag att fackföreningarna redan tidigare, om det fanns en facklig organisation, såg till att det var de som valde skyddsombudet. Fackförbunden hade både en organisation, en styrka och ett intresse så det var naturligt, säger Maria Steinberg.

I den reviderade lagen 1938 användes benämningen skyddsombud för första gången. Nytt var också att skyddsombuden inte fick hindras i sitt uppdrag, men inte förrän 1949 fick skyddsombud som trakasserades rätt till skadestånd.

Mot slutet av 1940-talet infördes rätten att utse regionala skyddsombud. Rätten gällde inledningsvis bara för vissa fackliga organisationer, som byggnads- och skogsarbete, men Yrkesinspektionen skulle godkänna valet. Maria Steinberg förklarar att de regionala skyddsombuden kom till för att få kontinuitet i säkerhetsarbetet eftersom det allt oftare saknades skyddsombud på byggarbetsplatserna.

– I byggbranschen var det vanligt med korta anställningar och skyddsombud med stora ambitioner sågs ibland snarare som nitiska och kunde ha svårt att få uppdrag. Byggmästarna ville inte alltid anställa aktiva skyddsombud, påpekar Maria Steinberg.

Uppdraget var, och är fortfarande, att hjälpa mindre arbetsgivare med det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Till skillnad från de lokala skyddsombuden fanns de regionala ombudens koppling till fackförbunden redan från början och de sågs inte bara som ett stöd av arbetsgivarna.

– Arbetsgivarna blev oroliga att de skulle gå från en arbetsplats till en annan och röja affärshemligheter. Det var känsligt, säger Maria Steinberg och konstaterar att den oron även finns i dag.

Sedan 1942 har skyddsombuden en tydlig roll som en del av arbetsgivarens skyddsorganisation. Men uppdraget och rollen har påverkats under åren genom olika förändringar i lagar och avtal mellan arbetsmarknadens parter. Parterna har själva gett skyddsombuden uppgifter som periodvis varit omfattande, menar Maria Steinberg.

– Jag har läst avtal där skyddsombudens uppgifter närmast kan liknas vid en skyddsingenjörs.

Ombudens uppgifter har påverkats även utifrån, exempelvis 1929, genom en rekommendation från Internationella arbetsorganisationen, ILO, där Sverige var medlem. Rekommendationen gick ut på att arbetstagarna hade rätt att framföra sina synpunkter till den statliga tillsynen som skulle finnas i alla länder. I Sverige gavs den rätten till skyddsombuden. Maria Steinberg ser det som en början på skyddsombudens rätt att göra en så kallad 6:6a-anmälan, alltså rätten att ställa krav på arbetsgivaren och sedan gå vidare till Arbetsmiljöverket om det skulle behövas.

I början av 1970-talet framkom att det var svårt för skyddsombuden att påverka arbetsmiljöfrågorna eftersom de kom in för sent i arbetsgivarens beslutsprocess. Maria Steinberg beskriver i sin avhandling att ombuden därför fick rätt att delta vid planeringen av lokaler, utrustning och arbetsmetoder. De fick också rätt att ta del av handlingar och rätt att utföra sitt uppdrag på betald arbetstid. Staten betalade skyddsombudens utbildning och det fanns en tidning som riktade sig specifikt till skyddsombuden.

Maria Steinberg beskriver 1970-talet som en blomstrande period för arbetsmiljöfrågorna. Staten satsade stort, systemet med regionala skyddsombud utvidgades och skyddsombudens roll stärktes.

Skyddsombudens fackliga funktion blev tydligare i och med att reglerna ändrades och fackförbunden fick förtur när det gällde valet av skyddsombud, påpekar Maria Steinberg. Ombuden blev samtidigt en slags motpart till arbetsgivaren genom att de fick rätt att stoppa arbetet vid fara och överklaga tillsynens beslut.

Utvecklingen fortsatte under 1980-talet genom avtal om arbetsmiljöfrågor mellan parterna. I slutet av 1980-talet var antalet anmälda skyddsombud cirka 113 000.

Sen kom 1990-talet med hög arbetslöshet och ekonomisk kris. Statens stöd till företagshälsovården på en miljard kronor försvann, de centrala avtalen mellan parterna sades upp och skyddsombuden försvagades. Arbetsmiljöfrågornas blomstringsperiod var över, konstaterar Maria Steinberg.

– Jag brukar säga att det sa poff.

I kommuner och landsting ersattes det centrala avtalet med ett så kallat samverkansavtal där medbestämmande och arbetsmiljö fördes samman. Funktionen skyddsombud fanns kvar men namnet osynliggjordes. Även på det statliga området blev skyddsombuden mindre synliga. I det avtal som slöts för den statliga sektorn 1997, Samverkan för utveckling, nämndes inte ordet skyddsombud.

