Glada tillrop när hon kom ut som transkvinna

Chris Schenlaer kom hon ut som transkvinna våren 2015. Då var hon kulturchef i Lund.

Hennes man och hennes närmsta familj visste att hon var kvinna. Hon hade bestämt sig för att komma ut även på jobbet – men det gick inte riktigt som planerat.

— Under ett ledningsgruppsmöte blev jag väldigt arg. Mitt i mötet med mina enhetschefer kom det bara ur mig: ”Jag är inte man, jag är kvinna”. Sedan svimmade jag. Det var väldigt dramatiskt”, säger Chris Schenlaer när vi träffas under Prideveckan i Stockholm.

Efter det berättade hon direkt för kommundirektören, politikerna och sina övriga medarbetare att hon skulle göra en könskorrigering. Det blev däremot helt odramatiskt.

— När jag samlade mina medarbetare för att berätta sade någon: ”Vad skönt, jag trodde det var något allvarligt, att du hade fått cancer eller något sådant”. De var fantastiska. Jag fick också grattis-mejl från chefskollegor ute i organisationen, säger Chris Schenlaer.

Det var heller inget problem att ändra namn och epost-adress i det administrativa systemet på kultur- och fritidsförvaltningen.

När Chris Schenlaer bytte namn på förvaltningen började folk utanför arbetsplatsen spekulera om vad det berodde på. Några månader senare, i augusti 2015, berättade hon därför om sin pågående könskorrigering i Sydsvenskan.

— Det var ett sätt att ta udden av hemlighetsmakeriet. Det blev också nästan bara glada tillrop, säger Chris Schenlaer, som mår mycket bättre sedan hon kom ut.

— När jag slutade använda energin till att vara rädd för att bli avslöjad blev jag mindre arg.

Att många transpersoner inte är öppna på jobbet tror hon handlar om en rädsla för att inte bli accepterad eller rent av diskriminerad. Chris Schenlaer kom själv ut ganska sent på jobbet, när hon var 57 år.

— Jag visste hela tiden att jag måste leva som den jag är. Men jag sköt upp det därför att jag var rädd för att bli utesluten.

Jobbet som kulturråd på Sveriges ambassad i Litauens huvudstad Vilnius åren 2005–2008 bidrog också till att det tog tid.

— När jag jobbade i Litauen var det helt omöjligt att komma ut. Där är synen på hbtq-personer fortfarande ärkekonservativ.

Ett år efter att Chris Schenlaer kom ut offentligt valde hon att lämna arbetet som kulturchef i Lund. Hon tycker inte att en kulturchef som påverkar en stads kulturliv ska stanna så länge. Till en början föreläste hon, men efter några år tröttande hon på det och började söka jobb. Omkring 25 ansökningar skickad hon in, men fick inte ett enda svar, trots all sin erfarenhet – som skådespelare, teaterchef, kulturråd, kulturchef och föreläsare. Hon tror att det fanns en rädsla för att fokus skulle hamna på hennes transidentitet istället för hennes kompetens.

— Jag sökte jobb i Skåne, där alla visste vem jag var. Jag tror helt enkelt att de inte vågade satsa på att ha en transperson på en profilerad position.

Hon fortsatte att frilansa, bland annat inom Priderörelsen, och fick så småningom andra chefsjobb. Vid ett tillfälle hamnade hon i en konflikt med en arbetsgivare och tog då kontakt med sitt fack.

— Den fackliga representanten kallade mig för ”han” och ”man” trots att jag var tydlig med att jag är transperson. Han sade, ”ah, så du är trans, väldigt intressant” lite halvsnuskigt. Jag var sjukskriven och mådde redan väldigt dåligt. När jag kom ut från kontoret sjönk jag ihop och grät på trottoaren. För mig var det en chockartad upplevelse. Som chef hade jag alltid haft bra relationer med de fackliga företrädarna.

I dag är Chris Schenlaer i grunden pensionär. Men hon jobbar tio procent på en gästspelscen för dans i Malmö. Hon är också nämndeman i Malmö tingsrätt, engagerad i Miljöpartiet lokalt och skriver böcker.

Sedan hon kom ut som transkvinna har hon märkt att hon blir annorlunda behandlad i yrkeslivet jämfört med när hon uppfattades som man.

— Jag förväntas vara mer omsorgsinriktad. Och när jag bara följer regelverket kring medarbetare blir jag ibland åthutad. Det kan gälla närvaroplikt, sådant som är lagstadgat eller regelstyrt.