Våga prata om orättvisor

Till synes godtyckliga orättvisor hör till det som kan trigga allra mest på en arbetsplats. Och inte bara där, utan också hemma, efter arbetstid. Det visar forskning från Stockholms universitet, där det gjorts flera studier av organisatorisk orättvisa.

En av forskarna är Constanze Eib, nu vid Institutionen för psykologi, Uppsala universitet. I sin avhandling visade hon hur den självskattade hälsan påverkas av orättvis behandling. De som upplevde orättvisa hade fler depressiva symtom, kände sig värdelösa och hade inte så mycket energi. De kunde även ha fysiska besvär som ryggont, magproblem och migrän. De grubblade mer och sov sämre, eftersom det inte gick att släppa tankarna på det som hänt.
– Det är framför allt bristen på återhämtning som påverkar hälsan. Orättvisa stannar verkligen hos en. Den är svår att släppa, säger Constanze Eib.

Orättvisan kan även leda till fler sjukskrivningar och högre personalomsättning. Den som ser sig som orättvist behandlad söker sig oftare än andra till en annan arbetsplats – eller väljer att gå i pension tidigare än de annars skulle ha gjort.

En anledning till att forskarna ville undersöka arbetsmarknadsutträde, det vill säga att lämna arbetslivet och gå i pension, är att vi måste arbeta längre för att få en dräglig pension. Och då är det inte enbart hälsa och fysisk och psykisk ork som påverkar.
– De som kände sig rättvist behandlade av både organisationen och chefen valde oftare att arbeta kvar efter 66 år, säger forskarkollegan Constanze Leineweber vid Stressforskningsinstitutet, Stockholms universitet.

Orättvisa handlar i grunden om jämförelser och det är inte säkert att man väljer att jämföra sig med dem som har sämre villkor, säger hon.
– Personer i en ledningsgrupp kan ha väldigt hög lön, men ändå se sig som orättvist behandlade om de jämför sig med en annan ledningsgrupp som får ännu mer.

Men varför reagerar vi egentligen så starkt?
Constanze Leineweber säger att det är inbyggt i oss.
– Redan som barn vill vi bli rättvist behandlade. Orättvisa signalerar att vi inte är uppskattade medarbetare. Det angriper ens identitet.

Som barn mäter vi läsken i glaset och säger till om något är orättvist. Som vuxen verkar det vara lite svårare.
– I Arbetsmiljöundersökningen 2019 var det 20 procent som sa att de inte kunde yttra kritiska synpunkter. I så fall kanske de inte heller påpekar orättvisor. Men å andra sidan är det trots allt 80 procent som tycker att de kan komma med kritik, säger Constanze Leineweber Hon rekommenderar att man tar upp det som upplevs som orättvist.

– Men var öppen och lyssna. Det kan finnas en anledning till att det blir du som gör den där uppgiften, andra kanske gör något som du inte behöver göra.

Har man har tagit upp problemen utan att komma någon vart finns kanske bara en lösning, säger Constanze Eib.
– Om det är riktigt illa, byt jobb! Men annars, det är en del av arbetsmiljön och fungerar inte den ska man prata med chefen, en högre chef, fack, skyddsombud eller företagshälsovård.

Att upplevda orättvisor kan leda till konflikter och i förlängningen även mobbning är ganska självklart, säger Stefan Blomberg, forskare i psykologi med inriktning på mobbning, vid Linköpings universitet.
– Osaklig orättvisa i en organisation ger alltid energi som kan trappa upp en situation.

En mer överraskande erfarenhet som forskarna har gjort är att orättvisa påfallande ofta kan göra situationen värre när en organisation försöker ta itu med mobbning. Gör man det inte på ett bra sätt kan båda parter uppleva orättvisa.
– Antingen tar man inte klagomålen på allvar så att den som är utsatt känner sig ännu mer utsatt. Eller så tror man stenhårt på den som säger sig vara utsatt och ger inte den anklagade en chans att bemöta. Det kan sluta med att båda känner sig djupt orättvist behandlade.

Stefan Blomberg är huvudförfattare till Mynaks riktlinjer för hantering av sociala hälsorisker på arbetet. I riktlinjerna finns tre ledord för hur en utredning ska gå till: respekt, saklighet och systematik. Håller man sig till dem ökar chansen att de inblandade ska känna sig rättvist behandlade, råder han.

Men till slut kan faktiskt det bästa vara att släppa målet att få rättvisa, säger Stefan Blomberg.
– Backa inte in i framtiden. I stället för att gå baklänges och titta på det som hänt måste man leva livet framlänges. Rätt ska vara rätt, säger man ibland, men det kan vara bättre att lyfta på hatten och gå vidare.

Constanze Leineweber har liknande tankegångar när det gäller orättvisa i arbetsvardagen.
– Det är inte alltid avsiktligt som en chef gör något som känns orättvist. Försök att inte grubbla och ta med det hem. Det kan vara skyddande att se det som ”bara ett jobb”. Att diskutera med en kollega kan också vara bra. Kanske blir det då lättare att förstå ett beslut.

För man behöver förstå varför, menar hon.
– Man ska kunna kräva en förklaring. Då kan man åtminstone komma fram till ”ok, jag gillar det inte, men jag förstår varför”.

Om man är den som blir orättvist men positivt särbehandlad då? Det kan straffa sig att vara den där extra omhuldade medarbetaren, säger Constanze Leineweber.
– Andra kan reagera på det, även om det inte sägs rent ut. Det kan leda till att du blir fientligt bemött. Ibland utan att förstå varför.

Men det kan gå för långt i rättvisans namn. Som när alla förbjuds att göra något för att det inte ska ”bli orättvist”, eller en förmån dras in för att alla inte utnyttjar den. Total rättvisa är inte något att sträva efter, säger Constanze Leineweber.
– Att tillämpa samma regel för alla för att den är rimlig för vissa, kan slå fel. Som att begära att den som forskar ska vara på plats lika mycket som den som undervisar.

Det som däremot kan vara rimligt är om det inom en viss yrkesgrupp råder samma villkor.
– Det kan finnas skäl till att villkoren ser olika ut för olika yrkesgrupper på en arbetsplats. Men inom en grupp bör man sträva efter rättvisa.

Fotnot: Studierna om organisatorisk orättvisa bygger på data från SLOSH, Svenska longitunella studien om sociala förhållanden, arbetsliv och hälsa som innehåller data om cirka 40 000 personer.