– Under 90-talet var jag rädd att skyddsombuden skulle försvinna, säger Maria Steinberg, som menar att skyddsombuden i de nya samverkansavtalen fick en oklar funktion.

Tanken att slå ihop frågor om medbestämmande och arbetsmiljö genom exempelvis samråd är Maria Steinberg egentligen inte emot. Hon menar dock att det har lett till att skyddsombuden och arbetsmiljöfrågorna har hamnat i skymundan.

– När jag åker runt och föreläser säger skyddsombud att de har svårt att hävda sig. Min uppfattning, efter att ha läst många lokala avtal, är också att det kan finnas många mbl:are och lite för få skyddsombud i samverkansgrupperna. Jag är kritisk mot det. Det gör att arbetsmiljöfrågorna inte får den plats de måste ha.

I avhandlingen konstaterar hon att införandet av medbestämmandelagen, mbl, i mitten av 1970-talet påverkade skyddsombudens roll. Införandet ledde till viss förvirring och konkurrens om inflytandet över arbetsmiljöfrågorna. Två spår för arbetstagarinflytandet utvecklades: ett för medbestämmandefrågor och ett för arbetsmiljöfrågor. I vissa fall behandlades samma fråga enligt båda regelverken och konflikter kunde uppstå, beskriver Maria Steinberg.

Även om det ser olika ut i de olika sektorerna menar hon att det generellt har varit mer fokus på medbestämmandelagen och de fackliga förhandlarna än på skyddsombuden och arbetsmiljölagen. De uppsagda avtalen på 1990-talet ledde också till en försvagning av skyddsombuden som de ännu inte har återhämtat sig ifrån.

– Det blev en maktkamp där mbl:arna är starkast. Skyddsombuden behöver lyftas fram mer och facken måste stödja dem mer än vad de gör i dag.

Men 1990-talet gav också skyddsombuden nya och viktiga uppgifter som rätten att driva på och vaka över det som kallades internkontroll av arbetsmiljön, men också rätten att delta i planeringen av ändrad arbetsorganisation. Arbetsgivaren fick i den reviderade arbetsmiljölagen 1991 en skyldighet att systematiskt organisera sitt arbetsmiljöarbete.

Även om Maria Steinberg lade fram sin avhandling för nästan 20 år sedan har hon fortsatt att följa skyddsombuden både genom sin forskning och genom att utbilda skyddsombud. Hon konstaterar att ombuden blivit färre och tycker att det är bra att regeringen gett Arbetsmiljöverket i uppdrag att reda ut varför. Hon delar dock de fackliga centralorganisationernas oro över regeringens formulering om en önskan om flera skyddsombud oavsett om där finns en facklig tillhörighet eller inte.

– I dag är det nervöst. Jag är orolig för att man inte tillräckligt väl sätter sig in i vad det betyder om skyddsombuden är med i facket eller inte.

Maria Steinberg påpekar att skyddsombud med facklig koppling får både utbildning, stöd och ytterst rättslig hjälp av fackförbunden. Skyddsombud som inte backas upp av ett förbund blir tysta, menar hon.

– Jag kan ana en viss historielöshet eller brist på förståelse för uppdraget. Regeringen har inte tänkt på de reella konsekvenserna.

Maria Steinberg konstaterar att historien upprepar sig.

– Det är en ständig dragkamp om skyddsombuden.

Hon har nu för femte gången gått igenom Arbetsmiljöverkets föreskrifter eftersom regelverket har gjorts om. De oroar henne också.

– Man hänvisar betydligt färre gånger till skyddsombuden i de nya föreskrifterna som träder i kraft 2025, förutom i de som handlar om byggarbetsplatserna. Problemet är att om det inte står att skyddsombuden ska vara med i arbetsmiljöarbetet får de lägre status. Visst finns det en paragraf om deras rätt att delta i planeringen i arbetsmiljölagen, men det vet inte alla. Det här visar på en historielöshet.

Hur menar du?
– Arbetsmiljöverket ska hjälpa skyddsombuden. Min uppfattning är att man är historielös och inte förstår det och då plockar man bort dem. Det där är skrämmande.

Maria Steinberg är för förslaget om utökad tillträdesrätt som lagts i den senaste statliga utredningen om de regionala skyddsombuden. Hon förstår dock oron och kritiken från Svenskt Näringsliv som handlar om både rädsla för att ombuden sprider affärshemligheter, agerar som arbetsmiljöinspektörer och att de blandar ihop sin fackliga roll med stödet till de små arbetsgivarna i arbetsmiljöfrågor. Hon tror att det är problem som kan lösas med utbildning och tydligare uppdrag.

Vad tror du om framtiden?
– Det här skyddsombuds-institutet har funnits i över 100 år. Det är ganska lång tid och arbetsmiljöfrågorna har inte blivit mindre angelägna. Jag upplever också att arbetsmiljöfrågor rankas högre hos arbetstagare än vad som kommer till uttryck i den offentliga debatten.